Falskt. Pensionen är i själva verket en skatt på de som jobbar i dag.
Det är egentligen ganska självklart. Om en människa varje år avsätter tre procent i en framtida pension så betyder det ju att hon på 33 års arbete bara fått ihop en enda årslön. Bara om samhället som helhet blir rikare och vi kan omfördela via skatter får alla långvarig pension. Det är värdet av allas produktion som gör att alla kan få en pension mer än ett år i framtiden.
Ingen undanstoppad kassa
Att pensionen är en skatt på dagens löntagare och dagens produktion är inte så svårt att förstå. För varifrån skulle annars pengarna komma? Det finns ju ingen som ”i går” betalade de pensioner som vi får i dag. Varje år tar staten in skattepengar från de som jobbar och skickar i sin tur en del av dessa vidare till de som inte jobbar längre. Det finns ingen undanstoppad pensionskassa.
Det är lika självklart som att ingen i går betalade det restaurangbesök man ska göra om tio år.
Vill vi att våra föräldrar ska ha en pension i dag finns det bara ett sätt att betala den, genom att de som arbetar i dag betalar till de som inte längre arbetar.
Det här är en oerhört viktig skillnad i resonemang.
Spelteori istället för fördelning
Normalt diskuteras pensionen som något vi ska spara oss till. Vi ska samla i ladorna de goda arbetslivsåren för att ta ur ladorna de magra åren.
Hela förekomsten av fonder, pensionsförsäkringar, det gamla ATP-systemet och det nya premiepensionssystemet handlar egentligen om att försöka motivera löntagarna att inte använda sina pengar i dag, utan ”avstå” och istället spara.
Politiskt infördes olika fondsystem som gjorde att alla kollektivt avsatte en del av sina inkomster till pensionsfonder. Fonder som i sin tur gav banker, företag eller den offentliga sektorn kapital och möjlighet att investera.
Vi säger inte att detta var ett dumt beslut. Vi tror att vi alla mår bra av att det hela tiden skapas ett överskott som samhället kan investera på olika sätt för att utvecklas än mer. Vi tycker det är viktigt att vi öppet kan diskutera hur dessa pengar ska användas.
Det problematiska ligger på en annan nivå.
Om människor tror att man kan spara sin pension, om man tror att den betalas av det arbete man gjorde i går och inte av det arbete som görs i dag, så är det lätt hänt att man också tror att man kan spela ihop sin pension. Spekulera fram den.
Det är lätt att tro att det viktiga vad gäller löntagarnas pension är vad de gjorde för placering för 30 år sedan. Det stämmer inte. Det viktiga för pensionen är vad vi gör i dag. Tillsammans.
Den egentliga pensionsdebatten handlar om hur vi ska fördela våra resurser.
AP-fonderna är bara buffert
Pensionssystemet gjordes om på 90-talet. Det politiska argumentet har varit att pengarna annars inte skulle räcka, det vill säga att det vi hade ”avsatt” för pensionen inte skulle räcka när antalet pensionärer steg.
Det här är falskt. Morgondagens pensioner betalas inte av sparade fonder utan av den produktion man har då.
Låt oss ta ett enkelt exempel i coronatider. Säg att våra AP-fonder som uppgår till runt 1 559 miljarder (vid årsskiftet) skulle göra succé på världens finansmarknader och öka till 2 000 miljarder i värde. Säg att produktionen i Sverige under samma tid – genom en kris – minskar med 150 miljarder i värde. Klarar då AP-fonderna att kompensera oss för den nedgång produktionen drabbats av? Självklart inte.
AP-fonderna är bara en ”buffert” i systemet, deras avkastning betalar en liten del av pensionen, medan skatter betalar den stora. Om 150 miljarder av BNP försvinner, innebär det höjd arbetslöshet, minskade skatteintäkter och kriskostnader som tickar på varje år. För dagens pensionärer är det mycket viktigare att ekonomin som helhet går bra än att fonderna går bra på börsen.
Det enda som kan ge oss en pension i framtiden är om våra barnbarn har jobb och om vi från deras produktion kan avsätta pengar till pensioner.
Nästa generation avgör
Hur mycket vi än stoppar in i fonder, köper aktier eller köper guld, så är det inget värt om ekonomin går bakåt. Om vi om 30 år har mindre resurser att fördela får vi lägre pensioner oberoende av hur många aktier vi köper i dag. Bara om vi i dag investerar i utbildning, i barnomsorg, i nya produkter, i ekologiska kretslopp, i forskning och så vidare kan vi få pensioner i framtiden. Bara om vi satsar miljard på miljard på att våra barn och barnbarn ska kunna utveckla nya idéer, nya sätt att arbeta, kan deras produktion betala vår ålderdom.
Så har det alltid varit.
Vi sparar inte till pension.
Vi investerar.
Riktiga investeringar
Om vi låter investeringarna skötas av den privata finansmarknaden så går det ofta på tok. En gång vart tionde år har vi sett systemet krascha. Finanskrisen 2009. Börskrisen 2000–2002. Bankkrisen 1992. Vem tror i dag att försäkringsbolag som dåvarande Wasa eller Trygg-Hansa trots sina väldiga pensionsfonder skulle ha klarat sig om staten inte ingripit 1992 och garanterat banksystemet? Vem tror att Swedbank skulle funnits kvar om inte skattebetalarna garanterade banken 2009?
Vem tror att privat sparande överlever om den övriga ekonomin havererar?
Ändå är det just det som ett privat pensionssparande handlar om. Tron att var och en själv ska kunna ”säkra” sin framtid genom en ”klok placering”.
I själva verket är tron att ett lands löntagare kan spara sig till pension genom finansiella placeringar lika felaktig som tron att man kan spara tid eller spara känslor.
Detta visste gårdagens socialdemokrater. När ATP-systemet skapades så var det ett sätt att hantera de väldiga vinster som företagen gick med på 60-talet. Borgarna ville växla in detta privat, i ökade vinster. Socialdemokraterna ville skapa fonder som kunde användas till offentliga investeringar. Man menade att ökade vinster också skulle ge kraftigt ökade löner vilket dåtidens politiker var rädda för. Man diskuterade risken med ”överhettning”.
ATP-systemet låste då in en del av löner och vinster i offentliga fonder. Hur fonderna användes blev en fråga för politiken, inte för marknaden. Detta menar vi är ett bra sätt att diskutera pensioner på. Politikens makt kontra marknadens. Ska investeringar göras i framför allt börsaktier eller genom offentliga investeringar?
Men det har aldrig handlat om att sparade medel ska betala våra pensioner.
Avkastning astronomiskt dyrt
AP-fonderna skapades inte för att trygga pensionerna. De skapades för att ge den offentliga sektorn möjlighet att investera och växa här och nu, för att på så sätt öka tillväxten och tryggheten i samhället. Egentligen finns det inga skäl att just pensionerna ska ha särskilda fonder utanför statsbudgeten. Det krävs ju inga fonder för att garantera sjukvård, skolor, a-kassa eller barnbidrag.
AP-fonderna var ett sätt att bygga upp en offentlig finansiell förmögenhet i form av fordringar på bolåneinstitut och i viss mån i aktier.
Efter drygt 45 år hade vi nu samlat ihop AP-fonder på över 1 500 miljarder kronor. Det är självklart en imponerande summa. Men det räcker inte till att betala pensionerna. De årliga utbetalningarna av pensioner uppgår till drygt 300 miljarder kronor. AP-fonderna skulle alltså inte räcka till ens tre års pensionsutbetalningar. Men som sagt, AP-fonderna syftade aldrig till att betala pensionerna.
Ett pensionssystem som helt byggde på avkastningen från fonder skulle kräva astronomiska belopp. Säg att fonderna långsiktigt kan nå en avkastning på tre procent efter inflationen. För att kunna betala ut 300 miljarder kronor årligen krävs att fonderna uppgår till 10 000 miljarder kronor. Det i sin tur skulle ha krävt tiofalt högre avgifter, vilka skulle ha tagits från det privata konsumtionsutrymmet för folk. Något som skulle ha begränsat tillväxten i ekonomin högst väsentligt.
Målet är att säkra skatteintäkter
Coronakrisen innebär ökad arbetslöshet här och nu. Börsen faller och stiger och faller i en allt mer absurd kurva. Men det här påverkar inte pensionen såvida vi inte politiskt låter det göra det.
Vill vi ha pension åt de som arbetar i dag gäller det att nu investera i det som hållbart ger skatteintäkter om 20–30 år. Börskurserna eller fonderna betyder väldigt lite, vilka politiska beslut vi tar nu betyder allt.
