Det sägs av företrädare för näringslivet, för fackföreningar, för idéorganisationer och av politiskt engagerade. Utredningar ska tillsättas. Tankesmedjor glöder. Debattens grusgångar krattas.
Den senaste skattereformen gjordes år 1990/91, och tankarna bakom den kom till under en lång högkonjunktur under 1980-talet. Det var ett årtionde som egentligen karakteriserades av en överhoppad lågkonjunktur. Många började tro att det aldrig mer skulle bli någon konjunkturnedgång.
Skattereformen trädde sedan i kraft just när Sverige brakade in i en fruktansvärd ekonomisk kris. Räntan blev under några dygn 500 procent, valutareserven tömdes helt, massor av företag sveptes bort och arbetslösheten skenade. Människor fick lämna sina hem med livslånga skulder. Bankerna räddades med enorma summor av skattebetalarna. Brutala nedskärningar gjordes i välfärden. Sveriges bruttonationalprodukt sjönk tre år i rad.
Detta kunde inte skattekonstruktörerna ha vetat. Men en sak kan man lära: de förutsättningar som gäller när en skattereform skapas är säkerligen inte desamma när den väl träder i kraft och är i bruk.
Lång inte-lista
Men varför skulle en skattereform behövas nu? Skälen som framförs är ungefär desamma som under 1980-talet: systemet är för krångligt. Det har under de gångna 30 åren införts nya regler och justeringar och höjningar och sänkningar och avdrag, undantag, begränsningar och specialregler. Var och en införd i utmärkt syfte. Tillsammans svårgenomträngligt. Regler motverkar nu varandra. Ingen förstår helheten, utom de experter med hög timtaxa som kan användas som stigfinnare av den som har god råd.
Mycket har också förändrats på 30 år. Den akuta klimatkrisen. Ännu mer internationalisering, globalisering, digitalisering. Ökad internationell konkurrens. Teknisk utveckling. Befolkningen i Sverige har förändrats och bor numera än mer koncentrerat än för 30 år sedan.
Företrädare för olika intressen och idéer presenterar vad som inte kan eller inte får göras med skatterna. Listan blir lång. Kapitalbeskattningen får inte ökas för då flyttar kapitalet iväg. Det som inte kan flyttas, fastigheterna, får heller inte beskattas för fastighetsskatt tycker inte människor i Sverige om. Arvsskatt och gåvoskatt kan man inte ha, även om de finns i nära nog alla länder. Skatt på arbete måste minskas, annars slutar människor att arbeta. Det enda som egentligen får godkänt av åtskilliga intresseföreträdare är ökad moms, och att nya områden som hyror momsbeläggs.
Moms är en skatt som belastar människor med låga inkomster betydligt mer än dem med höga. Särskilt pensionärer, som inte kan öka sina inkomster, och barnfamiljer, där konsumtionen med nödvändighet är stor, påverkas av en momsökning.
Ingenting har hänt
Jag vrider på kaleidoskopet. Vad har då hänt på 30 år?
År 1995 hade kvinnor i Sverige i genomsnitt en total inkomst efter skatt som var 78 procent av den totala inkomst efter skatt som män i Sverige hade. Sedan dess har kvinnors betalda arbete ökat, och löneskillnader mellan kvinnor och män har minskat på många områden.
Kvinnors utbildningsnivå har stigit ytterligare, medan mäns inte har det. Fler kvinnor än tidigare har chefsjobb. Pensioner har förändrats, liksom ersättningsnivåerna i a-kassa, sjukförsäkring med mera. Kapitalinkomsterna har ökat. Och skatterna har ju ändrats på en mängd sätt.
Så år 2017 hade kvinnor i Sverige i genomsnitt en total inkomst efter skatt som var – trumpetfanfar – 78 procent av den totala inkomst efter skatt som män i Sverige hade.
Nej, du läste inte fel. Och jag skrev inte fel. Precis samma andel som 1995. Ingenting har hänt.
Klass spelar roll
Skälen är att män nu har dubbelt så mycket inkomst av kapital, exempelvis aktieutdelning, som kvinnor har. Och att kapitalbeskattningen har minskat betydligt. Högavlönades inkomster har ökat mer än lågavlönades. Betydligt högre andel män finns bland de som tjänar mycket pengar.
Nu ska det sägas, högt och tydligt: detta gäller inte varenda man och varenda kvinna. Klass spelar stor roll. Höginkomsttagare har fått stora skattelättnader, också kvinnor med höga inkomster. Låginkomsttagare, kvinnor som män, har inte fått det. Ersättningar från sjukförsäkring och a-kassa har sjunkit i förhållande till lönerna. Pensioner har beskattats hårdare än löneinkomster.
Och summan av alltihop är oförändrade 78 procent.
Män i centrum
Gång på gång har sådant som mest berör män definierats som ”samhällsproblem”. Gång på gång har kvinnors situation karakteriserats som ”fördelningseffekter”. De kan sedan mildras med barnbidrag, eller kanske bostadsbidrag för pensionärer. Så blir kvinnor än en gång ”bidragstagare” och behövande. Inte på grund av att de bär livsnödvändiga välfärdsyrken, anhörigomsorg, kultur, obetalt buffertarbete där annat inte fungerar.
Utan på grund av hur de som skapar skattesystem och samhällsanalyser betraktar sin omvärld. Vad anser de vara centralt? Och vad kan man justera litet i efterhand om det nu skulle bli gnissel och gnäll?
Hur skulle samhällsändringar och ändringar i ekonomisk politik se ut som minskade skillnaden i individuell inkomst efter skatt mellan kvinnor och män?
En sak är helt klar. En momshöjning leder inte till minskade klyftor. För det är en skatt som tar högre andel av den redan beskattade inkomsten för den som har litet pengar än för den som har mycket. En momsökning skulle ytterligare öka skillnaderna.
Det som är negativt för höginkomsttagare kallas i skattesammanhang ofta ”samhällsskadligt”. Det som är negativt för låginkomsttagare betraktas som en följd, en restpost, av de högröstade ofta kallad ”fördelningseffekt”.
Det kunde vara tvärtom. Tänk tanken: Negativa förändringar för den som har litet pengar kunde kallas ”samhällsskadliga”. Medan negativa förändringar för den som har mycket kunde kallas ”fördelningseffekter”.
En gravsten över drömmar?
En skattereform som utgår från verkliga, väl belagda förhållanden för invånarna i Sverige behövs. Den måste utgå från vad som äntligen måste förändras.
Om så inte sker den här gången heller så lever vi i ett samhälle som knackar in ”78 procent” i vacker svensk urbergsgranit och sätter upp resultatet som en gravsten över drömmar om ekonomisk jämställdhet och jämlikhet.
