Poängen var att man presenterade de lån som staten tagit utan att samtidigt presentera de tillgångar staten hade. Staten blev satt i skuld och därmed fattig. Staten hade inte längre råd med satsningar och ökade utgifter.
Varför hände det?
Svaret är att det hände samtidigt i många länder.
Det här var tre år efter att den nyliberale ekonomen Milton Friedman hade fått ”Riksbankens ekonomipris till Nobels minne”. Ett av hans argument handlade om att stater behöver stora skulder så att politikerna skulle lockas genomföra de nedskärningar och den minskning av offentlig ekonomi som Friedman eftersträvade. Mindre bidrag, lägre skatt, minskad inblandning i ekonomin.
Utlovade ”dynamiska effekter”
Men att konservativa högerpolitiker i ett huj blir nyliberala är inte någon enkel process, det måste finnas mer bakom förändringen. Och det gjorde det. Under de borgerliga regeringarna 1976–1982 hade man stora budgetunderskott. Det här var något nytt i Sverige. Oljekrisen slog hårt mot den ekonomiska politik som fram till dess hade varit en nästan ständig uppgång av ökade gemensamma investeringar och bättre ekonomi för löntagarna under Socialdemokraternas ledning.
För att ändra politik behövdes tunga argument och på ett finansdepartement finns inget starkare argument än att säga att pengarna är slut. Staten var satt i skuld. Minskade utgifter var nödvändiga.
Nu bet inte argumenten. Få förstod varför det som gällt dittills inte längre gällde. Borgarna förlorade valet 1982 och Socialdemokraterna tog makten igen. Men med en ny ekonomisk politik som var inspirerad av just Friedman. Avregleringar av finansmarknader till exempel. Och så småningom sänkta skatter. Det systemskifte som skulle stoppas, började istället genomföras av Socialdemokraterna själva.
Så det är kanske där vi ska börja?
Med den stora skatteuppgörelsen mellan Bengt Westerberg för Folkpartiet och Kjell-Olof Feldt för Socialdemokraterna år 1989. ”Århundradets skattereform”, kallades det och hela teorin bakom var att sänkta skatter skulle leda till ”dynamiska effekter” så att staten skulle få in mer, inte mindre på att sänka skatten.
Det blev tvärtom.
Från 1990 skapade skattereformen ett ”svart hål i budgeten” och staten fick underskott igen. Samtidigt skapade de tidigare avregleringarna av bankernas stora problem. Sverige fick en fastighetskris och därmed en bankkris och det blev inte lättare att hantera genom att regeringen införde en fast valuta (som de svenska exportföretagen sedan spekulerade sönder och tjänade stora pengar på).
Trippelkris orsakade massarbetslöshet
När Carl Bildt (M) fick avgå efter valet 1994 hade Sverige alltså en bankkris, en fastighetskris och en valutakris på en gång. Resultatet blev massarbetslöshet. Nu behövdes starka argument för att få medborgarna att acceptera en annan politik.
In kommer Göran Persson som finansminister och säger de numera berömda orden:
– Den som är satt i skuld är inte fri.
Det här var slutet på reformismen inom Socialdemokraterna.
Staten skulle inte längre expandera för att öka investeringar och minska arbetslöshet.
Staten skulle skära ner och medborgarna övertygas om att man skulle spara och återbetala skulden innan några förbättringar kunde ske.
Och argumentet fungerade. Efter det har svensk ekonomisk politik alltid handlat om ”statsskulden” och varje argument för en ny politik stoppats med ord om en skuldsatt stat som inte kan göra annat.
I princip all mediebevakning har år efter år sagt samma sak.
Alla politiska företrädare har hävdat detsamma, ja även långt in i Vänsterpartiet och Miljöpartiet.
Staten har en stor skuld och den måste först betalas.
Till slut lyckades Göran Persson få igenom stränga budgetregler som innebar att staten alltid skulle ha ett överskott som automatiskt skulle gå till att ”betala skulden”.
De lever vi med än idag.
Det är därför staten i årets budget bara kan satsa miljoner på till exempel nattliga tåg, när man borde satsa miljarder på nya tåg i klimatkrisens skugga.
Staten och riksdagen har blivit lamslagen av en skuld.
Det är väldigt absurt.
Framförallt för att skulden inte finns.
Större tillgångar än skulder
Det här kan ju låta lite magstarkt. Men det är fakta. Svenska offentliga sektorn har mycket större finansiella tillgångar än skulder. Vi på Dagens ETC – och föregångare till dagstidningen – har återkommande genom åren berättat detta och alla siffror vi använt finns i offentlig statistik och i statsbudgeten. Alla ekonomer vet att det är korrekt. Det finns faktiskt en berömd text av den moderata ekonomen Hans Tson Söderström från 1995 som förklarar varför det som är korrekt inte är det som används i debatten (texten finns i tidningen Ekonomisk Debatt, 3/1995). Han berättar där att statsskulden inte är ett problem, däremot är det ett ”pedagogiskt instrument”:
”Bara under hotet om statsfinansiell bankrutt förefaller våra politiker förmögna att genomföra det nödvändiga ekonomiska reformarbetet”.
Läs gärna den raden en gång till.
Det här är Milton Fredmans argument på svenska.
Statsskulden som en tvångströja som tvingar politiken att genomföra ”det nödvändiga”.
Men hur kan man påstå att vi har en statsskuld om vi inte har det?
Det är mycket enkelt.
Ingen har ljugit, ingen har förfalskat siffror eller fuskat med bokföringen.
Det enda man gjort är att man enbart berättat ena sidan av en sammanställning.
Alla stater har skulder. Alltid.
Men alla stater har också pengar, finansiella tillgångar.
Om man lägger ihop detta, vad staten lånar och vad staten har i pengar, så får man en summa som antingen är en förmögenhet eller en skuld.
I Sveriges fall är det en enorm förmögenhet.
Nämligen 1 259 miljarder kronor år 2019.
Det betyder att det finns 1 259 miljarder att diskutera satsningar, investeringar och nya jobb med.
Negativ nettoskuld? Det är förmögenhet
De här siffrorna finns i budgeten. Alla kan läsa dem. Dock inte i den vanliga presentationen som vi får höra på nyheterna när budgeten presenteras, utan de finns i tabellsamlingarna längre bak.
Så långt bak hittar de flesta aldrig.
Men om man läser dem får man en annan berättelse om hur rikt landet är och vilka resurser vi har.
Det man ska leta efter i statsbudgeten är begreppet finansiell förmögenhet.
I senaste budgeten hette tabellen ”Den offentliga sektorns finansiella nettoförmögenhet”. Då var den finansiella förmögenheten alltså hela 1 259 miljarder.
Om man vill genomföra nedskärningar och minska bidrag är det självklart en siffra man inte vill skylta med i stora rubriker.
Men den finns där.
Det här faktumet att alla siffror finns och att de ändå inte lyfts fram, har genom årtiondena fått lite humoristiska effekter. På 00-talet kunde Göran Perssons regering inte undvika att visa hur stort överskottet var, alltså den finansiella förmögenheten, trots att det skapade lite förvirring hos samarbetsparterna MP och V. Dessa genomförde ju nedskärningspolitik ihop med S i tron att det var nödvändigt för att ”minska statsskulden”. Men den offentliga sektorn hade plus, inte minus.
Så hur redovisade finansdepartementet då detta under de åren?
Man redovisade en nettoskuld men med ett minus framför siffran.
Negativ nettoskuld alltså.
Vad är nu det?
En negativ skuld är ingen skuld alls utan en förmögenhet.
Fast det vet sällan den journalist eller riksdagsledamot som stressad läser en tabell.
Det här pågick under några år medan nedskärningspolitiken fortsatte. Även Anders Borg (M) hade med det i sina första budgetar men efter ett tag redovisade han istället på ett korrekt sätt.
Vi tror att det hela blev lite pinsamt till slut.
Fritt fram för Alliansen
Vad betydde det att offentlig sektors finansiella förmögenhet hamnade i fotnoterna medan ”statsskulden” var huvudbudskapet under alla dessa år? I praktiken förbjöd reformismen sig själv. I motsats till 60-tal och 70-talen, då socialdemokratiskt ledda regeringar gjorde stora offentliga investeringar och satsningar, trygga i vetskapen om att offentlig sektor hade en finansiell förmögenhet som skulle användas, så kunde 90- och 00-talens socialdemokrater bara skära ned.
De brister vi idag ser i bostadsbyggande, järnvägens underhåll, sjukvård och andra investeringar har alla skapats genom denna sparpolitik.
Men det innebar också att Socialdemokraterna förlorade regeringsmakten 2006 när Alliansen tog över. Då fick Anders Borg ta över 444 miljarder i finansiell förmögenhet, pengar som Göran Perssons regeringar sparat fram. Det var dessa pengar som gav de borgerliga möjlighet att genomföra de stora skattesänkningarna som ökade inkomstskillnaderna rejält i Sverige.
Men samtidigt kunde Alliansen fortsätta med nedskärningar för sjuka och arbetslösa genom att hänvisa till den statsskuld som skulle betalas.
Det blev den bästa av två världar för de borgarliga.
Med en rik offentlig sektor i ryggen kunde man sänka skatter för de som hade det bra och med en statsskuldsretorik sänka ersättningar till de som hade det dåligt.
Tre sätt att räkna ”skuld”
Det är inte lätt att ge sig in i statsskuldsfrågan för enstaka journalister eller kritiker. Till att börja med måste man veta vilken statsskuld som man diskuterar. Det finns nämligen olika sätt att redovisa detta och siffrorna förändras drastiskt beroende på vilken definition man använder.
I princip är det tre olika ”skulder” som används.
Och för att göra det jämförbart mellan länder så anger man det som andel av landets BNP.
Hur det kan se ut hittar du i tabellen här intill.
Den första raden är alltså finansiell offentlig förmögenhet. Det betyder att alla lån staten har räknas mot alla finansiella tillgångar och summan blir då plus. Det redovisas även här som en skuld med ett minus framför. Förra året hade då svenska offentliga sektorn en offentlig finansiell förmögenhet på över en tredjedel av BNP!.
Det finns faktiskt bara två jämförbara länder som har mer i förmögenhet. Finland med en finansiell förmögenhet på 50 procent av BNP, och så klart Norge med ett närmast groteskt överskott på 280 procent av BNP.
Den andra raden är det som kallas ”statsskuld” och det är när man bara redovisar lånen, men inte tillgångarna. Alla länder i hela världen blir då skuldsatta. Även Norge – världens kanske rikaste stat – har då en skuld på 45,7 procent av BNP.
Den tredje raden är den redovisning som EU-ländern1a kommit överens om enligt Maastricht-avtalet. Det är viktigt eftersom länderna gemensamt beslutat att ett land inte bör ha en bruttoskuld (alltså utan att tillgångarna räknas in) på över 60 procent av BNP.
Till saken här att Sverige i princip aldrig haft det. Även med EU:s räknesätt är Sverige ”bäst i klassen”och var förra året nere i 38,8 procent av BNP.
Finns inget neutralt med skuldfrågan
Beroende på vad en politiker vill genomföra finns det alltså tre definitioner att använda när man pratar om staters skuld eller det finansiella överskottet.
Vill man motivera privatiseringar av offentlig verksamhet, då pekar man på bruttoskulden och säger att statsskulden är 1 400 miljarder kronor och medborgarna mår bra av att LKAB säljs ut för att ”minska skulden”.
Vill man istället genomföra reformism, stora investeringar och skapa nya jobb då pekar man på den väldiga offentliga finansiella förmögenheten och förklarar att där finns pengarna att satsa här och nu.
Vill man däremot sänka skatter och därmed öka inkomstskillnader, då hänvisar man idag till Maastricht-skulden och visar att andra EU-länder har högre skuld och att Sverige därmed har råd att ”sätta fart på ekonomin” med skattesänkningar för företag, finansinstitut och löntagare. Man kanske börjar med att ta bort värnskatten.
Hela frågan om statsskuld är därmed politiska val, man väljer ut det som enklast motiverar den politik man vill föra.
Men det betyder inte att det är ekonomiskt neutralt.
Det som händer när en stat börjar ”betala sin skuld”, det vill säga minskar sina investeringar, är att staten bromsar ekonomin. Det blir mindre jobb och mer pengar på ett sifferkonto. Mindre framtidssatsningar, mindre forskning och mindre utveckling. Förenklat kan man säga att när staten sparar år efter år så blir nationen lite fattigare genom att färre jobbar och mindre nytt skapas.
Men det handlar inte bara om minskade möjligheter till ett rikare liv. Det handlar om privatisering och det handlar om att ständigt försöka pressa ner löneökningar och förmåner inom offentlig sektor.
Det betyder också att staten ökar den finansiella spekulationen i landet. När finanskapitalet i landet inte kan låna ut till staten för investeringar så går de pengarna istället till finansplaceringar på börsen eller andra handelsplatser.
Det gäller ju även statens egna finansiella tillgångar. Om de inte går till att exempelvis bygga järnväg, det vill säga riktiga investeringar, ja då går de till börsen.
Sammantaget gör det här att inkomstskillnaderna i samhället ökar, otryggheten ökar, massarbetslösheten blir kvar och alla blir förlorare.
Eller förresten, inte alla.
De två rikaste tiondelarna i Sverige, framför allt den rikaste tiondelen, har tvärtom blivit enormt mycket rikare.
Så mycket har rika dragit ifrån
Det här är ju en hissnande bild av ett orättvist samhälle som gynnar några få medan de flesta andra får väldigt lite. Faktum är att man bara tittar på tio procent rikaste svenskarna och sedan jämför med de 40 procent som har minst så blir bilden ännu mer brutal. Här intill visar vi hur stor andel av de disponibla inkomsterna respektive grupp har.
På 90-talet kunde fyra låginkomsttagare tillsammans ha mer i disponibel inkomst än en höginkomsttagare. Idag har en rik mycket mer än de fyra med låga inkomster.
Det vi sett är något som Olof Palme talade om i valdebatterna på 80-talet. Systemskiftet. Fast det som skett är att det genomfördes av Socialdemokraterna med argument om den stora statsskulden.
En skuld som aldrig var ett problem.
För att förstå hur fel det är att tala om statliga lån som en oerhörd börda är det viktigt att veta vem staten lånar av. Sanningen är enkel. Staten lånar i huvudsak av staten själv. Av Riksbanken eller av de gemensamma socialförsäkringsfonderna vi alla har del av.
Det innebär att om staten betalar en ränta så betalar man räntan tillbaka till sig själv.
Att staten lånar av staten är inget problem, det är en möjlighet.
Sedan kan naturligtvis staten göra dumma saker beroende på vem som styr.
Storsatsar på militärutgifter till exempel. Bygga motorvägar. Men staten kan också göra nytta genom att investera i sådant som är nyttigt.
Det är inte att staten lånar av sig själv som är problemet.
Utan vad det används till.
För Sveriges del är detta ännu mer tydligt eftersom staten inte har något nettoskuld. Om man gör ett diagram över offentliga sektorns finansiella förmögenhet så visar det alla de pengar offentlig sektor, år från år, samlat på sig och som inte använts. Utom som placeringar på börser. Och det är oerhört stora summor. Pengar som utan skattehöjningar eller nya lån faktiskt räcker till att betala hela den klimatomställning som Sverige behöver. Exempelvis är hela höghastighetstågen finansierade utan problem.
Är det nu det vänder?
Statsskuldsfrågan har styrt Sveriges politik. Vi menar att den faktiskt varit motorn bakom det systemskifte som genomförts. Samtliga partier, även V och i högsta grad MP, har anpassat sig till retoriken och lagt ekonomiska förslag som bara varit småjusteringar till det de borgerliga eller S genomfört. Myten om den stora statsskulden har styrt alla budgetdiskussioner, ”reformutrymmet” har varit så litet att det i praktiken inneburit nedskärningar, inte satsningar.
Till slut, våren 2019 vände det här.
Den ekonomiska politiken med statsskulden som motiv har sakta eroderat sig själv.
Idag finns knappt en enda borgerlig ekonom som hävdar att det är sund ekonomi att ”betala på statsskulden”. Bankernas ekonomer menar att det är direkt osunt. Näringslivets propagandister vill ha ett slut på ”sparandet”.
Även för de borgerliga partierna har argumentationen förlorat sin verkan.
Nu vill man använda det uppbyggda offentliga finansiella överskottet till att snabbt sänka skatter.
Men även inom S, där vänsterkritiker som Reformisterna mobiliserar, förklarar alltfler att det nu är dags för reformer, inte sparpolitik. Inom fackens ekonomer har frågan varit klar länge, satsa på investeringar och jobb.
Kvar står snart bara Magdalena Andersson (S) som fått ärva Göran Perssons mantra och försöker göra det till sitt. Hon säger fortfarande. ”Den som är satt i skuld är inte fri.”
Men lägger vi ihop decennier av statsskuldspolitik så är det uppenbart att politiken aldrig varit så svag som nu. De sjuka kan inte skyddas, skolan inte försvaras, de arbetslösa inte utbildas eller få omställningsstöd. Arbetsstress och löner går åt fel håll. Ojämlikheten ökar.
Och inte ens i klimatkrisens skugga klarar staten av att göra det som måste göras.
Inte ens inför en kris med höjda havsnivåer, ökad temperatur och utslagna ekosystem kan staten använda de resurser man faktiskt har.
Med statsskulden som argument har svensk socialdemokrati genomfört ett systemskifte, ökat inkomstskillnader, privatiserat stora delar av offentlig verksamhet och gjort sig maktlös inför de hot som möter oss idag.
Det är inte frihet man skapat.
Det är en maktlöshet.
Eller med ett annat ord.
Man har blivit ofri.
