Årsredovisningar ska ge utomstående en bild av företagets ekonomi.
Intäkter, kostnader, vad företaget har för tillgångar och vilka skulder och förpliktelser det har är grundläggande information. Från dessa kan sedan jämförelser och nyckeltal räknas fram, som kan användas i löneförhandlingar, av kreditgivare och investerare, av blivande kunder, av konkurrenter och myndigheter. Men det är inte lättillgänglig text, och därför publicerar ofta större företag pedagogiska sammanfattningar och pressmeddelanden.
Årsredovisningar styrs av ett detaljerat system av lagar och sedvanor. Självklart är regelkraven mycket lägre på ett aktiebolag med 50 000 kronor i aktiekapital med en enda ägare, som driver måleri eller frisering, än på ett börsnoterat företag med tiotusentals aktieägare och än fler anställda.
En konstig beteckning
Hårt förenklat kan man säga att det som ett företag äger, som fastigheter, maskiner, rättigheter, varumärken, gott rykte (så kallad goodwill) och så vidare kan finansieras på två sätt. Antingen har företaget lånat pengar. Eller så har ägarna betalat in pengar eller företaget tjänat ihop pengarna genom tidigare överskott. Ägarinbetalningar och tidigare överskott brukar kallas ”eget kapital”. Det är egentligen en konstig beteckning, för det låter som om företaget ägde sig självt. Det skulle kunna heta ”ägarkapital”.
Just ägandet är centralt i aktiebolags årsredovisningar.
Om bedömaren är intresserad av att veta vad ägarna tjänat i förhållande till sitt ägda kapital är ”avkastning på eget kapital” ett bra mått. Vinsten i förhållande till kapitalet uttrycks i procent. Det måttet är internationellt definierat, och används över hela världen.
Ägarna kan sedan besluta att den intjänade avkastningen ska stanna kvar i företaget, och öka det egna kapitalet, eller att den ska delas ut till dem själva. Poängen är att det är ägarnas beslut, därför att det är deras pengar.
Men det är inte alls säkert att ägare är ute efter att överskottet i företaget ska bli så stort som möjligt. Företaget kanske drivs för att ge ägaren arbete, eller för att främja något annat syfte. Hög kapitalavkastning är inte en automatisk strävan i ett aktiebolag. Däremot kan inte bolaget gå med förlust hur länge som helst, utan en del av det ursprungliga kapitalet som ägarna satsade måste finnas kvar. Om det inte finns något ”eget kapital” alls så är det ju kreditgivarna som egentligen är ägare till företaget, och borde få bestämma. Därför finns konkursregler som tvingar företaget i konkurs om det egna kapitalet har blivit för litet.
Risker framhålls
För många företag, inte minst de som noteras på någon av världens börser, så är dock hög avkastning på eget kapital ett viktigt mått som företagets företrädare gärna framhåller. Men inte alltid. I löneförhandlingstider lyfter företagsägare ofta fram de risker som finns, och de hävdar gärna att riskerna skulle öka om de anställdas löner ökade mer än bara litet. Detsamma händer om alltför höga vinstnivåer kritiseras i samhällsdebatten. Den kritiken har varit ett återkommande tema i Sverige liksom i andra länder sedan decennier. Banksektorn i Sverige är ett exempel på det.
Ett annat högaktuellt exempel är de privatägda vinstdrivna företagen inom välfärden, som skola och vård. För där talar företagsägarna med två tungor. För tilltänkta aktieägare framhävs de säkra och goda vinsterna, med traditionella nyckeltal som ”avkastning på eget kapital”. För den politiska diskussionen, däremot, så anser samma företrädare att man inte alls ska tala om vinst, det vill säga avkastning på vad de äger. De föredrar ”vinstmarginal” som de anser är mer rättvisande för just dem.
Det osar katt
Vinstmarginal säger hur mycket av omsättningen, alltså företagets försäljning eller intäkter, som går till vinst. Det är ett sätt att jämföra företag inom samma bransch, men fungerar inte för jämförelser mellan olika branscher.
Inom läkemedel kan vinstmarginalen exempelvis vara 20 procent, företaget Apple har legat kring 30 procent, medan detaljhandel kan ha 3–4 procent.
Friskolornas riksförbund, tillsammans med vissa stora skolföretag, hävdar att friskolorna inte alls tjänar mycket pengar, eftersom deras vinst bara är 4,5 procent. Då menar de – direkt missvisande – ”vinstmarginal”, det vill säga hur mycket av skolpengen, deras huvudsakliga intäkt, som gick till vinst.
Häromåret jämförde tidskriften Veckans affärer 728 svenska superföretag, alla extremt ekonomiskt framgångsrika. Där visade företag med en ”vinstmarginal” på högst 4,5 procent en ”avkastning på eget kapital” som varierade mellan 19 och 209 procent. Samma vinstmått för de största skolföretagen visar 10 respektive 14 procent ”avkastning på eget kapital”, när de analyseras av affärstidskrifterna.
Många siffror. Men inte så svårt att hitta rätt. Om sedvanliga, internationellt fastslagna mått på vinst inte anses lämpliga för vissa stora företag så osar det katt. Eller varför inte ugglor i mossen?
Slugt – men sorgligt
Vad är då hög avkastning på eget kapital, och vad är låg? Själv kan du jämföra med den ränta som ges på vanligt sparkonto i bank. Den är ungefär noll. Men att placera pengar i bank är riskfritt i meningen att du får pengarna tillbaka när du vill, och det finns statlig bankgaranti. Det är rimligt att riskabla verksamheter ger högre avkastning. Men det avvikande med friskolorna är att risken att de inte får betalt är noll. Deras risk består i att de inte får elever. Om skolan går riktigt dåligt kan den slå igen mitt i en termin, och har då inte ansvar för sina elever en enda dag till.
I årsredovisningen är det klartext. Internationella Engelska Skolan skriver i sin senaste: ”Samtidigt har vi successivt förbättrat vår lönsamhet. En viktig anledning är att det idag är bättre balans än de senaste åren mellan ökningstakten av lärarlöner i förhållande till ökningen av skolpengen.”
Det betyder: ”skolpengen ökar, och då ökar vår vinst, eftersom lärarlönerna inte höjs så mycket.”
Den stora risken för friskolor idag är politisk: att det unikt gynnsamma svenska regelverket ändras. Det är därför de gör sig till ekonomiskt åtlöje när de diskuterar vinst. För genom att dribbla med vinstmått hoppas de att deras ekonomiskt framgångsrika företagsamhet ska bli svårare att förstå och bedöma. Det är kanske slugt tänkt. Men sorgligt. Och ovärdigt för företag som ska ge barn goda kunskaper för livet.
