Det är genom statliga stöd till stora företag som Trump kan ropa ”jobb, jobb, jobb!” och det är med större utgiftsökningar än något land på jorden som den politiska makten faktiskt ständigt stimulerar ekonomin och jobben.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Nej, inte genom skola, vård och omsorg. Vi pratar om ”riktiga jobb”. Alltså om militären. Jobb, jobb, jobb. Idag arbetar nära tre miljoner amerikaner i det militära. Samtidigt betalar militären två miljoner pensionerade och deras familjer varje år.

Lägg till att militären investerar i nya vapen – det är ett antal privata megaföretag som lever i stort sett helt på ständigt nya pengar från offentlig sektor. Även om dessa investeringar bara handlar om nya stridsflygplan eller missiler så skapar de jobb.

Det är därför Trump jublade och skrev ”jobb, jobb, jobb” när Saudiarabien köpte nya vapensystem för 110 miljarder dollar. Det är därför Qatars ambassadör twittrade ut ”60 000 nya jobb i 42 amerikanska stater” när det lilla landet köpte stridsflygplanet F-15 för 12 miljarder dollar.

På samma sätt är det ”jobb” när Sverige köper systemet Patriot för nästan 2 miljarder dollar. Det är offentliga pengar till stimulans av fler amerikanska jobb.

Lägger man samman USA:s samlade militära utgifter, investeringar och kringkostnader blir det det enorma summan 1 000 miljarder dollar. Hela USA:s BNP är 18 500 miljarder dollar.

Själva försvarsbudgeten var 611 miljarder dollar 2016. Under Trump ökade den med 80 miljarder 2017 vilket betyder att bara ökningen i USA är större än hela den ryska militärbudgeten (som är ca 69 miljarder dollar.).

Världens näst största militärmakt – Kina – har en militärbudget på ca 212 miljarder dollar. (Siffror från Sipri).

Inte motiverat

Att USA kan göra en ökning av de militära anslagen som på ett enda år är större än hela Rysslands totala militärbudget säger en del om vilka krafter det här handlar om.

Ökade militära satsningar har inga verkliga begränsningar i kongressen – när politiker grälar om kostnaden för sjukvård eller stöd till matkuponger smiter stora ökade militärutgifter igenom utan en diskussion.

Det här är inte motiverat av paranoia eller en skräck för terror eller militär utmaning från andra nationer. Det finns inget logiskt i att en imperiemakt som har större militär kapacitet än alla andra nationer tillsammans skulle satsa ännu mer än dem för egen säkerhets skull.

USA har nära 800 utländska baser i 88 länder runt jorden. Man har total dominans militärt på mark, i luft, på sjön och snart i rymden. Det finns ingen logik i dessa enorma satsningar om de handlade om den militära situationen på jorden.

Inte ens de gamla förklaringarna till varför USA invaderade Irak (oljekriget) är riktigt giltiga längre i en situation där USA faktiskt är exportör av olja genom de stora satsningar på fracking.

Så vad motiverar ständigt större satsningar i en värld som domineras så av USA?

Det finns ett annat sätt att se på militärrustningar och det är att se dem som offentlig investering som inte utjämnar i samhället och därmed inte minskar företagens makt.

När Trump stöder F 35-programmet (ett nytt flygplan som hittills varit en pengaslukare utan resultat – totalt kommer det att kosta 406 miljarder dollar och då är inte drift och service medräknat) är det inte själva rustningen visavi Ryssland eller Kina som är poängen politiskt, utan de jobb megainvesteringen faktiskt skapar inom landet.

Det här är ingen ny politik. Det var Reagan som började, och de militära satsningarna i budgeten (bland annat ”Star Wars”) handlade om kampen mot Sovjet men lika mycket om att stimulera den amerikanska ekonomin när Reagan samtidigt hade börjat skära ner kraftigt på den vanliga stimulansen som en stat genomför.

Alltså vård, skola och omsorg. Genom en politik som krävde minskade offentliga anslag till medborgarna, alltså mindre omfördelning, en mindre stat i nyliberal anda, så växte samma stat genom att istället fokusera på militära satsningar. Enkelt uttryckt bytte man omsorg mot vapen.

George Bush gjorde samma sak efter 9/11. Och vid finanskrisen 2008 var det enda verkliga förslaget i USA om ekonomisk stimulans det som handlade om ökade militära anslag. Vilket också genomfördes. Jobb alltså.

Stor skillnad

Strunt samma att det här är ett ineffektivt sätt att skapa jobb. Man får mycket mindre positiva spiraler i ekonomin jämfört med om man satsar på infrastruktur eller utbildning.

Men storleken i sig gör det möjligt att även för republikanska presidenter som talar sig varmt för minskade offentliga utgifter, att samtidigt göra precis tvärtom.

Det finns en stor skillnad mellan offentlig investering i något som den övriga ekonomin använder och växer av – säg ett höghastighetståg eller en storskalig satsning på förnybar energi eller ny odling – och en militär satsning.

Den senare ska ju helst inte användas. Och ett F 35, hur fint och ”top of everything” planet än är så är det samtidigt värdelöst rent ekonomiskt när det väl är byggt.

Det går inte att använda till något produktivt (ja, detsamma gäller ett JAS-plan). Det ska helst inte användas alls. Offentligt eller privat, så brukar diskussionen vara.

Men det är att förenkla. I själva verket leder offentliga investeringar till privata. Både privata jobb, privata vinster för ägarna och privat produktion och utveckling.

Så frågan är om inte staterna satsar på att stimulera ekonomin genom statens kraft att ta upp lån och skapa jobb. Frågan är vilka jobb och vilken investering man satsar på.

Just nu genomför Kina en historiskt stor satsning på ny infrastruktur (den nya sidenvägen exempelvis), ny informationsteknik, ny AI-forskning och en överlägsen satsning på nya trafiksystem och renare energi.

USA satsar istället ännu mer pengar på fler stridsflygplan och nya vapensystem. Båda satsningar är statligt finansierade och betalas genom offentliga lån. Frågan är vem som skapat mest nytta för sina medborgare om tio år.