”Hur mycket hushållspengar har jag rätt till?”. Det var den vanligaste frågan kvinnor ställde i frågespalter och till bankmän på 60- och 70-talet. Idag har kvinnor brutit sitt ekonomiska beroende från män och pappor är inte ensamma familjeförsörjare. Ekonomen Agneta Stark berättar om hur en serie revolutionerade lagar på sjuttiotalet lade grunden för den moderna familjen.
Den 16 maj 1973 fattade Sveriges riksdag beslut om revolution. Riksdagen beslöt den dagen att införa föräldraförsäkring. Vid ett barns födelse fick pappan nu rätt till 10 lediga dagar. En kvinna som födde barn fick under ett halvår ersättning för sin förlorade arbetsförtjänst.
Tidigare hade en nybliven mamma fått moderskapspenning. Hon som haft betalt arbete hade då fått tre månaders mammaledigt med ersättning baserad på inkomstbortfall. Hon som inte hade betalt arbete fick en engångssumma. (År 1972 var den summan lika stor som månadslönen för ett 16-årigt kontorsbiträde.) Att pappan inte ingick i moderskapsförsäkringen hördes ju på namnet.
Den nya föräldraförsäkringen innebar en stor förändring. Barnets far blev inte endast ekonomisk försörjare och underhållsbetalare, utan en pappa som behövdes hemma bättre än på jobbet, för barnet, för mamman och för sin egen skull. För en kvinna som ville få barn blev det ännu viktigare än förut att ha egen inkomst innan hon blev gravid.
Föräldraförsäkringen var inte den enda juridiska och ekonomiska förändringen som rörde familj och föräldraskap under början av 1970-talet. Ett fyrverkeri av lagar skapade under några få år starkt förändrade villkor för kvinnor, män och barn i Sverige.
Listan är imponerande
Barn till ogifta föräldrar jämställdes med barn till gifta föräldrar. Innan dess hade barn födda utom äktenskap sämre arvsrätt och fick ofta inte alls ärva sin far, än mindre ärva faderns släktingar.
Sambeskattningen för makar avskaffades så att även gifta människor beskattades individuellt. Beskattningen var vid den här tiden starkt progressiv – skatteprocenten ökade ju högre inkomsten var – och de första inkomsterna för en person var inte alls eller mycket lågt beskattade. Över en nyårsnatt blev det mycket mer lönande för ett par att båda tjänade pengar än att bara en av dem hade inkomst, även om den enda inkomsten var hög. I praktiken betydde det att kvinnor fick ännu starkare skäl att ha egen inkomst – förutom de egna pengar och de egna rättigheter som följde med det betalda arbetet.
Gifta människor som ville skiljas slapp – för första gången i den svenska historien – redogöra i detalj inför en domstol för varför de ville ha skilsmässa. Tidigare hade det funnits vissa skäl som var godtagbara, och andra som inte var godtagbara. Den som framförde icke-godtagbara skäl fick vackert finna sig att vara gift även i fortsättningen. Den som ville skiljas såg alltså till att pussla ihop sitt liv till en berättelse som enligt lagen visade på godtagbar skilsmässoorsak. Med tiden hade den rättsliga prövningen av skilsmässor blivit alltmer av en formalitet, men om de gifta makarna var oense om att skiljas kunde den rättsliga prövningen bli utdragen och skilsmässan än mer plågsam.
Men nu behövdes inget pusslande längre, den nya lagen var enkel. Var makarna överens och utan barn beviljades skilsmässan genast. Fanns det barn under 16 år, eller var makarna inte överens om att skiljas, krävdes en betänketid på sex månader. De närmsta åren slog skilsmässorna alla rekord. Det berodde på att många hade väntat in den nya lagen. Sen blev skilsmässorna ungefär lika många som de är än idag.
Abort fram till 18 veckan blev fri, det vill säga en gravid kvinna fick själv besluta om hon ville föda barnet eller inte. Inga kuratorssamtal, inga läkarintyg krävdes längre. Den nya abortlagen hade varit hett omstridd. Kvinnor hade rest till Polen där abort utförd av läkare var tillgänglig, men för det krävdes pengar och kunskaper. Många illegala och osäkra aborter hade årligen gjorts i Sverige sedan mycket lång tid.
Vad effekten blev av den nya lagen är svårt att veta. Den gamla abortstatistiken visade bara de legala aborterna utförda i Sverige. De verkliga var många fler. Men de statistiskt redovisade aborterna nådde efter den nya lagen snabbt den nivå som de har ännu idag: en fjärdedel av alla graviditeter slutar med abort. Då som nu.
Individuella rättigheter
Man kan säga att under några få år så fick familjens medlemmar, kvinnor och män, individuella rättigheter och skyldigheter. Men det gällde inte våld inom familjen. Det skulle dröja ännu några år innan lagen skyddade också små barn från att bli slagna i hemmet. Och det tog nästan 10 år till innan det juridiskt sett blev lika allvarligt att misshandla en partner inom hemmets väggar som att misshandla samma person – eller vem som helst – utanför det egna hemmet. Lagstiftning om våld i nära relationer var svårare att komma överens om än lag om rätt till pappadagar och till och med svårare än att lagstifta om fri abort.
Men de som hade fruktat att merparten av alla äktenskap skulle sluta med skilsmässa om inte domstolarna bromsade, de fick fel. De som såg för sig att abort skulle bli ett vanligt preventivmedel, och att sexuella förbindelser skulle bli totalt lössläppta om inte hotet att tvingas ta hand om oplanerade barn hindrade människor att ge sig inpå sådant, de fick fel. De som varnade för att mycket få barn skulle födas om aborten blev fri, de fick också fel.
Det blev faktiskt tvärtom. Nu, 40 år senare, kan man se ett intressant mönster. Resultatet av revolutionen som började på 1970-talet. Parbildning i form av samboende eller äktenskap är idag oerhört populärt i Sverige. Rätten att gifta sig har varit eftertraktad, och omfattar nu efter lång kamp också samkönade par. I åldrarna mellan 35 och 45 år så är omkring 8 av 10 människor i Sverige gifta eller sambor.
Vad hände med barnafödandet? Om jag jämför 1974 och 2012 så är det numera litet fler kvinnor som är mammor när de fyller 45 år. Nästan 9 av 10 av alla 45-åriga kvinnor är idag mammor. För män är andelen som är pappor vid 45 år litet lägre – men män kan fortsätta att få barn vid högre ålder.
Föräldraskap en folkrörelse
I Sverige idag är parbildning och föräldraskap alltså livsformer som en stor majoritet människor med helt olika livsförhållanden aktivt väljer. I själva verket kan man säga att fler människor än någonsin tidigare i Sverige idag har egen erfarenhet av att vara förälder. Föräldraskap är en folkrörelse.
Erfarna familjerådgivare och bankekonomer berättade på 1960- och 70- talen att hushållspengar var det stora grälskälet. ”Tror du jag är gjord av pengar?” ”Men barnen måste ha vinterstövlar och maten har blivit ännu dyrare...” ”Du fick ju pengar i onsdags! Var gör du av alla pengar egentligen? Du slösar och jag jobbar och sliter...” En vanlig fråga från kvinnor i frågespalter och till bankfolk var: ”hur mycket hushållspengar har jag rätt till?”
Den frågan är borta idag. Snarare tycks par med barn gräla om städning, och tidsanvändning. Ekonomiska bekymmer är säkert vanliga, många har svårt att få ekonomin att gå ihop. Men begreppet ”hushållspengar” har försvunnit. Och barns fickpengar är diskussionsämne, medan vuxnas rätt till egna fickpengar knappast är det.
Egen inkomst för bägge föräldrarna är helt klart den avgörande orsaken bakom förändringen.
Där egen inkomst för bägge föräldrarna inte är lika vanlig finns den gamla konflikten kvar. I Tyskland idag har en hemarbetande maka utan egen inkomst enligt rättspraxis rätt till fickpengar om 5-7 procent av den andra makens nettoinkomst. För dessa fickpengar har – fortfarande enligt rättspraxis – den hemarbetande ingen redovisningsskyldighet gentemot sin make. Det finns många rättsfall i den här frågan, vilket speglar att det finns många tvister om fickpengar för hemarbetande i tyska en-inkomstfamiljer.
Ett barnrikeland
Både kvinnor och män i Sverige är numera vana att ha egen inkomst. Och det förväntas av oss. Dagens svenska pensionssystem stadfäster principen: änkepensionen håller på att fasas ut, och var och en pensionerar sig i stort sett endast på grund av sin egen löneinkomst. Underhållsbidrag till vuxen efter skilsmässa är i stort sett okänt.
Idag är Sverige i ett europeiskt perspektiv, på samma sätt som de andra nordiska länderna, ett barnrikeland, med stark familjeinriktning. Förstabarnen föds numera till äldre föräldrar än förr. Dagens brudpar har redan barn när de gifter sig. Men födelsetalen är höga, människor lever i par i olika juridiskt ordnade former, en hög andel av folket har egen erfarenhet av föräldraskap.
I södra och östra Europa däremot är födelsetalen låga. Vissa regioner som norra Italien, Spanien och östra Tyskland är klar barnglesbygd. I den ekonomiska krisens EU är det de vuxna barnen som behöver sina föräldrar för att klara sig ekonomiskt. De flyttar hem till mamma och pappa, eller de flyttar aldrig ut ur föräldrahemmet. Att sätta egna barn till världen är för dem nära nog oöverkomligt. De länder som bygger på traditionell arbetsdelning: mamma är hemma och tar hand om barn, pappa arbetar och försörjer – i de länderna finns det numera få barn att vara hemma och ta hand om. Både kvinnor och män söker betalda arbeten, och går det inte att kombinera förvärvsarbete med barn – ja då föds inte barnen.
Ett land av föräldrar
Sverige är numera ett land av föräldrar. Sverige är också ett land av förvärvsarbetande. Samtidigt. Det är långt ifrån problemfritt, det kan både gnissla och misslyckas. Men idag vet både mammor och pappor vad det innebär att försörja sig själva och barn och att ta hand om den praktiska vardagen för sig själva och barn. Samtidigt. Sverige är också ett farmors- och farfars, mormors- och morfarssamhälle, långt mer än förr.
Det var grunden till detta nya samhälle som lades genom revolutionen i maj 1973. Det är inte troligt att särskilt många av dem som fattade riksdagsbeslutet den gången såg vad det kunde leda till. 40 år senare är det dock klart att beslutsfyrverkeriet under början av 1970-talet startade det som är självklarheter i dagens familje- och arbetsliv.
Lever vi då i ett industrisamhälle? Eller kanske i det post-industriella samhället? Lever vi i tjänstesamhället? I kunskapssamhället? I det globala samhället? I vårdsamhället? Jag vill påstå att vi lever i alla dessa samtidigt. Men framför allt lever vi numera i det mångförfarna föräldra-samhället. Befolkat av medborgare som vet att ta ansvar för andra. Och vilka nya möjligheter detta föräldrasamhälle erbjuder, det har vi ännu knappast ens börjat tala om.
Agneta Stark
Fotnot: En version av texten har lästs upp i OBS i P1.
