Huvudpersonen och hennes hustru har bestämt sig för att försöka få barn tillsammans och behöver någon som kan bidra med spermier och helst också bli en del av barnets liv. De går igenom sin bekantskapskrets i jakt på någon lämplig man och finner en sådan. Mannen i fråga sägs vara ”briljant, blyg, mild – och något som inte saknade betydelse – rik”.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Bara en bisats. Självklar i Ariel Levys amerikanska sammanhang, men främmande i mitt svenska. När jag väntade mitt första barn tänkte jag över huvud taget inte på hur vi skulle ha råd med hens eventuella framtida utbildning. Jag var fri från den oron, fri från de frågorna. Varför? Det enkla svaret: för att USA är ett mer marknadsorienterat samhälle än det svenska. För att vi har fler kollektiva politiska lösningar där USA har fler individuella ekonomiska lösningar.
Det gör Sverige till ett mer jämlikt samhälle, men det gör också oss medborgare till friare människor. Kollektiva lösningar – studielån, skatter som möjliggör gratis universitetsutbildningar för alla – är inte ett offer vi gör på jämlikhetens altare. Det gör oss individuellt fria.
Frihet för vem?
Ska vi fråga oss ”frihet för vem?”? Den som är obekymrat rik nog att veta att hen kan betala för sina barns utbildning, oavsett vad den kommer att kosta och oavsett om det finns fördelaktiga lån att tillgå eller inte, skulle kanske inte tala om frihet i det här fallet. Hen skulle kanske i stället tala om skattetrycket och undra ”Vad fan får jag för pengarna?”
Hen tycker inte att hen får frihet, för hen har ju redan frihet. Om hen väntar barn vet hen att hen själv kan betala barnets utbildning. Om hen blir allvarligt sjuk och behöver dyr läkarvård vet hen att hen själv kan betala den. Om hen är tillräckligt rik kan hen till och med själv betala någon för att bygga en väg om hen nu behöver åka på en väg.
Om till exempel Svenskt Näringslivs tidigare ordförande Leif Östling, som är en av dem som frågar sig vad fan han får för sina skattepengar, fått behålla en större del av de pengar han tjänat på sitt företag så hade han för egna pengar kunnat köpa många av de offentliga tjänster som våra skatter möjliggör för alla att ta del av (och detta oavsett om vi översätter hans rikedom till ”de pengar han har tjänat på andras arbete” eller om vi ser den som ”en belöning för en ovanligt driftig entreprenör som tillhandahåller arbetstillfällen”).
Men det han inte hade kunnat köpa för sina pengar är min uteblivna oro när jag som gravid inte tänkte på de framtida kostnaderna för mitt barns utbildning. Min frihet i det. Min trygghet. Det han inte hade kunnat köpa är sina medmänniskors välmående.
Så det du får för dina pengar är också detta: att människor runt omkring dig känner sig friare, tryggare. Att de inte är materiellt livrädda, rädda för livet som en individuell utgift. Att de hyser tillit, har tro på att det nog ska ordna sig. Och det, hur dina medmänniskor mår, har också betydelse för hur du mår. Inte bara om du är en empatisk människa som mår dåligt över andras lidande, utan även om du är en egoist som bara ser till dig själv. För om människor omkring dig är rädda, och inte känner att det finns någon som kan hjälpa dem – ja, då kommer du, just på grund av dina privilegier, också på ett eller annat sätt bli rädd och känna att du måste skydda dig. Högre murar, längre avstånd, större isolering. Hur andra känner inför världen, inför sina medmänniskor och inför sina liv har betydelse för hur du känner inför världen, inför dina medmänniskor och inför ditt liv.
Ett annat samhälle
För vissa kan det här vara svårt att förstå. Kanske speciellt för den som i 30 års tid har nickat instämmande i en thatchersk utsaga som löd ”there is no such thing as a society”. Det var ord för en hel era. Och det spelar ingen roll vad vi kallar den eran för vi vet vad den handlade om: det är upp till individen. Att må bra, att bli rik, att få ett jobb, att hitta en bostad, att känna trygghet.
Vi vet hur det förändrade politikens uppgift. Hur den skrevs om och nu löd: bered en väg för individuella marknadslösningar, för valfrihet, för tävling på alla områden. Hur den sa: hur andra mår har inget att göra med hur du mår.
Och det blev faktiskt ett samhälle av det med. Bara ett annat samhälle än det som hade blivit om vi hade fört en annan politik. Det blev ett samhälle där en individ kan vara så oförmögen att se sig själv i relation till andra att han frågar sig vad fan får jag för pengarna. När en människa kan ställa sig en sådan fråga inför skattemedel har han blivit hopplöst ensam i sitt liv och i sina förhoppningar.
