Icke desto mindre används termen imperialism fortfarande inom samhällsvetenskapliga discipliner. Valutatradern Tony Norfield, aktuell med boken ”The City” som prisats av Financial Times, definierar den moderna imperialismen som ett system där ett mindre antal rika länder dominerar världsmarknader genom sina multinationella företag och finanskapital. Finansiellt privilegium förser dessa imperialistiska ekonomier med vinster genom att naturresurser och arbetskraft exploateras i mindre priviligierade ekonomier.
I ett nordeuropeiskt perspektiv är det svårt att inte dra paralleller mellan tesen om ett finansiellt privilegium å ena sidan, och Sveriges relation med Baltikum, det vill säga Estland, Lettland och Litauen å andra sidan. Faktum är att svenska företag hör till de stora vinnarna i och med Baltikums självständighet i början av 1990-talet.
En fjärdedel av investeringarna
Svenska företags direktinvesteringar i Estland motsvarar 24 procent av landets BNP och Sverige står även för fler direktinvesteringar än något annat land i Lettland och Litauen. I motsatt riktning är baltiska direktinvesteringar i Sverige försumbara.
En närmare studie av Estland, Baltikums mest avancerade ekonomi, ökar förståelsen för det svenska näringslivets inflytande i regionen. Estlands äldsta dagstidning Postimees rapporterar om de mest framgångsrika bolagen i landet, och här är flera svenska företag ledande. Swedbank är landets mest lönsamma företag, med vinster på cirka två miljarder kronor. Tredje lönsammaste bolaget är SEB:s dotterbolag, samtidigt som Nordea innehar en sjätteplats. Störst omsättning har svenska Ericssons dotterbolag, (Ericsson Eesti). På sjätteplats hittar vi ett dotterbolag till svenska ICA-gruppen, medan Swedbank åter innehar en sjunde plats.
Kontrollerar majoritet av bankerna
Den senaste tiden har det estniska bankväsendet kommit i världens blickfång på grund av misstankarna mot Danske Bank om penningtvätt för mångmiljardbelopp.
I förra veckan kom dessutom uppgifter från estniska myndigheter att Danske Bank-härvan kan vara toppen av ett isberg och att bra mycket större summor kan ha passerat genom landets banksystem: Transaktioner på totalt omkring 1 000 miljarder dollar har gjorts av utländska kunder i Estland under perioden 2008–2015, visar siffror som kommer från den estniska centralbanken och har tagits fram på uppdrag av amerikanska Bloomberg.
Ingen annan bank än Danske Bank är än så länge utpekad.
Intressant i sammanhanget är dock att svenska banker kontrollerar 78 procent av den estniska banksektorn, som enligt forskaren Egert Juuse i första hand tenderar att förse nordiska bolag med företagslån. Estlands egna finansiella aktörer är i stort sett obefintliga.
Enligt landets centralbank är värdet på Estlands inhemska investeringsfonder bland de minsta i Europa i relativa termer. Estland inhyser en av Europas minsta försäkringsmarknader, Europas minsta obligationsmarknad på tre procent av BNP och en av Europas minsta aktiemarknader i förhållande till BNP (elva procent – vilket kan jämföras med Sveriges närmare 150 procent av BNP).
Svenska banker tjänar även på räntebetalningar och amorteringar från de 80 procent av estniska hushåll som äger sin bostad. Endast Swedbank står för nära hälften av privat utlåning i Estland och en tredjedel av privat utlåning i Lettland och Litauen. Medan Estlands statsskuld är låg motsvarar de privata skulderna 185 procent av BNP, vilket är högre än privata skulder i Italien och Grekland.
Framgång eller fiasko?
Frågan är förstås om den estniska ekonomin ska tolkas som en neoliberal framgångssaga eller ett neoliberalt fiasko?
Estlands benämns inte sällan som ett neoliberalt underbarn. Efter självständigheten i början av 1990-talet påbörjade landet en marknadsliberal politik baserad på massprivatiseringar av statlig egendom, balanserade statliga budgetar och platta skatter. I kombination med fri kapitalrörlighet lockade den marknadsliberala politiken stora mängder utländskt kapital till landet.
Vissa anser att denna politik i samverkan med svenskt finanskapital och industrikompetens har gynnat landets ekonomiska utveckling. Estlands ekonomi har vuxit med 8,7 procent årligen mellan 2000 och 2007, men faktum är att tillväxten varit ohållbar. Från början av 1990-talet fram till finanskrisen har Estland lidit av ett stort kroniskt handelsunderskott.
Ackumulation av privata skulder ökade från 120 procent till 220 procent av BNP under ovanstående åtta år. Vidare lämnar kapital i form av vinster och räntebetalningar landet vilket indikeras av att landets BNP är högre än dess nationalinkomst.
Forskaren Egert Juuse, verksam vid Tallinn University of Technology, menar att landets industri inte var moget för 1990-talets snabba liberalisering. Billigare utländska varor underminerade landets mest konkurrenskraftiga sektorer. Kapital- och kunskapsintensiva branscher såsom maskinteknik och elektronik gav vika mot plötslig utländsk konkurrens och ekonomin blev i stället mer serviceinriktad. Under några årtionden har Estland blivit en ”semiperiferisk, lågteknologisk” monteringsanläggning och varuleverantör till utländska, ”huvudsakligen nordiska bolag”. Baltikum, med sin billiga arbetskraft, har erhållit de lågproduktiva delarna av svenska och finska bolags näringskedjor. Det som tidigare var en sovjetisk satellit är idag en nordisk bakgård.
Svensk imperialistisk nod
Den samtida imperialismen beskrivs som ett globalt system där rikare länder har ett betydande inflytande över fattigare länder genom sina dominerande multinationella företag och finanskapital. I denna kontext utgör Sveriges välmående näringsliv en imperialistisk nod i världsekonomin med Baltikum som sin bakgård.
Givetvis sträcker sig svenska bolags produktionskedjor långt utanför Nordeuropa.
