Men Höjers offentliga utredning – ”Den öppna läkarvården i riket” – blev hårt kritiserad när den presenterades i mars 1948. Dagens Nyheter skrev att den väckte olust i läkarkåren och Aftonbladet varnade för att Höjer var en svensk version av Aneurin Bevan, den walesiske Labourpolitiker som såg till att det brittiska offentliga sjukvårdssystemet grundlades samma år.
Det stämde att många läkare fruktade förslaget att skapa ett sammanhållet sjukvårdssystem. Några var rent av ledamöter i själva utredningen. Dessa herrar menade att Höjer gått sin egen väg och de författade svavelosande reservationer som står att läsa på de sista av de 400 sidorna i den offentliga utredningen.
Ännu argare var Sveriges Läkarförbund. Ordförande var Axel Höjers gamle antagonist Dag Knutson, en tyskvänlig person som i slutet av 1930-talet, några månader efter Kristallnatten, hade motsatt sig Höjers försök att ge arbetstillstånd åt ett antal judiska specialistläkare.
Vad fick delar av läkarkåren att bli så upprörda över Höjers utredning? Varför försökte borgerlig media gjuta olja på elden? Och hur kunde Höjer ens bli Medicinalstyrelsens generaldirektör om han var en så lurig typ?
Svaren kan sökas i tidsandan. Efter andra världskriget var socialistiska partier på frammarsch i flera europeiska länder, och deras efterkrigsprogram innehöll radikala förslag om både det ena och det andra. Bland annat sjukvården. I Storbritannien hade ovan nämnde Bevan drivit igenom det skattefinansierade NHS – National Health Service – som skulle förse alla medborgare med kostnadsfri sjukvård på lika villkor.
Fattiga sorterades bort
På samma sätt ville Axel Höjer introducera vård på lika villkor för alla medborgare i Sverige. I sin offentliga utredning visade han hur underdimensionerad den svenska sjukvården var i jämförelse med vad den skulle kunna vara. Brist på läkare och övrig vårdpersonal. Brist på utbildningsplatser. Ett virrvarr av patientavgifter och taxor. Mängder av privatmottagningar av vilka flera höll till inne på sjukhusen, där läkarna sorterade bort den som inte kunde betala för sig.
Höjer påtalade det skadliga i den sammanblandning mellan offentligt och privat som i dag har återuppstått i svensk sjukvård, en röra av vinstdrivande men skattesnyltande kliniker som i strid med lagens skrivningar tar emot olika patientgrupper med olika finansiering på olika villkor.
Axel Höjer ville ha ett modernt sjukvårdssystem. Han ville reglera läkarnas arbetstider inte minst för deras egen skull, för överdödligheten bland läkare var stor vid den här tiden. Han ville bygga ut psykvården och inte minst barnpsykiatrin där han såg särskilt stora brister. Han ville satsa stora resurser på förebyggande hälsovård genom regelbundna hälsokontroller för alla medborgare. Han ville ha små och stora hälsocentraler över hela landet, en primärvård av det slag som senare kom att byggas ut i stor skala men ändå förblev relativt liten i Sverige jämfört med många andra länder.
Höjer ansåg att den ekonomiska relationen mellan läkare och patient var till skada för alla parter, men Läkarförbundet var av motsatt uppfattning. Där ville man ha kvar de friheter som Höjer ansåg vara ”blott slogans och fraser” då de skapade ohållbara arbetstider och omotiverade löneskillnader mellan yngre och äldre läkare, och även mellan läkare som kunde driva privatmottagningar vid sidan av och de som var hänvisade till offentliga slutenvårdspatienter.
Höjers framsynta utredning sablades ner fullständigt av borgerlig media och av en konservativ läkarkår, och så småningom blev den också nedröstad i riksdagen.
Apoteken förstatligades
Men till slut kände sig Höjer ändå som en vinnare, för han levde tillräckligt länge för att få bevittna den svenska välfärdsmodellens gradvisa uppbyggnad. Tjugofem år efter den offentliga utredningen från 1948 var många av hans idéer förverkligade, något han lakoniskt konstaterar i självbiografin ”En läkares väg” som gavs ut postumt 1975.
1955 kom den allmänna sjukförsäkringen. 1959 avskaffades privata avgifter inom slutenvården genom den nya sjukhuslagen. På 1960-talet påbörjades en stor utbyggnad av offentligt drivna vårdcentraler och 1970 förstatligades de svenska apoteken: 350 privata apotekare blev helt enkelt tvungna att låta staten lösa in deras affärsrörelser.
De gradvisa reformerna var ständigt omtvistade, men många har pekat på att även organisationer som Svenskt Näringsliv (som då hette SAF – Svenska Arbetsgivareföreningen) såg ett behov av att bygga ut välfärdsstaten under de blomstrande 1950- och 60-talen. Ekonomin gick för högtryck. Det var brist på arbetskraft och denna måste värnas och reproduceras via utbildning av viss kvalitet och ett fungerande sjukvårdssystem.
Vård inom kapitalismen
I detta sammanhang finns en klassisk fråga inom välfärdsstatsforskningen: ska vård efter behov och gratis skolgång ses som socialistiska öar i ett hav av marknadsekonomi, öar som reste sig genom årtionden av kamp från arbetarrörelsens sida, men också tack vare existensen av det realsocialistiska systemet i öst, eller var det snarare en följd av privatindustrins behov av att reproducera arbetskraften under vissa ekonomiska betingelser och i vissa historiska parenteser?
Kanske både och. Det blåste förvisso vänstervindar under dessa årtionden, men det socialdemokratiska välfärdsbygget fick samtidigt fortsätta utan att privatindustrin revolterade på samma sätt som den gjorde mot de radikala efterkrigsprogrammen eller som den gjorde från 1980-talet fram till dagens datum.
Ett stort steg i detta välfärdsbygge var Sjukronorsreformen 1970. Här förverkligades många av Höjers idéer, främst den att läkarna skulle vara offentligt heltidsanställda tjänstemän med fast årslön i stället för det lapptäcke av privata och offentliga inkomster som tidigare hade präglat deras verksamhet.
Många läkare var positiva till reformen. De tyckte att löneskillnaderna var alldeles för stora inom kåren, och de vantrivdes med de oregelbundna arbetstider som det nyss rådande, oreglerade systemet gav upphov till.
Andra läkare – särskilt de som tjänat storkovan på det tidigare systemet – protesterade högljutt. De fick återigen stöd av borgerlig media som menade att det pågick en tvångssocialisering av svensk sjukvård, vilket inte är en helt felaktig beskrivning av vad som faktiskt skedde.
Att skapa en gemensam välfärdsmodell handlar just om att socialisera. Det kräver att personalen inordnas i det offentliga system som ska serva medborgarna, för utan personal blir inte mycket uträttat.
En annan viktig aspekt av Sjukronorsreformen var, som namnet antyder, att det skulle kosta sju kronor att träffa läkare. Tidigare hade priset varit högst godtyckligt och den del som man hade rätt att få tillbaka av staten var man tvungen att, mot uppvisande av läkarkvitto, ansöka om hos Försäkringskassan.
Samtidigt fortsatte striden mellan offentligt och privat, och i början av 1970-talet var en majoritet av läkarna fortfarande privatpraktiserande trots att de nu var offentligt anställda med heltidslöner.
Stopp för extraknäckande läkare
Att sätta stopp för detta extraknäckande var ännu ett viktigt steg i byggandet av den svenska sjukvårdsmodellen. Offentligt anställda läkare med heltidslön kan inte ha en massa bisysslor som tar tid och engagemang från deras egentliga uppdrag. Även borgerliga tidningar kunde på denna tid påtala problemen med fritidspraktiserande läkare.
”Ett omfattande extraknäckande kolliderar alltid mer eller mindre med den ordinarie verksamheten”, hette det i en ledare i Dagens Nyheter den 23 december 1986.
Dagmarreformen (den klubbades på Dagmars namnsdag) 1984 var ett av flera försök att stoppa extraknäckandet och den sammanblandning mellan offentligt och privat som försvårar byggandet av en gemensam sjukvårdsmodell. Nu fick landstingen (som i dag heter regioner) ansvar för betalning och tillståndsgivande till privatpraktiserande läkare, och det blev därmed svårare att bedriva fritidspraktik vid sidan av sitt offentliga uppdrag.
Även denna reform utsattes för massiv kritik av privatpraktiserande läkare och av borgerlig media. I stora snyftreportage skildrades fritidspraktiserande husläkare som inte längre fick automatisk ersättning från Försäkringskassan, varför dessa läkare blev tvungna att låta patienterna betala det fulla priset för sina konsultationer.
I media hävdades att Dagmarreformen innebar att endast de verkligt välbeställda skulle ha råd med privatläkare, och så var det också tänkt att vara. Det offentliga och det privata skulle inte blandas samman. Det privata skulle inte snylta på det offentliga. Den som ville gå den privata vägen skulle få betala det fulla priset för att göra så, något som skulle locka allt färre i takt med att den offentliga vården byggdes ut och förbättrades.
Även lagstiftningen pekade i denna riktning. År 1982 kom en ny Hälso- och sjukvårdslag som betonade vård på lika villkor, och propositionen som låg till grund för lagen var undertecknad av Centerpartiets Thorbjörn Fälldin och Liberalernas Karin Ahrland.
Sverige blev världsledande
Något som är slående i denna tidiga 1980-talsproposition är talet om samhällelig totalplanering och ett offentligt totalansvar för sjukvården, termer som knappast är gångbara efter de senaste decennierna av nyliberal samhällsutveckling.
Vi talar ibland om den svenska välfärdsmodellen som ett system fullständigt dominerat av offentlig drift och offentlig finansiering av vård, skola och omsorg, och visst var det så i stor utsträckning. Men när man tränger in i historien är den inte lika glasklar. Det har alltid varit en strid mellan offentligt och privat, även om det offentliga tog för sig mer och mer under modellens glansdagar på 1970- och 80-talen.
En viktig ingrediens i detta välfärdsbygge var just kringskärandet av det privata till förmån för det offentliga. Det fanns fortfarande mycket kvar att göra för att förverkliga Axel Höjers vision om ett modernt sjukvårdssystem av yppersta klass, men under denna tid nådde modellen sin historiska formtopp.
Det skattefinansierade systemet omfattade alla medborgare. Primärvården var fortfarande underdimensionerad och läkemedelsindustrin var alltjämt i privata händer, men Sverige var nu ett världsledande land när det kom till god och relativt jämlik offentlig vård för hela befolkningen.
Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
