En kvinna i ett fattigt land, som arbetar som ett djur, som i den situation hon befinner sig genom att bära ett barn får flera årslöner, skolgång till sina barn, näringsrik kost, god läkarvård och slipper arbeta under ett år, förstår förmodligen sitt eget bästa.”
Så försvarade nyligen Maria Schottenius surrogatmödraskap i en artikel i Dagens Nyheter (20/5). Kajsa Ekis Ekman svarade henne i Aftonbladet (29/5), bland annat genom att berätta om en annan verklighet: ”Kvinnorna tjänar sällan flera årslöner, utan merparten av pengarna går till företagen och advokaterna” och ”Det Schottenius kallar att ’slippa arbeta’ kan i praktiken betyda att vara inlåst på kliniken i nio månader utan rätt att besluta över sin egen kropp”.
Oavsett sakfrågan om huruvida surrogatmödraskap bör legaliseras eller inte är Schottenius argument om individen som vet sitt eget bästa och vars handlingar därför inte bör regleras politiskt i sig intressant. Även om jag själv är emot legalisering av surrogatmödraskap menar jag att Schottenius på ett sätt har rätt: individer vet ofta sitt eget bästa. Om en människa står inför det mest brutala av faktum: för att överleva krävs att du gör si eller så är hon oftast beredd att göra just detta. Vi kan kalla det: hon vet sitt eget bästa. Vilket betyder: hon vill klara sig.
Och det där har egentligen väldigt lite med individen som unik individ att göra, väldigt lite med personlighet och enskilda preferenser att göra.
I de pressade situationer där en människa står inför två dåliga alternativ – gå under eller hyra ut sin livmoder, inte kunna försörja sig eller jobba svart för dålig lön och utan trygghet etcera – är individen som minst individ och som mest del av djurarten människan. Hon gör vad som krävs inte för att hon är just hon och hennes vilja är just denna, utan för att hon, som vi alla, vill säkra livhanken.
Vilka omständigheter är det som avgör om en individ hamnar i en sådan pressad situation, där hon ”vet sitt eget bästa”, det vill säga vet vad hon måste göra för att överhuvudtaget klara sig? Ja, det kan såklart vara omständigheten att någon håller en pistol mot ditt huvud och säger ”ge mig alla dina pengar eller så skjuter jag dig!”, men det är inte det vanligaste.
Den vanligaste omständigheten är ett samhälle som tillåter extrem ojämlikhet mellan människor. Som tillåter den inte genom att beväpna vissa människor med regelrätta vapen och låta andra gå vapenlösa, utan som tillåter den genom att låta skillnaderna mellan människor med makt och resurser och dem utan bli så stora att de förstnämnda kan försätta de sistnämnda i den pressade situation där de måste välja mellan två värdelösa alternativ.
Det som äcklar mig i det här är när människor med makt och resurser säger sig stå på de svagas sida genom att hävda att de minsann har tilltro till att dessa resurslösa människor ”vet sitt eget bästa” och att vi därför ska hålla politiken borta från deras val. Tror sig fan att de vet sitt eget bästa! Men när detta bästa bara är att välja det minst dåliga av två väldigt dåliga alternativ – ett val orsakat av ojämlikhet – är det redan någonting som har gått fel.
Motsättningen handlar inte om en kamp mellan de som tror på individens rätt att fatta självständiga beslut och de som tror på att samhälle och politik ska fatta besluten åt henne. Den handlar om att vissa tror att individen skapar sina egna omständigheter och att andra tror att samhället skapar dem åt henne. När omständigheterna väl föreligger är det för sent att hänvisa till individens förmåga att fatta självständiga beslut; den som gör det säger indirekt att hon har valt även sin pressade situation.
Argumentet ”individen vet sitt eget bästa” är i de här sammanhangen att ha gett upp tanken på att allt skulle kunna ha varit annorlunda, och att ingen skulle behöva välja mellan skit och värre skit. En individ ställd inför två dåliga alternativ kan sällan välja bort dem för ett tredje som är bättre på sikt. Men ett politiskt parti kan välja att göra det. Eller att välja att inte göra det, såsom Vänsterpartiet gjorde när de stödde Socialdemokraternas uppgörelse med Centern och Liberalerna efter valet i höstas. Argumentet var, som bekant, att vi annars skulle få en regering beroende av Sverigedemokraterna – och det var det sämre alternativet av två dåliga.
Vilket det är mycket möjligt att det var. På kort sikt. Men på lång? Om man av två dåliga alternativ alltid väljer det minst dåliga hamnar man till slut i den sämsta av världar. Det kan ta längre tid än om man säger nej till båda de dåliga alternativen och lanserar ett tredje och ingen tror på det tredje, men om man gör så här varje gång hamnar man likväl till slut i det sämsta. Och man hamnar där utan att en enda gång ha stått för ett helt annat alternativ. Man bidrar alltså aktivt till att det sämsta till slut blir det enda. Det kan inte vara inte vänsterns uppgift.
