Det är klart att minusräntan är en åtgärd för att rädda en ekonomisk nödsituation samtidigt som Riksbankens stödköp av svensk statsskuld också är en nödåtgärd. På samma gång hävdar finansministern att den svenska ekonomin är ”urstark.” Det hänger inte ihop. Vet inte Riksbanken vad den gör?
Bostadsmarknaden i fokus
I Finansiell stabilitetsrapprot 2018:2 handlar 15 av de 29 diagrammen om bostadsmarknaden. Även Riksbankens största oro verkar gälla hushållens skulder vilka huvudsakligen består av bostadslån. Om Riksbankens största oro är hushållens skulder så borde Riksbanken inleda åtgärder för att minska skulderna och den första borde vara att höja räntan så det blir svårare att låna. Den delen verkar enkel men det är inte vad Riksbanken gjort.
Om vi jämför de två diagrammen i bilden över en längre tid är två saker uppenbara. Räntan har stadigt sjunkit och hushållens skulder har ökat lika stadigt. Med sjunkande reporänta så sjunker bolåneräntorna och andra räntor och det blir möjligt att låna mer till mindre kostnad, det blir till och med möjligt att för en tid öka skulderna samtidigt som räntekostnaderna minskar för hushållen. Dubbelvinst. Hushållen kan då både finansiera ett allt dyrare boende och samtidigt öka sin konsumtion av annat. Det allt dyrare boendet kan sedan i sin tur finansiera ett allt dyrare bostadsbyggande och allt som hör till, IKEA, Byggmax, Bauhaus och hela renoverings- och byggbranschen. Det är många jobb och en allt större del av ekonomin som är beroende av att bostadspriserna fortsätter stiga.
Räntan kännbar
Många hushåll tolkar dessutom ett dyrare boende som en växande förmögenhet eftersom de i teorin skulle kunna sälja bostaden och bli ”rika”. I verkligheten kan de bara bli rika om de efter försäljningen väljer att flytta någonstans med lägre boendekostnader. Men känslan av rikedom kan ändå leda till att bostadsägarna känner att de kan ta ytterligare lån för att finansiera annan konsumtion. Det är klart att det har en positiv effekt på ekonomins tillväxt på kort sikt.
Å andra sidan blir effekten av räntehöjningar med tiden bara värre. Varje räntehöjning blir mer kännbar eftersom skulderna har ökat sedan sist. I diagrammet (se bild) ser vi att Riksbankens räntehöjningar i högkonjunkturerna blir allt lägre.
Räntehöjningen blir också mer kännbar för bostadsköpare eftersom priserna på bostäder också har ökat, ja, i takt med skulderna. Bara en liten räntehöjning leder därför idag snabbt till stagnerande eller sjunkande bostadspriser, vilket leder till att bostadsägarna både får ökade kostnader för lån och dessutom blir ”fattigare” när bostadspriserna börjar gå ner. Då slutar många låna både till bostäder och annat och de svenska hushållens skulder slutar växa, vilket vore bra om det inte också innebar att den svenska ekonomin slutade växa, till stor del på grund av det. Men stämmer den beskrivningen?
Hushållskulderna i svensk ekonomi
I diagrammet ser vi att de svenska hushållens skulder växer starkt fram till 2007, tillväxten är samtidigt bra och Riksbanken höjer räntan från 1,5 till nästan 5 procent. 2008 kommer krisen och hushållens skulder slutar växa. 2009 krymper den svenska ekonomin med 5 procent. Riksbanken sänker snabbt räntan till 0,5 procent och ekonomin repar sig samtidigt som skulderna börjar öka igen. Men nu kommer den avgörande punkten, den svenska Riksbanken tror att den kan börja höja räntan från rekordlåga 0,5 procent.
Under 2011 höjer riksbanken räntan till 2 procent. Resultatet är att hushållens skulder nästan genast slutar växa. Den svenska tillväxten som 2010 uppmätts till hela 6,2 procent sjunker 2011 till 3,9 procent och 2012 till -0,3.
Mätt i BNP per capita blir bilden ännu tydligare. Efter raset 2009 återhämtas en del 2010 och 2011 men sedan stagnerar det, 2011, 2012, 2013 och 2014 driver den svenska ekonomin sidledes. Först 2015 når BNP per capita upp till samma siffror som 2007. Ekonomin trampar vatten. Skulderna trampar vatten. Mellan 2011 och 2015 slutar de svenska hushållens skulder växa, och samtidigt slutar den svenska ekonomin att växa. Det verkar sitta ihop.
Riksbanken satsar allt
2015 satsar Riksbanken allt, räntan sänks till minus och samtidigt börjar Riksbanken köpa svensk statskuld, det vill säga obligationer, i en takt av över 10 miljarder i månaden. Vid slutet av 2016 är Riksbankens innehav av statsskuld uppe i 300 miljarder. Genom att köpa statsskuld tvingas räntan ner i hela ekonomin och äntligen biter det.
De svenska hushållens skulder börjar växa igen och tillväxten kommer tillbaka. Det här är alltså vad Riksbanken tycker att den måste göra, hushållen måste fås att låna mer så att de kan konsumera så att ekonomin kan växa. Det finns inget annat som kan göra det längre, exporten har legat still i tio år och reallönerna rör inte på sig. Det är bara lånefinansierad konsumtion som kan hålla liv i tillväxten.
Vi kan alltså se hur räntan påverkar de svenska hushållens lånande. 2011 har hushållens räntekänslighet blivit så hög att en reporänta på bara 2 procent får lånandet att dyka. När räntan närmar sig noll ökar lånandet igen.
Ett politiskt vakuum
Skulderna måste växa, och de måste växa mer än ekonomin, och mer än inkomsterna för att ekonomin ska kunna växa. Det här är skillnaden mot förr. Allt mer skuld lyckas åstadkomma allt mindre tillväxt. För att hålla liv i systemet tvingas Riksbanken att bli extrem. Ekonomin blir också allt känsligare för räntehöjningar. Trots att det är ”högkonjunktur” vågar Riksbanken 2018 bara höja räntan till minus 0,25 procent, men de avslutar ändå statsobligationsköpen. Det är klart att ett avslutande av stödköpen och den lilla räntehöjningen trots allt höjer räntan, något, i hela ekonomin.
Som ett brev på posten minskade den svenska ekonomin tredje kvartalet 2018, för första gången sedan 2013. Orsaken var bland annat en minskning av hushållens konsumtion och vi kan se det i hushållsskulderna som verkar ha planat ut och slutat växa.
Men måste verkligen Riksbanken göra allt för pressa upp skulderna i ekonomin så att ekonomin kan växa? Ja, om målet är att hålla liv i systemet så som är det är idag. På samma gång är det ohållbart. Det vet Riksbanken också vilket antagligen är anledningen till den form av schizofreni där banken välkomnar åtgärder som avbetalningskrav – som motverkar själva syftet med minusränta och obligationsköpen, syftet som är att öka utlåningen för att driva ekonomin framåt.
Men problemet är egentligen inte Riksbanken utan det politiska vakuumet. Det är i tomrummet efter en politik som förstår vart vi befinner oss i en fossil global ekonomi som inte längre kan växa, och som snart kommer börja krympa; i det tomrummet står Riksbanken ensam och svingar vilt omkring sig i ett försvar av en variant av ekonomi – global och tillväxtberoende - som inte längre kan försvaras.
