Riksbankens åtgärder mot bostadsbubblan fungerar lite som att försöka operera med motorsåg. Det kan ta död på sjukdomen, men innebär också att patienten avlider. Den brittiske ekonomen Philip Pilkington föreslår en annan väg som hettar upp ekonomin och samtidigt kyler ner bostadsmarknaden.
Om man tittar på situationen i Sverige utifrån får man det klassiska intrycket av en situation där de bästa avsikter slagit slint. Sveriges Riksbank har vidhållit en hökaktig syn på penningpolitiken trots att ekonomin de facto har befunnit sig nära deflation sedan mitten av 2012. Skälet de anger är att de vill undvika ännu en bostadsbubbla liknande den som sprack 1991–1992 och som ekonomin aldrig riktigt återhämtat sig från. Att säkerställa att tillgångsprisbubblor inte bildas är en viktig uppgift, och sedan 2008 har allt fler centralbanker börjat bry sig om frågan. Men oturligt nog är de verktyg som de för tillfället har helt enkelt inte rätt för jobbet. Det de i stället behöver är innovativa nya politiska verktyg som gör det möjligt för dem att rikta in sig på bubblor och samtidigt göra så lite skada som möjligt på den produktiva ekonomin.
De nuvarande penningpolitiska verktygen är ytterst trubbiga. För att kyla av en tillgångsbubbla måste centralbanker höja dagslåneräntan. Detta ökar i sin tur kostnaden för lån för alla i ekonomin. Detta inbegriper inte bara spekulanter utan även människor som lånar pengar för att investera i reala, produktiva varor och tjänster. Om de här människorna blir varse att kostnaden för lån ökar är det möjligt att de slutar investera, och det innebär färre jobb och lägre inkomst för alla andra. I fråga om att få bukt med bubblor är den samtida centralbankspolitiken lite som att försöka operera med motorsåg. De kan förvisso ta död på sjukdomen, men det beror bara på att patienten också är död. Det är just detta som en del i Sverige ondgör sig över. Förre vice riksbankschefen Lars E O Svensson hävdade nyligen uttryckligen att deflationen berodde på en mycket ”dramatisk åtstramning av penningpolitiken” de senaste fyra åren. Men det finns ett bättre sätt att hantera bubblor. Det kallas ”tillgångsbaserade reservkrav” (Asset-Based Reserve Requirements, ABRR) och uppfanns av den USA-baserade ekonomen Thomas Palley. För att förstå hur det fungerar måste vi först i stora drag förstå hur centralbanker fastställer dagslåneräntan.
Kräver reserver hos banken
I grund och botten menar centralbanken att affärsbanker som ägnar sig åt utlåning måste ha en viss mängd av det som kallas ”reserver” för varje utlåning som görs. Detta sker vanligen på procentbasis. När en bank önskar erhålla reserver måste den låna dessa antingen från andra banker eller från centralbanken. Centralbanken kan då använda sin makt att skapa pengar för att fastställa kostnaden för banker att låna reserver: detta kallas ”dagslåneräntan” och det är den räntan som det spills så mycket bläck på.
Olika krav på olika lån
Palleys geniala idé är att centralbankerna ska ha olika reservkrav på olika slags tillgångar. Till exempel skulle bostadslån ha andra reservkrav än aktier som skulle ha andra reservkrav än inlåningar och så vidare. De initiala kraven skulle vara noll, men om centralbanken var orolig för att det skulle bildas en tillgångbubbla på exempelvis bostadsmarknaden så skulle de öka reservkraven på bostadslån. Detta skulle i praktiken öka kostnaden för att låna till bostad medan kostnaden för att låna till allting annat inte skulle förändras. Om Riksbanken kunde tänka sig att testa denna nya politik skulle de inte längre ha någon ursäkt för att höja dagslåneräntan medan ekonomin riskerade att halka in i deflation. Snarare skulle de kunna ge investerare och medborgare tillgång till billiga lån samtidigt som de begränsade den på vissa områden som de uppfattade genererade spekulationsbubblor. Rent praktiskt skulle de kunna använda penningpolitik mindre som en motorsåg och mer som en skalpell. Om de lyckas med det kan patienten till och med leva ett långt och produktivt liv i stället för att dö på operationsbordet.
Vakande öga på bubblor
Förslaget om ABRR gör det också möjligt för centralbanken att vidhålla en låg ränta för statens upplåning samtidigt som man håller ett vakande öga på tillgångsbubblor. Detta är oerhört viktigt i Sveriges fall eftersom en snabb titt på arbetslöshetssiffrorna avslöjar att det inte tillnärmelsevis har spenderats tillräckligt i den svenska ekonomin sedan bostadsbubblorna sprack på 1990-talet. Om Riksbanken håller nere räntan på dagslånemarknaden kan den svenska regeringen låna nästan obegränsat till samma billiga ränta och lägga pengarna på sociala program och infrastrukturprogram för att få människor tillbaka i arbete. Sedan början av 1990-talet har den svenska ekonomin varit pyrande i ett ständigt tillstånd av hög arbetslöshet. Under tiden tycks centralbanken ha stått bredvid och varit livrädd för att ännu en inflation i tillgångspriser skulle uppstå. Men om Riksbanken skulle börja använda innovativa nya politiska verktyg som ABRR skulle de i samarbete med den svenska regeringen kunna spela en viktig roll för att tillskynda en ny era av nordiskt välstånd, prisstabilitet och full sysselsättning.
