Det förbund som har sjunkit mest över tid är Hotell och restaurangfacket, HRF, som tappat närmare hälften av medlemmarna mellan år 2006 och 2018, trots en expansion i antalet anställda. Men mellan 2017 och 2018 ökade dock organsiationsgraden i förbundet från låga 27 procent till 30 procent. Kan trenden ha vänt?
Hålla kvar medlemmar
Pim van Dorpel är vice ordförande för Hotell- och restaurangfacket, och han säger att ökningen i organsationsgrad beror på att sysselsättningen i sektorn sjönk med tio procent under 2018, så även om förbundet samtidigt har sett en svag minskning av antalet medlemmar, utfördes alltså kvarstående arbete i högre grad av arbetare som var organiserade i facket. Men medlemsantalet har alltså inte stigit.
Pim Van Dorpel menar att fackförbundet nu fokuserar på att behålla och företräda de medlemmar som redan finns och se till så att de får heltidsanställningar. Han beskriver den höga personalomsättningen som ett problem då även förtroendevalda skyddsombud på arbetsplatserna sällan stannar länge.
– Vi tror att arbetsplatsen är den viktigaste kontakten för att träffa en facklig förtroendevald. Om man ser till andra branscher och andra fackförbund har kanske mer stabilitet på arbetsplatsen, vilket skapar en synlighet av det lokala facket som vi tror är viktigt. Vi ser liknande tendenser på de arbetsplatser där vi har en stabil facklig lokal verksamhet där de förtroendevald inte byts ut eller byter jobb, där har vi en mycket bättre organisationsgrad, säger han.
Konsekvenserna kan bli stora om organisationsgraden fortsätter att sjunka, menar författaren och journalisten Mats Wingborg, som skrivit en rad rapporter för LO. Han poängterar att hela det svenska systemet bygger på att fack och arbetsgivare är organiserade och upprättar kollektivavtal som reglerar arbetsmarknaden.
– Om facket försvagas riskerar också legitimiteten för kollektivavtalen att försvagas, säger han.
I länder där kollektivavtalen har försvagats får marknaden mer utrymme, löneskillnaderna mellan anställda ökar och inflytandet för arbetarna minskar.
Det innebär i förlängningen att den svenska modellen kan ifrågasättas, när facket blir alltför svagt tappar modellen legitimitet, människor kräver att staten går in och styr upp det hela genom att antingen besluta om minimilöner, som finns i väldigt många länder, eller att göra om de kollektivavtal som finns till lag, så kallad allmängiltigförklaring av avtal.
Mats Wingborg hänvisar till Frankrike där åtta procent av löntagarna är med i facken, men 90 procent täcks av kollektivavtal.
– När lågavlönade är upprörda över låga löner går man inte i demonstrationståg mot arbetsgivare utan man riktar sig mot staten. Parterna och facket får mindre betydelse. Risken är att det blir en negativ sprial. Om staten ändå styr, varför ska man då gå med i facket, säger han.
Statliga minimilöner
Även om de svenska fackliga organisationerna har varit negativa till minimilöner och ett allmängiltigt förklarande av kollektivavtal – risken finns att facket upplevs som ännu mindre angeläget om staten garanterar lönerna – tror Mats Wingborg att det skulle förändras om trenden fortsätter nedåt.
– Det skulle komma som ett brev på posten, säger han och tar Tyskland som exempel där den fackliga organisationsgraden sjönk och inte långt senare även täckningen av kollektivavtal. Facket krävde då statliga minimilöner.
Även i Norge har staten allmängiltigförklarat kollektivavtal i vissa branscher.
Men Pim Van Dropel är inte orolig över att behöva kämpa för en minimilön.
– Givetvis måste vi ta ett ansvar och hjälpas åt i LO-kollektivet och vi ska ta vår del. Men jag ser inte en akut risk för att vi ska börja skrika om att lagstifta för minimilön i Sverige, jag skulle säga att vi är långt därifrån eftersom det fortfarande finns så många fördelar för både arbetstagare och arbetsgivare att ha kollektivavtal, säger han.
