Regeringen regeringen vill komma åt de höga totala bidrag som familjer kan få utan att någon förälder har betalt arbete.  Det räkneexempel som finansministern lade fram gällde en tänkt kärnfamilj med sex barn, där ingen av föräldrarna förvärvsarbetar. Familjen antogs bo i Stor-Stockholm. En sådan familj skulle kunna få över 38 000 i samlade bidrag, inklusive barnbidrag. 

I Statistiska centralbyråns familjestatistik finner jag att det 2021 fanns 4 058 familjer med två föräldrar och sex eller flera barn i åldern 0-17 år, i hela Sverige. Antalet sådana familjer har minskat de senaste åren. 

Totalt är det alltså 8 116 människor som är föräldrar i sådana stora familjer. Hur många av mångbarnsföräldrarna som har förvärvsarbete har jag inte kunnat få fram. Inte heller hur många av dem som bor i Stor-Stockholm. Men det vore ju ytterligt egendomligt att anta att ingen av dessa 8 116 föräldrar över hela Sverige skulle ha förvärvsarbete. 

Det är ännu mer egendomligt att utse just denna lilla och ovanliga föräldragrupp som utgångspunkt för stora förändringar i familjepolitiken, att det är just dessa föräldrars beteenden som måste ändras.

Finansministern betecknade under pressträffen denna familj som ”en typfamilj”, och den uppmålade situationen som ”inte alldeles ovanlig”. Det är fel. Den uppvisade ”typfamiljen” är ju ytterligt ovanlig. Den som vill lösa svårigheter för mycket stora familjer kan vända sig direkt till dem, fler är de inte. 

När regeringen ställer upp tungt med statsministern, finansministern och äldre-och socialförsäkringsministern så är det knappast stora familjer det egentligen handlar om. Det är heller inte fråga om att bromsa någon hotande utveckling, varken när det gäller betalt arbete eller sociala ersättningar.

Sverige är nämligen det land i EU som har den näst högsta andelen av befolkningen i förvärvsarbete och andelen ökar. Andelen i befolkningen som försörjs av sociala ersättningar och bidrag har inte varit så låg sedan mätningarna började år 1990.

Det finns verkliga och erkänt svåra problem för regeringen att arbeta med. Utrikesproblem, inflationsproblem, miljöproblem, klimatproblem, skol- och utbildningsproblem, försvarsrelaterade problem, och var och en kan fylla på listan. Varför då denna symbolshow i pressträffsformat, inriktad på sådant som faktiskt inte är akuta frågor? Där den konkreta uppgiften är ett tilläggsdirektiv till en redan tillsatt utredning?

Tyvärr är nog själva showen också den enda avsikten. Att med sänkt haka visa allvar. I en fråga som, faktiskt, inte finns.