Det råder ingen brist på förklaringar och ingen brist på lösningar. Men det problem som ligger bakom våra många bostadskriser är enkelt och uppenbart. Det är i grunden frågan om att man inte lyckas beskatta. Ännu ett rekord damp ner i somras. Vi fick veta att bostadspriserna i London steg under maj månad till de högsta i Storbritanniens historia.
Som professorn Danny Dorling noterar i sin bok All that is solid: ”Inte i någon annan stad i den industrialiserade världen finns det en sådan djup – och växande – klyfta mellan rika och fattiga.” Ingen annan stad ”är omgiven av en hel region där det genomsnittliga bostadspriset överstiger 200 000 pund”. Ändå har vår huvudstad den största andelen personer som lever i fattigdom av alla städer i Västeuropa.
Om man köper sugs man ner i en malström av skuld och osäkerhet. Om man inte gör det blir man intvingad på en hyresmarknad som är lika grym som hos Dickens. Hyrorna på denna konkurrensskyddade marknad steg med 9 procent i London år 2012 medan medianlönen ökade med 2 procent. Hyresvärdarna sitter på samma typ av makt som de normandiska baronerna en gång utövade. De hyr ut lägenheter som skulle vara utmärkta som hem för grodor (fuktiga, kalla, gott om insekter). Om man klagar riskerar man en hämndvräkning.
Vinsterna är häpnadsväckande: ett genomsnitt på 16,3 procent på ett buy-to-let-lån de senaste 18 åren. Förra året presenterade tidningen Daily Mirror oss för en man som heter Charles Gow. Han är son till Ian Gow, en konservativ bostadsminister som basade för Margaret Thatchers politik att sälja kommunalägda fastigheter till hyresgästerna till kraftigt subventionerade priser. Nu äger Charles Gow tillsammans med sin hustru åtminstone 40 tidigare kommunalägda lägenheter bara på en egendom i södra London. När han började köpa, år 1996, var var och en värd 100 000 pund. Nu beräknas värdet till minst 300 000 pund och han hyr ut dem för 1 500 pundi månaden.
Man kan bedöma i vilken utsträckning vår ekonomi har blivit en hyresekonomi med hjälp av de rasande reaktionerna på Ed Milibands försynta förslag om att reglera uthyrning. ”Hyreskontroll i venezuelansk stil”, sa det konservativa partiets ordförande Grant Shapps. ”Den dummaste och mest kontraproduktiva politik som vi har sett komma från en ledare för ett parti i mittfåran på många år”, dundrade Stephen Pollard i Daily Mail.
Även om Milibands förslag skulle vara till viss nytta så låtsas de inte om det underliggande problemet: att man konsekvent misslyckas att beskatta fastigheter progressivt och strategiskt. Storbritannien är anmärkningsvärt på så sätt att man inte tar ut några markvärdesavgifter och ingen kapitalvinstskatt på permanentbostäder, och kommunalskatten tycks vara den mest bakåtsträvande av de stora avgifterna över huvud taget i hela Västeuropa. Den enda kapitalskatten på primärbostäder är stämpelskatten, men den återför bara en liten del av värdet till staten då den slås ut över de år en bostad ägs. Anmärkningsvärt nog åläggs den köparen och inte säljaren.
Varför skulle kapitalvinstskatt inte gälla primärbostäder då dessa är den främsta källan till kapitalinkomst i landet? Varför skulle öronmärkning av kommunalskatt säkerställa att de som äger billiga fastigheter blir debiterade i en betydligt högre relativ takt än de som äger dyra fastigheter? Varför skulle Rinat Akhmetov betala mindre i kommunalskatt för sin lägenhet för 136 miljoner pund i London än de som äger en fastighet för 200 000 pund i Blackburn? Varför skulle andra-, tredje- och fjärdebostäder inte debiteras straffsatser i kommunalskatten snarare än att – i många stadsdelar – kvalificera sig för rabatter?
Svaret är förstås makt: makten hos dem som gynnas av orättvisorna på fastighetsmarknaden. Men tänk bara på vad det skulle ge om vi hade mer rättvisa skatter.
Att bostadspriserna har stigit så mycket beror delvis på att hela ökningen tillfaller ägaren. Om staten skulle skörda en betydande del av denna kapitalinkomst skulle priserna hållas nere och spekulationsboomer dämpas. Markvärdesavgifter skulle missgynna dem som äger tomma bostäder: den ökning av utbudet som det skulle resultera i skulle också bidra till att hålla nere priserna. De pengar staten får igen skulle kunna användas för att bygga bostäder som folk har råd med.
Den kanske mest användbara skatten skulle vara en avgift på underutnyttjande av bostäder. År 2011 föreslog jag ett slags sovrumsskatt för den privata sektorn: den som äger en fastighet med två extra sovrum eller fler borde få betala högre fastighetsskatt. Det var efter att jag hade snavat över begravda regeringssiffror som visade en ökning med 45 procent (till strax under 8 miljoner) av antalet underutnyttjade bostäder i England på bara sex år. En underutnyttjandeskatt skulle uppmuntra folk att antingen sälja fastigheter som var större än de behövde till familjer som hade bättre användning för dem, dela upp dem eller skaffa inneboende.
Högerpressens vrål av avsky ekar fortfarande i mina öron. En kolumnist i Telegraph beskrev min idé som ”betydligt närmare fascismen än den europeiska radikala högerns etnocentriska populism”. Men då regeringen året därpå införde en sovrumsskatt som inte – som min – var riktad mot rika ägare, utan mot fattiga hyresgäster, och med en lägre tröskel (ett extra sovrum i stället för två) steg från samma håll ett förfinat bifallssorl.
Nu avslöjar Danny Dorling att ”tillgången på bostäder och i synnerhet rum per person aldrig har varit bättre”. Vi står enligt honom inte inför en kris i fråga om tillgång, utan en kris i fråga om fördelning. I England och Wales finns det 55 miljoner människor och 66 miljoner sovrum: även om ingen delade rum med någon skulle det finnas mer än tillräckligt många.
Till och med i London finns det fler sovrum än det finns människor: tillgången på husrum per skalle har aldrig varit bättre. Men eftersom ojämlikheten har ökat ännu snabbare än om- och tillbyggnaderna ligger det mesta av det här överflödet av utrymme i händerna på dem som minst behöver det. En välriktad skatt skulle vara en hjälp att jämka bostäderna med behovet – och skulle utan tvivel föranleda en stor omprövning av hur mycket nybyggnation som egentligen krävs.
När så gott som alla tillbakavisar eller inte låtsas om en uppenbar lösning förstår man att det här är ett problem som det inte är tänkt att man ska lösa. Avsikten med de åtgärder de styrande vidtar – ”Help to Buy”, mindre kontroll av projektering, incitament för hyresvärdar – är inte att de ska vara anpassade efter dem som har det mest trängande behovet. De är anpassade efter det orättvisa system som håller kvar dem där.
