Sverige har sedan 90-talets början genomgått en förändring där slutresultatet blivit massarbetslöshet. Just nu pågår en kamp mellan Anders Borg (M) och Magdalena Andersson (S) om vem som hårdast ska fortsätta på den linjen.
Orden de använder är ”ansvarsfullhet” eller ”finansiering krona för krona”. Det senare betyder att de inte ska göra något reformförslag, någon förändring, om de inte gör det inom samma budgetram. Höjer man a-kassan så måste man sänka något annat. Sänker man företagsskatterna måste man spara in någon annanstans.
Det betyder att bägge diskuterar ekonomi som ett nollsummespel och förvandlar statens ekonomiska politik till en ständig åtstramning.
Alltså broms.
Vilket betyder fortsatt massarbetslöshet.
Samma nivå som EU
Det här går att se i ett diagram över svensk nyliberal, ekonomisk politik.
Vi börjar med 90-talskrisen där staten hanterar den kraftiga arbetslösheten med ökade utgifter (den röda linjen i diagrammet). Framför allt ökade arbetsmarknadsutgifter, utbildning och a-kassa och bevarade jobb samtidigt som skatteintäkterna minskade.
Det var fastighetskrisen och bankkrisen som slog sönder ekonomin ihop med en vanvettig ”fast valuta”.
Det här skapade snabbt en ökad statlig skuld, det vill säga upplåning (den blå linjen). 1992 bestämde regeringen, ihop med Socialdemokraterna, att börja genomföra kraftiga nedskärningspaket. Carl Bildt (M) och Ingvar Carlsson (S) förhandlade fram hårda sänkningar av offentliga utgifter för att minska upplåningen.
Det där gick inget vidare. Tre stora nedskärningspaket hejdade inget, det var först 1994 när företagen började repa sig efter att den fasta valutan fått vara flytande (vilket gav industrin ett stort stöd genom att kronan i praktiken devalverades med 25 procent) som statskulden slutade växa. Göran Persson (S) genomförde sedan kraftiga skatteökningar – mest betalade löntagarna i form av egenavgifter – och ytterligare nedskärningar. Statsskulden sjönk snabbt och budgetbalansen återställdes.
Men den gröna linjen – arbetslösheten – bet sig fast däruppe. 2015 kommer fortfarande tolv procent vara i öppen arbetslöshet eller i åtgärder som Fas 3.
Sverige har fått en permanent arbetslöshet på samma nivå som övriga EU.
400 000 har försvunnit
Diagram är farliga eftersom de alltid ger en förenklad bild av det som händer. Men de är också viktiga när man vill se trender och stora förändringar.
Massarbetslösheten beror inte på en kraftigt sänkt bruttonationalprodukt (BNP), den beror inte på enorm utslagning av industrin, den beror inte heller på usla statsfinanser som tvingar Sverige att under 25 år leva under ett förmyndarskap.
Det är en självvald politik där vi minskat offentligt sektors satsningar och antalet anställda för att istället behålla en hög arbetslöshet.
Antalet offentligt anställda är idag 400 000 färre än de var när förändringen började 1990.
Hur hög ska en statlig skuld vara?
I Sverige är den idag nere i 38 procent av BNP. Det är rekordlågt. Men samtidigt inte hela sanningen. Sveriges offentliga sektor har dessutom ett finansiellt överskott, vilket betyder att det finns 640 miljarder kronor som inte används utan skickas ut på finansmarknaderna. Det kallas den offentliga sektorns samlade finansiella överskott.
Löner pressas nedåt
En regering i Sverige har alltså lägre statlig skuld än andra EU-länder och samtidigt ett överskott man inte använder.
Det är då massarbetslösheten blir en anklagelse om misskötsel.
Både Socialdemokraterna och alliansen tycker att oanvänt samlat finansiellt överskott och fortsatt nedpressad statsskuld är viktigare än massarbetslösheten.
Det här sliter sönder Sverige och gör att varje tal om ”utanförskap” eller ”ungdomsjobb” blir låtsaspolitik.
Det stora problemet är att man bromsar för att upprätthålla arbetslösheten.
Men vad ”gott” finns i hög arbetslöshet? Det finns en varaktig effekt. Hög arbetslöshet pressar lönerna nedåt. Det ger utrymme för låglönepolitik och det ger utrymme för en press även på de normala lönerna.
Och det fungerar.
I Sverige har vinsterna inom näringslivet stigit rejält. Räknar man på löneandelen kontra vinstandelen så har vinsterna stigit från 20 procent år 1990 till 32 procent år 2012.
Drar sönder Sverige
När Anders Borg och Magdalena Andersson tävlar i vem som är mest ”ansvarig” och håller hårdast i budgeten så är det egentligen en tävlan i vem som ska satsa minst och hålla kvar arbetslösheten bäst.
Det är ett märkligt skådespel som drar sönder Sverige gömt bakom ord om ansvar.
