BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Visst är det viktigt att visa att det gör skillnad vilka partier som styr och att Sverige har råd med en generös flyktingpolitik. Men det finns också risker med att sluta upp bakom denna positiva bild.
Först och främst för att bilden inte är entydig. Trots högkonjunktur och tre år med en rödgrön regering ökar fortfarande ojämlikheten. Arbetslösheten är fortfarande historiskt hög, närmare 7 procent. Och oavsett vad man tycker om det finns ett utbrett och växande missnöje med vad som upplevs som ökad brottslighet och otrygghet.
Klyftorna ökar
Sverige är det OECD-land där inkomstklyftorna har ökat mest sedan 1990-talet, om än från relativt låga nivåer. De rika har blivit rikare, och de allra rikaste har ökat sina inkomster allra mest. Det är särskilt inkomster från kapital – aktier, fonder, hyror och så vidare – som gör att inkomsterna dras isär. 90 procent av kapitalinkomsterna går till 10 procent av befolkningen; för den superrika, översta hundradelen kommer 70 procent av inkomsterna från kapital. Att det är den gruppen som mest framgångsrikt undanhåller skattemedel från staten spär ytterligare på ojämlikheten.
Samtidigt har hushållen i inkomstbotten haft svårt att hänga med. Nivåerna i ersättningssystemen släpar efter, samtidigt som jobbskatteavdragen, som infördes av alliansen men nu förvaltas av de rödgröna, har skapat ett i stora stycken regressivt skattesystem – alltså att låginkomsttagare ofta betalar en högre andel av sin inkomst i skatt än medelinkomsttagare. Den genomsnittliga kommunal- och landstingsskatten år 2017 för exempelvis en sjukskriven är 32 procent, medan jobbskatteavdraget sänker skatten för en genomsnittsinkomst till ca 24 procent, samtidigt som kapitalinkomstskatten är 30 procent.
Tydliga geografiska mönster
De ökande inkomstklyftorna uppvisar tydliga geografiska mönster. Det är främst storstadsområdena som drar ifrån. Av de tio kommuner med högst genomsnittsinkomst ligger sju i Stockholms län, medan de tio kommuner med lägst genomsnittsinkomst är geografiskt utspridda från Perstorp i Skåne till Haparanda i Norrbotten, med viss koncentration till Värmland och Dalsland. De flesta är små glesbygdskommuner men även Malmö hör dit. Danderydsbon tjänar i snitt 72 procent mer än Årjängsbon.
Samma mönster upprepas inom storstadskommunerna. Om Östermalm vore en kommun skulle den ha högst genomsnittsinkomst i landet. Invånarna i Rinkeby-Kista och Skärholmen har högre snittinkomst än de allra fattigaste glesbygdskommunerna, men bara hälften så stor som Östermalm.
Alliansen och Sverigedemokraterna har länge pekat ut storstädernas ”utanförskapsområden” som särskilt problematiska, och visst finns utmaningar där. Men få har noterat de socio-ekonomiska likheterna mellan dessa områden och glesbygdskommuner med hög arbetslöshet, fattigdom och bristande framtidstro. Jag gissar att både bruksbor och förortsbor har svårt att känna igen sig i framgångsberättelserna och känner frustration över att inte vara en del av dem. En frustration som tar sig uttryck i både alienation och politisk radikalisering (men sällan åt vänster). Medan både bruksorter och förorter traditionellt har hört till arbetarrörelsens starkaste fästen utmanas den av SD respektive vikande valdeltagande och även religiös extremism.
Även om det är förståeligt att regeringen vill skryta över sina framsteg är det uppenbart att stora grupper lämnas utanför, och vad kanske värre är, lämnas utan en berättelse som de kan känna igen sig i. Det lämnar ett tomrum åt högerpopulister av olika slag att fylla.
Stöd för en annan politik
Situationen är paradoxal också av ett annat skäl. För samtidigt som klyftorna fortsätter att öka tycks det finnas ett starkt stöd för en annan politik. Nyligen presenterade Per Sundgren och Daniel Suhonen från Jämlikhetsfonden en undersökning som visar att 78 procent anser att regeringen bör försöka minska de ekonomiska klyftorna. Nio av tio tycker att en VD ska tjäna högst fem gånger så mycket som en arbetare, en majoritet tycker att det räcker med tre gånger så mycket. Det är en närmast häpnadsväckande egalitarianism: när klyftorna i Sverige var som lägst, 1980, tjänade de högst betalda VD-arna tio arbetarlöner, medan de nu är uppe i 54!
Det tycks alltså som att det finns ett opinionsutrymme för en rejäl vänstersväng i den ekonomiska politiken. Samtidigt skulle de konkreta åtgärder som faktiskt kan minska klyftorna, främst höjda inkomst- och kapitalskatter, stöta på hårt politiskt motstånd.
Regeringen tycks inte beredd att ta den striden. Priset för det riskerar att bli högt i form av växande ekonomiska och politiska klyftor.
