Vad ni än har hört så är det inte någon revolution att staten lånar massor med pengar detta exceptionella år. Det är helt i enlighet med de svenska och europeiska reglerna. Men det gäller inte för många andra länder i Europa, inklusive Tyskland och Frankrike, som nu bryter mot det europeiska ramverkets gränsvärden för offentlig upplåning. Så tog det också ungefär två sekunder för Angela Merkel och Emmanuel Macron att förklara att reglerna inte behöver följas, i alla fall inte just nu. Så har det för övrigt varit hela tiden. Frankrike och Tyskland var de första som bröt mot reglerna för underskottets storlek redan vid millennieskiftet.
Men i Sverige har vi följt reglerna. Inte riktigt så slaviskt som exceptionellt inflytelserika ekonomer vid vissa nationalekonomiska institutioner och finansdepartementet kanske hade velat. Även Anders Borg släpper lös ibland.
De bärande idéerna bakom vårt finanspolitiska ramverk är att finanspolitisk åtstramning ska få ekonomin att växa och att demokratiskt valda politiker inte är att lita på. Statens och kommunernas budgetar är därför fastlåsta i snäva ramar med ett skuldsättningsmål långt under det som gäller i det europeiska ramverket (35 istället för 60 procent av BNP). Samtidigt är penningpolitiken fixerad vid ett inflationsmål om två procent och helt outsourcad till oavsättliga tjänstemän på Riksbanken.
Att tjänstemännen på Riksbanken skulle vara bättre på stabiliseringspolitik än finansdepartementet är långt ifrån givet enligt forskningen. Att åtstramning skulle vara expansiv är en nationalekonomisk zombieidé. Den är död – ändå vandrar den omkring oss. Sådana levande döda nationalekonomiska idéer har framstående forskare både påvisat och förundrats över länge.
De som förundras borde läsa Strindberg. På frågan om vad ekonomi är svarade han: ”En vetenskap uppfunnen av överklassen för att kunna tillskansa sig frukterna av underklassens arbete.”
Inte minst gäller det här i Strindbergs hemland där samtliga borgerliga partier, Sverigedemokraterna och i stor utsträckning även socialdemokratin och till och med Vänsterpartiet har försvarat det finanspolitiska ramverket och överskottsmålet för de offentliga finanserna.
Det skryts om den ”lägsta statsskulden sedan 1977”, som om detta vore en oerhörd seger. Det är det, men inte för den som vill se samhällsekonomisk expansion och jämlikhetsskapande politik, utan för fastighetsägare, banker och de redan förmögna som tjänat storkovan alltsedan bostadsbyggandet kollapsade i början av 90-talet och svenskarna i gemen förvandlats till ett av världens mest privat skuldsatta folk.
I den svenska samhällsdebatten har det förvisso funnits ekonomer som salig Sven Grassman, Lars Syll, Stefan Carlén, Åsa-Pia Järliden och Per Lindwall. Enträget har de förklarat att det är något avgörande fel på den nyliberala tvångströja som den svenska staten iklätt landets ekonomi.
Själv representerar jag en socialdemokratisk förening – Reformisterna, landets största – vars hela existens motiveras av längtan efter att tvångströjan äntligen ska ersättas med något modernt och till samhällskroppen välanpassat, självfallet i ekologiskt odlade ekonomiska idéer.
På senare år har Internationella valutafonden, OECD och EU-kommissionen efterfrågat aktiv och expansiv finanspolitik och fundamentalt nytänkande kring inte minst det europeiska ramverket.
Reformering av det svenska finanspolitiska ramverket har efterfrågats av en lång rad chefsekonomer, fackliga sakkunniga, näringslivet och akademin. Redan 2013 skrev Svenska Dagbladet att ”stora delar av den svenska ekonomeliten vill slopa dagens överskottsmål.” Swedbanks tidigare chefsekonom Anna Breman har kallat den låga statsskulden ”finanspolitisk galenskap”. Ekonomiprofessorn John Hassler menade att Sverige skulle kunna låna 1 000 miljarder ”utan problem”.
I Storbritannien bedyrar Boris Johnson att åtstramningarnas tidevarv är över. Donald Trump kör den amerikanska statliga upplåningen upp över 100 procent av BNP. Den konservativa tyska regeringen och den liberala franska, båda med betydligt högre offentlig skuldsättning än Sverige, genomför större offentliga satsningar i förhållande till BNP än Sverige detta coronaår.
I den europeiska diskussionen om återhämtning efter corona har Sverige skämt ut sig genom att med stolthet marknadsföra sig som ”snålast av alla”. Och ännu inte ett ljud om nytänkande från riksdagen. Kommer det nu i samband med höstbudgeten?
Nu kan jag inte så mycket om fantasy, men borde inte en zombie försvinna när även dess skapare försöker ta kål på den? I Jämlikhetskommissionens slutbetänkande efterfrågar en av de främsta upphovsmännen till det nuvarande ramverket, Per Molander, ”en förnyad diskussion om överskottsmål och skattekvot mot bakgrund av den starkt förändrade demografiska situationen”. Molander påtalar att det nuvarande överskottsmålet är inaktuellt.
Sverige behöver en ansvarsfull, aktiv och expansiv finanspolitik för att hantera såväl klimatomställning som sysselsättning och integration. Det nuvarande ramverket för ekonomisk politik förhindrar detta, men möjliggör tyvärr ofinansierade skattesänkningar eftersom ingen skillnad görs mellan driftsbudget och långsiktiga investeringar. Överskottsmålet måste slutgiltigt begravas tillsammans med idéerna och kulturen som legitimerat det.
