Känslomässigt distanserad, på gränsen till empatistörd. Lysande social fernissa men tom inombords. En prydligt välklädd zombie med Ribbing-certifierat bordsskick. Nej, det är inte en ny AI-robot jag snackar om. Det är invånarna i Djursholm – Sveriges ledarsamhälle, som de beskrivs i företagsekonomiprofessorn Mikael Holmqvists nya bok med samma namn.

En av de centrala idéerna i boken är konsekreringen – upphöjandet, en process hela samhället måste ta del av för att skapa känslan att Djursholm är något förmer än resten av landet. Barnen är huvudfokus i processen, menar författaren. På över sjuhundra sidor får vi följa hur små närhetstörstande varelser föds, för att genast börja sin lean production-färd genom samhällets snävt mallade normer och ploppa ut efter tonåren som den perfekt stöpta djursholmaren: en känslomässigt avstängd övermänniska. Arbetslinjens prototyp.

Holmqvist visar hur all längtan efter experimenterande och passion kontrolleras, med alkoholen som enda utlopp. Helt logiskt super de djursholmska ungdomarna mest i hela Sverige.

Enligt författaren ska djursholmaren vara frisk, aktiv och artig. Du ska vara smal, ha vita tänder, kläder helt utan fläckar och veta hur du för dig socialt. I skolan kan bara en bokstav godkänna dig som värdig medborgare: A. Är du kvinna måste du vara vacker, en man ska vara rik. Och ingen, absolut ingen, får visa sig svag.

Lärarna som intervjuas i boken vittnar om hur barnen hemifrån får lära sig att förakta arbetslösa och hemlösa. ”Man tycker att de får skylla sig själva, att de inte har ansträngt sig tillräckligt.”

Uppfostras till självsäker världsvana

Ledarsamhällets ungar uppfostras enligt Holmqvist till att utstråla självsäker världsvana – samtidigt framstår de som pinsamt tafatta, helt utan streetsmartness. Djursholmare plockar inte ens upp sina hundars bajs – det räknar de med att andra (sådana som jag?) ska göra åt dem. De flesta barn har aldrig träffat en arbetslös, berättar författaren. De vet inte hur man återvinner tidningar och de har aldrig åkt tunnelbana. De kan göra en powerpointpresentation redan i mellanstadiet, men nonchalerar att plocka undan brickan efter sig i skolmatsalen.

Genom en perfekt familj får patriarken ytterligare status, något som hjälper honom i arbetslivet. Så fortsätter cirkeln, som inte får brytas – minsta normbrott, som en skilsmässa, och paret tvingas fly Djursholm med svansen mellan benen.

Perfektionskraven hänger som snaror över medborgarna och pressen på de uppväxande barnen är enorm, konstaterar Holmqvist – som knappast är någon socialistisk ideolog, utan en prydlig professor i företagsekonomi. Hela överklasstillvaron tycks vara som ett par tunna silkesstrumpbyxor som inte får drabbas av en enda maska på en hel utekväll, för då rasar allt. Kul fest!

”Ledarsamhället” Holmqvist målar fram visar, intressant nog, påfallande många likheter med de utländska patriarkala samhällen som väst brukar älska att demonisera. Männen tjänar pengarna, arbetande kvinnor upplever att samhället ser ner på dem, könen umgås separatistiskt, homosexualitet ”existerar inte” och du ska helst avla fram sisådär en fyra, fem barn. För då är du duktig. Du måste ju vara duktig, annars är du ingenting.

Ytliga relationer cementeras tidigt

Men oroa dig inte, du behöver faktiskt inte umgås med alla barnen, ytterligare varor i konsumtionslivsstilen. I ­Holmqvists framställning ser vi hur barnen från späd ålder lämnas över till människor som får betalt för att umgås med dem. Utländska barnflickor ­kommer och går, säsongsbaserade som modekollektioner. Barnets relationer blir ytliga – anknytning verkar vara ett lika okänt begrepp som tid för eftertanke och reflektion. Allt som berör själens existentiella välbefinnande rationaliseras effektivt bort till förmån för aktivitet: ridning, tennis, resa, shoppa, plugga, äta, dricka. Jobba, jobba, jobba.

Det är inte svårt att tycka synd om Djursholmsbarnen som de framställs i Holmqvists bok. All kärlek tycks villkorad och underordnad prestationen. Efter en lång dag på förskolan ska du iväg på tennislektion, trots att du är fyra år och bara vill rota bland några löv vid vägkanten. Dina föräldrar är ständigt upptagna med något, underförstått, viktigare än dig.

Den intervjuade skolpersonalen beskriver kontaktsökande, närhetstörstande barn. ”Jag har jobbat med Sveriges rikaste barn. De är väldigt trevliga, ger mig kramar och hälsar. Men de är väldigt ensamma.”

Idealen spiller över

Varför är den här boken viktig även för oss födda med en (helt duglig) rostfri stålsked i käften, snarare än en diamantpimpad i roséguld?

Idealen som uppvärderas i ”ledarsamhället” spiller – till skillnad från pengarna – över till oss andra. Även om de mönster Holmqvist pekar på sannolikt inte är sanna för alla Djursholmsbor tyder de på normer som existerar där och präglar resten av samhället – då mycket av Sveriges finansiella makt har sin hemvist i villastaden.

Ska vi krossa patriarkala, förtryckande strukturer får vi inte glömma näringslivstopparnas insynsskyddade villakvarter i Danderydsskogen. Jag föreslår en veckovis bussresa där människor tar plats på gatorna (några parker finns inte, Djursholms grundare Henrik Palme tyckte det drog till sig ”tingeltangel”...) med sina imperfekta ­fattiga kroppar. Sträck på dig, se överklassen stint i ögonen. Ser du mig? Anser du att jag är värd ett lika gott liv som du?

Måste ställas till svars

Visst, jag ser att många rikemansungar är offer för strukturer. Men då har de alternativet att verka för ett mer humant samhälle, inte bidra till orättvisorna och den totala bristen på holistiskt tänkande.

Precis som även gulliga hundvalpar blir till aggressiva Rottweilers som biter småhundar i benet måste den med makt ibland ställas till svars för sina handlingar.

Någon gång får det fan vara nog med fjäskandet för överklassen.