Under våren och sommaren hade den amerikanska subprime-krisen fällt 25 bolåneinstitut. Nu oroade sig allt fler för att krisen höll på att sprida sig till andra delar av finansmarknaden. Vem visste hur det kunde sluta. ”Mardrömsscenariot är att en eller flera hedgefonder eller liknande penningakrobater går omkull efter att ha spekulerat för tungt i dessa högavkastande men riskfyllda papper”, skrev SvD.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Mardrömmen blev snart verklighet.
Innan dess hade få reagerat på varningstecknen: skenande bostadspriser, exploderande skulder, rekordvinster för bolåneinstitut, hedgefonder och banker.
Få hade förstått hur allt hängde ihop innan allt var för sent. Nu, tio år efter att den amerikanska bolånekrisen övergick i en finanskris sensommaren 2007, vet vi betydligt mer. Och det kan vara värt att rekonstruera orsakskedjan.
Det började med en amerikansk dröm om att äga sitt eget hem, en dröm som förstärktes av fastighetsmäklare och politiker. Bill Clinton beordrade de privatiserade men statligt garanterade bolåneinstituten Fannie Mae och Freddie Mac att sänka ribban för utlåningen, George W. Bush uppmanade bankerna att ”frigöra miljontals dollar, att göra dem tillgängliga för köp av egna hem.”
Vid det laget, i början av det nya millenniet, hade utlåningsrallyt redan inletts.
Förutsättningarna var goda. Krediter skvalpade runt och var billigare än någonsin, mycket tack vare att centralbankschefen Alan Greenspan dumpat styrräntan. Dessutom hade en serie nyliberalt influerade avregleringar inte bara frigjort miljontals dollar, utan också de som lånade ut dem. På lobbyisternas uppmaning hade också Bush placerat marknadsliberaler i de statliga övervakningstorn som stod kvar, och de vände oftast bort blicken. ”I en minimalt reglerad miljö kunde antalet icketraditionella lån växa samtidigt som utlåningsstandarden tilläts sjunka”, konstaterade senare den federala utredningen om finanskrisens orsaker.
Allt ifrån kriminella lånehajar till underavdelningar i de stora bankerna gav sig ut på säljturné, knackade dörr, ringde hem till folk; i princip vem som helst erbjöds att låna.
Våldsamt lukrativt
Den nya flugan gick under namnet ”subprime loans”; det vill säga sådant som inte var standardlån till standardfolk till standardränta (vilket kallades ”prime loans”), utan i stället var ämnat för ”mindre kreditvärdiga” lager. Subprimelån hade en högre ränta, men ofta lockränta de första två-tre åren. Långivarna siktade in sig på människor som varit uteslutna från den amerikanska drömmen: afroamerikaner, invandrare och andra som sett sina inkomster stagnera eller minska – prackade på dem skräplån i fin förpackning.
Det medförde förstås en risk, även för den som lånade ut. Problemet löstes genom att man gjorde sig av med risken. Metoden stavas ”securitization” – värdepapperisering. Fungerar ungefär så här: En bank ger ett lån till någon som vill köpa ett hus. I utbyte får banken ett ”mortgage”, ett pantbrev, som säkerhet. I stället för att sitta på lånet och samla ränteintäkter i trettio år buntas tusentals lån ihop och säljs vidare till en investmentbank, med ett rejält påslag. Investmentbanken skapar i sin tur ”Mortgage Backed Securities”, förkortat MBS – värdepapper som är knutna till ränteintäkterna på bolånen. Den som sedan köper en MBS finansierar i praktiken bolånen för X antal husägare, till en viss ränta.
En MBS är dock inte relaterad till ett enskilt lån, utan till en skiva av hela paketet. Därmed gör det mindre om en eller några få låntagare inte kan betala för sig, eftersom hundratals andra i samma paket fortfarande betalar sin beskärda del.
Det hela ansågs sinnrikt. Och var dessutom våldsamt lukrativt.
I början av 00-talet hade Wall Street blivit kommandocentralen i en boomande industri, där lånen buntades ihop, skivades upp och såldes på löpande band till investerare världen över – alltifrån koreanska försäkringsbolag till rikt folk i USA. Investerarnas aptit på värdepapper var omättlig, och ju fler lån som pumpades ut, desto större blev vinsterna för alla mellanhänder.
Bolåneindustrin nöjde sig inte med att öka produktionsvolymen generellt, utan fokuserade främst på subprimelån. Där var nämligen räntan högre och avgifterna fler, vilket gav bättre utdelning för alla inblandade – låntagarna undantagna. Pressen kom från toppen. Investerarna suktade efter värdepapper med rejäl avkastning, Wall Street skrek efter högrisklån att bygga dem med, och skriken hördes ända ner på gatan.
Om alltför många högrisklån buntades ihop i samma paket blev det visserligen knas. För vad skulle hända om alltför många misslyckades med månadsbetalningarna? Då skulle värdet på värdepapperen minska. Vilket ingen ville.
Bankerna dolde svagheterna
Vad gjorde bankerna? Man dolde skavankerna genom att måla över dem. Till sin hjälp hade man de stora kreditvärderingsinstituten, som fick fina arvoden av bankerna för att ge de bolånerelaterade värdepapperen högsta betyg, trots att de var fulla av skräplån.
Kreditvärderingsinstituten assisterade också i nästa led – i det som har kallats CDO-maskinen. För när nya bolån inte producerades i tillräckligt hög takt uppfanns nya finansiella ”produkter”. Investmentbankerna sorterade ut de mest riskfyllda och svårsålda värdepapperen, buntade ihop dem och placerade dem i en så kallad Collateral Debt Obligation, eller CDO. Där skivades bunten upp och grupperades i nya nivåer som investerare kunde köpa in sig i. På så sätt förbättrades kreditvärderingsinstitutens betyg, vilket gjorde de nya värdepapperen betydligt mer lättsålda.
Wall Street skapade allt mer komplicerade värdepappersbyggen – gigantiska korthus där den ena nivån vilade på den andra. I varje led pumpade investmentbankerna också in lånade pengar för att få maximal utdelning på sina egna insatser, vilket förstås spädde på riskerna. Mot slutet hade de största aktörerna en belåning som var 30 gånger större än det egna kapitalet. 2007 hade de finansiella institutionernas skuldberg växt till 36 000 miljarder dollar.
Ingen brydde sig dock om det så länge allt flöt på. Och riskerna med upplägget ansågs små. Vid en eventuell kris skulle chocken ledas bort och sväljas i pyttesmå stycken av tiotusentals aktörer. Och då fanns det ingen anledning att oroa sig för någon form av kreditbubbla. Den nya bolånemarknaden sågs till och med som en garant för ekonomisk stabilitet.
Det som ansågs osannolikt hände
Men alla korthus som byggts av Wall Street vilade på ett par premisser: att villamarknaden aldrig skulle vika, och att andelen låntagare som slutade betala inte blev för många.
Det ansågs oerhört osannolikt. Ändå inträffade det. 2006 vek villapriserna neråt. Samtidigt steg räntan på flera miljoner högrisklån. Fler och fler missade månadsbetalningarna, kreditvärderingsinstituten fick kalla fötter, andelen bolån som ”ruttnade” översteg modellernas mörkaste scenarier. Investerare världen över ägde nu närmast värdelösa värdepapper. Dessutom satt bankerna själva på ett enormt lager, och ovanpå det ett skuldberg som översteg finansanalytikernas vildaste gissningar.
Alla teorier om att riskerna minskade om de spreds visade sig vara rena fantasier. I stället hade riskerna förstärkts eftersom allt länkats ihop. När korthusen rasade samman – först långsamt, sedan snabbare och snabbare – spreds en våg av massiva förluster genom det finansiella systemet. Och på Wall Street övergick vinstyran i en bankkris.
När Lehman Brothers försattes i konkurs i september 2008 hade krisen redan pågått i mer än ett år och tvingat ett par stora hedgefonder och investmentbanken Bear Stearns på fall. Lehmans undergång blev den avgörande stöten.
Under dagarna som följde drevs världen mot stupet.
