I den tankevärlden, för det är en sådan, klarar sig bara företag som är tillräckligt bra på att dra till sig kunder, och som kan erbjuda priser och kvaliteter som är konkurrenskraftiga jämfört med andra företag. Sämre företag slås ut, och så ska det vara.

I den privata företagsvärlden är inget enskilt företag skyldigt att täcka behov, annat än om företaget ingår avtal om den saken. Plantskolan kan specialisera sig på barrväxter, och besluta att de ska säljas endast över disk i egen butik. Den som 30 mil bort vill köpa sig en japansk ädelcypress får vända sig till någon annan. Inget företag kan åläggas ansvar för barrväxtförsörjningen i regionen. Det behövs heller inte.

Ett allvarligt hot mot fungerande konkurrens är om företag bestämmer sig för att alla ska ta samma pris för en vara. Därför är prissamarbete i lag förbjudet.

Men det finns andra konkurrensproblem som inte går att förbjuda. Om ett företag blir ensamt på en marknad eftersom alla andra har lagt ner så hjälper ingen lag. Om den kvarvarande tillverkaren får problem, eller lägger ner så försvinner produkten, oavsett hur viktig den är för kunderna. Tankemodellen ”marknad” förutsätter att något nytt företag startar i stället. Men så fungerar det inte alltid. När det gäller läkemedel så råder just nu långvarig brist både i Sverige och utlandet på några viktiga, vanliga preparat. Det finns inget företag och ingen myndighet eller organisation som har ansvar för läkemedelsförsörjningen i landet. Det skulle behövas.

Privata företag har kunder, ägare och ofta anställda. Kunder har inte beslutanderätt i företag (med undantag för kooperativa företag som ägs av sina kunder) eller rätt till insyn i företags beslut. Däremot har vem som helst rätt att ta del av företags årsredovisning.

Offentlig verksamhet däremot styrs genom regler. Invånarna är skyldiga att ha kontakt med rättsväsende, försvar eller utbildning enligt lag eller andra fastställda regler. Eller så har medborgarna rätt att ta del av vad de offentliga enheterna erbjuder. Exempelvis kan de låna böcker kostnadsfritt från bibliotek eller prövas för körkort om de fyller formella krav och betalar fastställd avgift.

Offentlig verksamhet ägs av stat, regioner eller kommuner. Dessa ägs i sin tur av invånarna, även om just ägandet inte brukar ses som det centrala. Beslutsrätten sköts å invånarnas/ägarnas vägnar av politiker som väljs av de röstberättigade. Där gäller offentlighetsprincipen, så att vem som helst har rätt till insyn i allt vad som sker, inom de gränser som lagen föreskriver.

Men om offentlig verksamhet sköts av privata företag, enligt avtal, så blir det hela betydligt soppigare. Och det framgår dagligen.

Är en skola, helt finansierad med skattemedel som ju tillhör invånarna, främst offentlig verksamhet med rätt till insyn för var och en? Eller är den främst ett privat företag där allmänheten får nöja sig med årsredovisningen?

Är skolans samlade elevresultat föremål för självklar insyn, eller affärshemlighet som tillhör skolans ägare? Just nu lutar det juridiskt åt att negativ information, som kan skada skolan sedd som företag, inte ska vara tillgänglig för alla, även om den kartlagts av en offentlig organisation. Alltså är friskolan främst ett privat företag. Då är vi ganska långt från modellvärlden, där alla tänkbara ”kunder” ska veta allt om alla tänkbara företags tjänster. Elevresultaten är förmodligen viktiga för de som ska välja skola, liksom för de invånare som vill veta hur de skolor fungerar som finansieras av skattemedel.

Det har också i praktiken blivit helt klart att en privat ägd skola kan gå i konkurs och slå igen även mitt i terminen och utan förvarning. Ingen utomstående har rätt till löpande insyn i ekonomin, inte heller kommunen. Men ansvaret för eleverna i konkursad skola övergår omedelbart till kommunen. Därmed kan man säga att risken med verksamheten bärs av någon annan än skolägaren. Främst bärs dock risken av elever som plötsligt blir av med sin skola.

Sedan blir det hela än soppigare när stat, kommun och regioner driver egna verksamheter som aktiebolag med egna styrelser. För då kan det bli så att de yttersta ägarna, invånarna, inte får veta viktiga saker om bolag de själva, indirekt, äger, för att bolagen ska skyddas mot dem själva alltså mot sina ägare.

Det finns massor av skäl att organisera offentlig verksamhet i bolag, och att lägga ut offentliga angelägenheter på privatägda företag. Många skäl är goda, beprövad styrning finns, och resultaten är bra.

Det som alltför ofta blir lidande i mer invecklade konstruktioner är ansvaret. Vem är ansvarig för ett stort och eländigt sjukhusprojekt, en skola som bara försvann, byggprojekt med dödsolyckor, försäljningen av offentlig egendom till privatföretag till häftigt underpris? De som startade, de som en gång beslutade, de som konstruerade avtalet, de som undertecknade det, de som satt i styrelsen, de som drev verksamheten, de som gjorde av med pengar på fel saker, de som tittade åt annat håll, de som inte granskade grundligt?

Gång på gång har vi fått klart för oss att ingen kan hållas ansvarig: – Det gick så fort. – Hon har slutat. – Vi är i opposition nu. – Jag minns inte alls. – Jag var inte med just då. – Det var tidsandan. – Vi fick handlingarna så sent. – Det kunde ingen människa förutse. – Det glömdes bort. – Det viktiga var att få fram ett beslut.

Bortdunstat ansvar är ett fruktansvärt högt pris.

Grundläggande för att privat ägt näringsliv ska fungera väl och långsiktigt är ansvar och ansvarsutkrävande. Grundläggande för att offentligt ägda verksamheter ska fungera väl demokratiskt och ekonomiskt är ansvar och ansvarsutkrävande.

I det antika Grekland satt en uggla på gudinnan Athenas axel och berättade för henne om det som var dolt i mörker. Den som beslutar, konstruerar, driver, rapporterar och granskar måste ha tanken på sitt eget och på andras ansvar sittande på sin axel som en vaken och klok uggla. Det är inte ugglan som kommer med idéerna eller bestämmer. Men hon ser allt.