Om TTIP blir verklighet – gilla läget eller lämna EU?

Jag har en fråga angående TTIP som jag tycker är både intressant men också skrämmande. Med skrämmande så menar jag att företag kommer att kunna stämma till exempel Sverige om vi inför regler/lagar som gör att deras vinst minskar eller uteblir.

Om nu hela avtalet i sin helhet godkänns vill säga. Detta sätter ju vår demokrati ur spel. Min fråga blir då om DU tycker att Sverige då ska gå ur EU? Eller är det något vi helt enkelt får leva med, eller finns det andra vägar/sätt?
Martin

Svar: Det är en tanke … om EU:s ledningar – det vill säga EU-kommissionen och de olika staternas regeringar – godkänner ett avtal som begränsar regeringarnas makt vad gäller styrning av företag, kommer då stater att lämna EU?

Jag tror inte det av två skäl.

För det första kan aldrig ett TTIP-avtal med det innehållet genomföras utan stöd från politik och pengamakt. Och vilken makt ska då lämna EU? Om inte vi som är kritiska mot den här idén om företagens rätt att hävda affärsintressen över staternas rätt att begränsa till exempel klimatutsläpp (och därmed skadligt ingripa i affärsverksamheten) lyckas få opinion, fack och politiskt valda att slå bakut i förväg, ja då har samma kritiska krafter knappast styrka nog att få hela landet att lämna EU vid ett misslyckande. Så det kommer i så fall bli att gilla läget och fortsätta skapa opinion mot storföretags försök att styra politiken.

Jag ser det här som en ständig demokratisk kamp. Det är alltid så – oberoende av lagar och avtal – att företag försöker begränsa politikens inflytande och styra utvecklingen. Och det är alltid så att det krävs hundratusentals människors som säger emot för att stoppa vansinniga saker.

Det kan handla om multi-nationella företags försök att köpa och äga vattnet i fattiga länder. Eller rika företags miljödumpningar. Eller våra energibolags nya förstörelse av jorden genom ny olja och gas från Arktis. I alla frågor krävs opinion så att kostnaden för projekten blir för dyra och jobbiga för ägarna av storföretagen. Det är nämligen något som ofta glömts bort. Storföretag gillar inte bråk. De vill göra vinster i anonymitetens skugga, inte ens nationella storkapitalister som Wallenberg vill stå och fronta på barrikader och slåss för sin makt. De vet att den blir mycket större i de lägen där människor är passiva och inte lägger sig i. Demokrati handlar egentligen om något väldigt enkelt. Människors aktivitet för att skydda det gemensamma.

Mitt andra skäl är att jag inte tror något land bör lämna EU. Den situation där det kan ske är vid en stor kris, ett sammanbrott av sociala, ekonomiska och klimatmässiga förändringar där krisen får nationalistiska låtsaslösningar, och jag tror det i så fall handlar om politiska förändringar mot ren fascism i de stora länderna. Ekonomiskt är EU-länderna idag så sammanknutna att nationalistiska lösningar kräver att den ekonomiska makten slås sönder. Historiskt sker det bara i samband med krig (för att rädda det nationella kapitalet tar staten större makt över ekonomin, man får en krigsekonomi utan fri marknad) och jag tror inte vi står inför krig i EU. Globaliseringen är svagare idag som politisk idé hos borgare, men ekonomiskt är den inte borta. Se hur svårt det är även för en relativt nationell ekonomi som den ryska att bryta sig loss.

Det finns naturligtvis spänningar mellan kapitalgrupperna i EU, Storbritanniens har andra behov än Frankrikes till exempel, men de politiska rörelserna för EU-uttåg – som Ukip eller SD – är ju reaktionära rörelser en som socialist knappast vill gå hand i hand med bara för att en själv är kritisk mot EU-byråkratin.

EU kommer nog förändras (allt förändras). Antingen till en återgång till en lösare union där Tyskland och Frankrike står på varsin sida med helt olika politiska lösningar och där det som finns kvar är handel och kapitalflöden. Eller också mot en mer demokratiskt styrd union där nationernas makt minskar medan regioners och städers makt ökar.

Att lämna EU är en paroll som saknar förklaring. Det krävs en annan ekonomi än den vi lever i och jag vet inte om den viktigaste frågan om vi lyckas bygga en mer rättvis solidarisk internationell ekonomi verkligen kommer vara att återupprätta den gamla nationalstatens makt.