En gängse uppskattning är att den industriella globala ekonomin som vi känner den behöver ett minsta EROI på 10–12:1 i sin energiutvinning för att fungera.
De överskotts- och välfärdsekonomier som byggdes upp på 1950- och 60-talen drevs av en olje-EROI på omkring 35:1, men i jakten på allt mer svåråtkomlig energi som djuphavsolja, frackingolja och oljesand så har världens oljeproduktion sjunkit ner mot en sammantagen EROI på omkring 15:1. Allt närmare gränsen för det möjliga – för det omöjliga.
Oljesanden subventioneras
Till skillnad från USA:s frackingoljeindustri (EROI 5:1) som aldrig gått med vinst så har faktiskt den kanadensiska utvinningen av oljesand kunnat redovisa vinster fram till helt nyligen. Det har varit möjligt genom att oljesanden i sin tur utvunnits med billig gas. Det betyder att en billig energiform med högre EROI har använts för att utvinna en dyr energiform med låg EROI. 2016 förbrukade den kanadensiska oljesandsindustrin inte mindre än 29 procent av Kanadas gasproduktion.
Exemplet är inte unikt. Energiutvinning av energi med alltför låg EROI måste i slutändan alltid subventioneras av annan energiutvinning med tillräckligt hög EROI. Det kan göras på olika sätt, genom finansiella lösningar som låter kapital flöda in i den olönsamma utvinningen, eller mer rakt på sak som i Kanada där en energiutvinnings höga EROI och därmed billighet får subventionera en annan energiutvinnings låga EROI.
På senare tid har Kanadas utvinning av oljesand pressats från två håll, stigande priser på gas och sjunkande oljepriser. Idag uppskattas oljesandsutvinningen gå med ett underskott av omkring 27 miljarder kronor i månaden.
Subventioneringen av den kanadensiska oljesanden måste nu skiftas över från direkt subventionering via billig gas, till finansiell subventionering. Industrin måste börja låna för att kunna fortsätta den dagliga verksamheten, precis som frackingoljebolagen på den amerikanska sidan av gränsen har gjort hela tiden.
20 kärnkraftverk behövs
Kanadas oljesand utgör en av världens största oljereserver, men de tillgängliga gasreserverna räcker i sin tur bara till för att utvinna en tredjedel av oljan, sedan är gasen slut. Det kanadensiska parlamentet har därför låtit ta fram en utredning som visar att det skulle behövas 20 kärnkraftverk för att utvinna oljesanden i framtiden och komma upp i en oljeproduktion av fem miljoner fat om dagen från dagens tre miljoner fat om dagen.
Om vi bortser från de katastrofala miljömässiga konsekvenserna så skulle planen vara att den kanadensiska staten subventionerade oljesandsbrytningen genom att bygga 20 kärnkraftverk och sedan sålde elen till industrin till ett pris motsvarande vad den billiga gasen kostade förut. Med en EROI på 6:1 kan nämligen inte den egna energin användas för att utvinna energi. Den egna energin är helt enkelt alldeles för dyr. Den kanadensiska oljesanden är bara möjlig att producera om verksamheten subventioneras genom annan billigare energi.
Men kärnkraft har inte tillräckligt hög EROI och kan definitivt inte producera el till samma låga pris som gasen, därför måste kärnkraften i sin tur subventioneras genom en finansiell lösning där den kanadensiska staten slussar över resurser från andra delar av ekonomin till produktionen av kärnkraftsel.
Ekonomin är vad som produceras nu
I praktiken består ekonomin alltid av vad som produceras just nu och hur de överskott som produceras just nu fördelas. Den amerikanska frackingoljan finansieras i grunden på följande vis: Frackingoljebolagen tar upp lån på marknaden med en avsevärt högre ränta än till exempel amerikanska statsskuldsväxlar. Investerare i behov av ränta som pensionsbolagen köper frackingskuld för att inkassera den högre räntan. Frackingoljebolagen lovar att betala högre ränta och att betala tillbaka lånet i framtiden med de framtida vinster som de försäkrar kommer att komma.
Men om vi i stället antar att de framtida vinsterna aldrig kommer, blir konstruktionen att de löntagare som idag betalar sin pensionsavgift till pensionsbolaget avstår en del av sin inkomst, sitt överskott just nu, till att subventionera en olönsam produktion just nu. Och att de pengar som de tror att de sparar till sin framtida pension är något som konsumeras just nu och som inte kommer tillbaka i framtiden. Det här är vad vi kan kalla för en finansiell lösning, eller om man så vill, ett bedrägeri.
Olönsam energi tränger ut annan produktion
Om, som i Kanadas fall, den olönsamma energiproduktionen ska subventioneras via staten blir upplägget annorlunda. Den kanadensiska staten måste finansiera den nya utgiften genom nedskärningar på andra utgifter. På det viset kommer de skattepengar som tidigare gick till att driva skolor i stället att gå till att driva kärnkraftverk som i sin tur driver oljesandsutvinningen.
Att bygga ett kärnkraftverk idag ligger på en genomsnittskostnad på 100 miljarder kronor (jämför Olkiluto 3 i Finland och Flamanville i Frankrike), eller ännu högre (Vogtl anläggningen i USA beräknas sluta på hela 260 miljarder kronor). Bara byggnationen av tjugo kärnkraftverk skulle gå lös på fantasisummor.
Lägg till det driftskostnaderna och avfallskostnaderna för kärnkraften och den ekonomiska saneringsnotan för utvinningen av oljesand och också den konventionella oljan. Bara förra året betalade delstaten Alberta ut 1,6 miljarder kronor för att ta hand om en del av de över 2 000 övergivna oljepumparna.
Alla framtida kostnader skulle behöva tas från Kanadas
offentliga sektor.
Oljan är en energitjuv
Den kanadensiska utvinningen av oljesand är alltså egentligen ekonomiskt omöjlig. Det är en energitjuv. Men på samma vis är också den amerikanska frackingoljan omöjlig, liksom Venezuelas oljesand, delar av djuphavsoljan och de flesta projekt för att komma åt oljan i de arktiska områdena.
Växande delar av världens oljeproduktion kan bara existera genom subventioner och finansiella lösningar. Samtidigt är det ett faktum att den globala ekonomin behöver olja mer än någon annan energiform. Att stjäla resurser från andra delar av ekonomin för att hålla igång oljeproduktionen är därför nödvändigt på kort sikt. Men det är bara meningsfullt om den tid som köps används för att bygga en ekonomi som kan leva utan olja.
