I ett splittrat och osäkert, atomiserat samhälle, med statusskillnader som förstärkts av större materiella skillnader mellan människor, är vi oundvikligen mera benägna till statusoro och bekymmer över det intryck vi gör på andra. Detta leder direkt till konsumism då vi försöker kommunicera vårt ”värde” gentemot andra genom att drapera oss i symboler som pengar, status och framgång. Ojämlikhet gör pengar ännu viktigare som markör för vad man är ”värd”. Som en följd arbetar folk i mer ojämlika samhällen längre, sparar mindre och skuldsätter sig mera. Som vi sett visar internationell forskning att där inkomstskillnaderna är större råder det mer statusosäkerhet i hela samhället. Eftersom vi använder yttre rikedom som mått på inre värde och bedömer varandra allt mer efter status, så blir pengar oundvikligen viktigare som ett sätt att visa sitt värde.
Konsumism är inte en lika bekymmersfri syssla som annonsörerna skulle vilja få oss att tro. Snarare än att vara förknippad med välbefinnande så drivs den, enligt vad psykologiska studier antyder, av statusosäkerhet. En aktuell undersökning av rön från mer än 250 studier av välbefinnande och huruvida folk har en ”materialistisk” och konsumistisk inriktning fann ett ”klart, konsekvent negativt samband mellan en lång rad typer av personligt välbefinnande och människors tro på, samt prioritering av, materialistiska sysselsättningar i livet.” Sambandet mellan materialism och lägre välbefinnande tycktes inbegripa såväl ”negativa självbedömningar” som ”låga nivåer av tillfredsställelse av behov av autonomi, kompetens och samhörighet”. Beläggen visar också att de som sätter sig i personlig skuld, särskilt de som utnyttjar alla upptänkliga lånemöjligheter, i hög grad lider av vanliga mentala störningar. På grundval av stora mängder studier i vetenskapliga tidskrifter som betjänar marknadsförings- och modebranscherna, utnyttjar annonsörer obevekligt banden mellan statusosäkerhet och konsumism. Större jämlikhet är då ett huvudmål, inte enbart därför att det minskar social dysfunktion och förbättrar hälsa och välbefinnande, men också för att det gör det möjligt att övervinna några av de främsta hindren för hållbarhet. Det viktigaste av dessa är konsumismen, som, driven av statustävlan, intensifierar kravet på allt högre inkomster och förleder människor att se hållbarhet enbart som ett hot mot levnadsstandarden.
Statusjakten är förstås ett nollsummespel. Vi kan inte alla förbättra vår status i förhållande till varandra: den enes vinst är den andres förlust. Så även om ökningar av den individuella inkomsten förbättrar ditt välbefinnande genom att lyfta dig på den sociala stegen, så gör det, om alla får det bättre tillsammans, ingenting för att förbättra det allmänna välbefinnandet. I de rika länderna är det därför (vilket kontrasten mellan figurerna 2 och 3 tydliggör) inte längre legitimt att tro att våra individuella begär efter högre inkomst kan tillfredsställas av ekonomisk tillväxt.
Ytterligare en förbindelselänk mellan större jämlikhet och att uppnå hållbarhet kommer av det faktum att samhällsgemenskapen är så mycket starkare i mer jämlika samhällen, och att människor i dessa i mycket högre grad hyser förtroende för varandra. Detta betyder att folk är mera socialt ansvarskännande och har en starkare känsla för det allmänna bästa. Än en gång visar forskning att människor i mer ojämlika samhällen är mindre benägna att hjälpa andra – de äldre, funktionshindrade eller någon annan. I själva verket gör större ojämlikhet att ömsesidigheten minskar och människor ser ser mer till sig själva, utan tanke på andra. Om den moderna världen ska gå i riktning mot en livsstil som är hållbar för miljön, så betyder det att som aldrig förr lägga det gemensamma bästa, faktiskt det bästa för hela mänskligheten, till grund för vårt handlande.
Det finns redan tecken på hur större jämlikhet kan leda till hållbarhet, via ökad medvetenhet om det gemensamma bästa. En internationell opinionsundersökning bland företagsledare innehöll frågan om hur de värderar internationella avtal om skydd för miljön. Som figur 4 visar betraktar företagsledare i mer jämlika länder internationella avtal om miljöskydd som mycket viktigare än vad företagsledare i mer ojämlika länder gör. Figur 5 visar samma mönster för återvinning: mer jämlika samhällen återvinner en högre andel av avfall. Båda dessa figurer indikerar att människor i mer jämlika samhällen verkligen ser mindre till sig själva och är mera villiga att handla för det gemensamma bästa.
Dessa processer har något gemensamt med orsakerna till vad forskare med en matematisk modell för ”människa – natur-dynamik”, Human and Nature Dynamics (HANDY), funnit: att inför knappa miljöresurser var samhällen med växande klyftor, på grund av stora ekonomiska skillnader, mer utsatta för risk att falla sönder än mer jämlika samhällen.
Konsumismen är det största hindret för varje försök att minska koldioxidutsläpp och gå mot hållbarhet. Eftersom den drivs av statusosäkerhet och statustävlan som intensifieras av större inkomstskillnader, så måste varje realistiskt försök att strama åt konsumismen börja med att minska inkomstskillnaderna. Påtagliga minskningar av inkomstskillnaderna är emellertid inte bara väsentliga om vi ska gå mot hållbarhet; de är även avgörande för försök att förbättra den sociala miljön och förbättra det mänskliga välbefinnandet.
Resten av denna pamflett pejlar hur vi kan göra förändringar som i sig själva inte bara kommer att förbättra livskvaliteten och underlätta övergången till hållbarhet utan även medföra ytterligare nytta genom minskad ojämlikhet.
