Rapporten, som markerade en kovändning i OECD:s ekonomisk-politiska rekommendationer, varnade för att regeringarna hade varit alltför upptagna av att ”skydda produktionen och sysselsättningen” och inte brytt sig om att hålla lönerna och priserna, nere. Mellan 1950 och 1980 hade lönernas andel av BNP ökat stadigt i en majoritet av OECD-länderna. Och på bara två decennier hade den i framförallt Västeuropa ökat från cirka 45 procent till runt 55. Från slutet av Andra världskriget och fram till mitten på 1970-talet höll regeringarna i världens rikaste länder en låg arbetslöshet, något som, enligt sociologen Walter Korpi gav arbetarna utrymme att pressa upp lönerna och ner företagens vinster. I en forskningsartikel i British Journal of Political Science1 skriver Korpi om denna OECD-rapport att författarna, i sin oro över den minskade vinstandelen ”var förvånansvärt nära att föreslå arbetslöshet som botemedel mot inflation och minskade vinster”. I rapporten diskuterar dem hur ”det grundläggande problemet är att lyckas få folk att begränsa sina anspråk (reds. anm: löneanspråk) på det sätt de skulle göra ifall de trodde att en stor recession var möjlig” utan att den ägde rum. Rapportförfattarna beklagade att allmänheten, till skillnad från under 1930-talets depression, inte längre trodde att massarbetslöshet ”var resultatet av en naturkatastrof” utan att den berodde på regeringarnas politik.
Ett par år senare,1973, kom den första oljekrisen och fungerade just som en ”naturkatastrof”, skriver Korpi. Arbetslösheten sköt i höjden. Den före detta LO-ekonomen Gösta Rehn noterade att många regeringar nu upplevde att arbetslösheten inte var så politisk farligt som de trott. Under de följande 40 åren skulle därför löntagarnas del av ”produktionskakan” minska i världens rikaste länder och aldrig mer återhämta sig helt.
Arbete och kapital
Intresset för att studera den sjunkande ”löneandelen” av BNP i avancerade ekonomier har dock vuxit på senare tid. En nyutkommen rapport sammanställer de senaste forskningsrönen om orsakerna till löneandelens långsiktiga minskning och om hur detta påverkar ekonomin i stort. ”Olika risker med en långsiktig minskning av löneandelen i ekonomin” är författad av utredaren Christer Persson på beställning av 6F Fackförbund i samverkan med idéinstitutet Katalys.
Definitionen
Löneandelen uttryckt till exempel i procent av BNP anger hur stor del av näringslivets förädlingsvärde som betalas ut i löner eller ”arbetskostnader” (som motsvarar personalkostnader samt sociala avgifter). Löneandelens spegelbild är vinstandelen av BNP (som består av både vinster och avskrivningar). En minskning av löneandelen motsvaras av en ökning av vinstandelen med lika mycket. Man kan därför använda detta mått för att illustrera motsättningen mellan arbete och kapital på arbetsmarknaden och ekonomin i stort.
Om en arbetare blir mer produktiv, det vill säga om hen lägger mindre tid på att producera samma volym, men inte får sin lön höjd i samma takt så urholkas löneandelen medan vinstandelen ökar.
Den svenska trenden
Från 1950-talet fram till slutet av 70-talet skedde en betydande ökning av lönernas andel av BNP i takt med att reallönerna (det vill säga lönerna justerade för inflation) ökade. Under den perioden var full sysselsättning det absolut viktigaste ekonomiska målet för arbetarrörelsen och för de socialdemokratiska regeringarna. Och med det målet uppfyllt (en arbetslöshet på över två procent ansågs som ett politiskt fiasko på den tiden) så förstärktes löntagarnas förhandlingsposition på arbetsmarknaden kolossalt och arbetsgivarna var tvungna att konkurrera med varandra för att behålla sina arbetare. Under flera år var Sverige det land i världen där löntagarna fick störst del av produktionskakan. År 1977 fick svenska arbetare och tjänstemän nästan 70 procent av näringslivets produktion i form av löner, den högsta nivån historiskt. Men från och med början av 80-talet, förklarar Christer Persson, har den långsiktiga trenden varit sjunkande. Och mellan 1980 och 1995 sjönk löneandelen i Sverige dramatiskt, med så mycket som 12 procentenheter, enligt rapporten.
Ojämlikare inkomster
Det som den långsiktiga minskningen av löneandelen däremot onekligen pekar på är en ökad inkomstojämlikhet i Sverige. Om vinstandelen av BNP ökat trendmässigt så blir det viktigt att titta på vilka hushåll denna ökning kommer till del. Christer Persson presenterar en rad olika siffror som visar på en otroligt snedvriden fördelning av kapitalinkomsterna i Sverige. Dessa har koncentrerats alltmer sedan nittiotalskrisen och i dag äger de tio procent hushåll med höst inkomster i landet hela 90 procent av landets kapitalinkomster. Detta betyder alltså att när vinstdelen ökar så tillfaller det inte vanliga löntagare. Gini-koefficienten, som mäter inkomstojämlikheten i samhället, ökade samtidigt med 42 procent mellan 1995 och 2017, noterar Persson.
I en annan OECD-rapport, en som skrevs 2015 i samarbete med ILO, sju år efter att den Stora recessionen bröt ut 2008, tittar författarna åter på löneandelen och finner att det finns ett starkt samband mellan minskningen av löneandelen av BNP i OECD-länderna (mellan 1990-talet och mitten av 2000-talet) och ökningen av inkomstojämlikheten (”The Labour Share in G20 Economies”).
Höjda löner – högre efterfrågan
Att fördelningen av produktionsresultaten mellan vinster och löner kan ge en fingervisning om den ekonomiska ojämlikheten i ett land kanske inte är så oväntat. Men något annat som Christer Persson avhandlar i sin rapport är riskerna som en minskad löneandel för med sig för ett lands ekonomiska hälsa i stort. I rapporten tar han upp flera argument och belägg mot en mycket vanligt påstående: att svenska löner inte får öka för mycket för det skulle påverka priset på svenska exportvaror vilket skulle göra att Sverige exporterar mindre och därmed skulle ekonomin stanna av.
Om man tänker sig att Sveriges tillverkningsindustri ska konkurrera med låglöneländer som Kina eller Indien så kan det här argumentet låta vettigt, men faktum är att hela 75 procent av Sveriges export går till Europa, påpekar Persson och konstaterar att om man tittar på den svenska arbetskostnadsutvecklingen så är det ”slående hur följsam den (…) har varit i förhållande till utvecklingen i” Sveriges främsta konkurrensländer.
Christer Persson redovisar också hur många ekonomer börjat intressera sig för en länge bortglömd aspekt av ökade reallöner och en förhöjd löneandel: nämligen att när arbetare använder löneökningar för att konsumera och att det stimulerar hela ekonomin. Medan neoklassiska ekonomer länge bara sett löner som en kostnad, pekar många post-keynesianska ekonomer på att en ökad lönedel leder till att vanligt folk får mer i plånboken vilket stimulerar den inhemska efterfrågan och ekonomin mycket mer än vad en ökad vinstandel gör. Förklaring till detta är att om en arbetare får en extra tusenlapp i lön så kommer den med största sannolikhet gå till att köpa varor eller tjänster på den inhemska ekonomin, något som är bra för andra inhemska företag, medan om en mångmiljonär får en extra tusenlapp i kapitalinkomster så är sannolikheten stor att den inte går till konsumtion utan till sparande i form av kapitalplaceringar. Rapporten presenterar forskningsrön som visar att det inte finns några raka rör mellan ökad lönsamhet i ett företag och nya investeringar. I länder som Sverige där tillväxten är löneledd, konstaterar Persson, så väger en ökad konsumtion tyngre än kapitalinvesteringar. Dessa fenomen och ett antal andra faktorer får författaren att dra slutsatsen att den positiva effekten av att höja lönernas andel av BNP är större än effekterna av en något minskad export. Omvänt är riskerna med låga löneandelar en svag utveckling av efterfrågan och att tillväxten stagnerar.
Men varför har reallönerna inte ökat i samma takt som produktivitetsökningarna? Därom tvista de lärde… Men meningsskiljaktigheterna beror på vilken teoretisk skola ekonomerna tillhör. På ena sidan står de neoklassiska ekonomerna, som många betecknar som nyliberala och som menar att löneandelens minskning beror på den tekniska utvecklingen. På andra sidan står till exempel post-keynesianska ekonomer som exempelvis pekar ut förändringarna i kapitalisternas investeringsstrategier där krav på snabba vinster ökat på bekostnad av långsiktiga investeringar. Christer Persson citerar i stället en uppsjö av forskning som bland annat fokuserar förstärkningen av den finansdrivna kapitalismen: företagen nöjer sig inte längre med att gå med vinst, deras aktieägare har allt högre avkastningskrav. Liberaliseringen av finansmarknaden har gjort att investerare i dag har många fler (och internationella) alternativ att välja mellan när de ska placera sina pengar, detta driver upp avkastningsmålen. ”Olika risker med en långsiktigt låg löneandel” visar att utdelningarna trendmässigt har ökat både i Sverige och i många OECD-länder. Till exempel ökade den procentuella andelen av vinsterna från de 30 största företagen på Stockholmsbörsen med 43 procent på bara 12 år (2000-2012). Ökar aktieutdelningarna blir det mindre utrymme för lönehöjningar.
Arbetarrörelsen spelar roll
Det är viktigt att poängtera att utrymmet för löneandelsökningar inte bara bestäms av ökade avkastningskrav på den internationella finansmarknaden utan också av samhälleliga och politiska faktorer. Korpi skulle framförallt påpeka att arbetarrörelsens styrka i ett land är avgörande och att löneandelens reducering kan förklaras just av att den fackliga anslutningsgraden har sjunkit i dessa länder i jämförelse med efterkrigstidens guldålder, liksom socialförsäkringarnas förmåga att täcka inkomstbortfall. vilket gör att arbetare inte är lika väl skyddade från arbetslöshet. Så har lönerna halkat efter. Men samtidigt är det också denna faktor som kan förklara att löntagare i vissa länder klarat sig bättre än andra. I Sverige, konstaterar Christer Persson, har reallönerna inte halkat efter lika mycket som i andra OECD-länder, och detta kan delvis förklaras av att kollektivavtalen fortfarande gäller på stora delar av arbetsmarknaden.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
