Söndagen den 6 november debatterade den nya miljö- och klimatministern Romina Pourmokhtari (L) med företrädaren Per Bolund (MP) i SVT:s Agenda. Tonläget var högt och gällt, kombattanterna pratade ofta i mun på varandra, det framgick tydligt att klimatpolitiken har blivit en av de största skiljelinjerna i svensk politik. 

Bolund försvarade den hittills förda klimatpolitiken. Som enda parti har MP hela året stått upp för bevarade bränsle­skatter och orörd reduktionsplikt. Trots att besluten fattats i bred enighet i riksdagen och själva tanken med marknadspriser är just att de ska stiga när utbudet minskar stod övriga partier inte pall när verkligheten knackade på dörren. 

Efter Rysslands invasion av Ukraina kröp bensinpriset över 20 kronor litern och dieseln 25 kronor, och snart enades dåvarande oppositionen – M, KD, SD, L, med stöd av V – att förelägga regeringen att tillfälligt sänka priset på drivmedel. Medan V dämpade kravet efter stark intern kritik lovade de borgerliga partierna allt häftigare prissänkningar ju längre valrörelsen led. Bensinpriset skulle till slut ner med fem kronor, dieseln med nio. Mycket tyder på att de löftena var avgörande för högerblockets knappa valseger. 

Som Pourmokhtari sa till Bolund i tevedebatten:

”Den politiken som ni har bedrivit har inte vunnit förtroende. Den har lett till att folk går och röstar på partier som lovar annat. Det gäller att klimatpolitiken fungerar med den verklighet vi står inför.”

Visserligen hade ”den” politiken varit L:s lika mycket som MP:s. Visserligen hade väljarnas reaktioner kanske blivit annorlunda om politikerna varit vuxna uppgiften att förklara att sänkta bränslepriser inte bara ökar utsläppen utan också stärker Putins krigskassa. Men hon hade ändå en poäng: väljarna hade röstat emot de skenande priserna på el och bränslen. Högerregeringen var mer kritisk till en på ekonomisk liberalism grundad klimatpolitik, än den förlorande rödgröna sidan. 

Ända sedan 1990-talet har miljö- och klimatpolitiken främst bestått av ekonomiska styrmedel. Genom koldioxid­skatter och utsläppshandelsystem ska utsläppsintensiva verksamheter succesivt bli dyrare och alternativ stimuleras. Enligt teorin om ”ekologisk modernisering” åtgärdas miljöproblem enklast genom teknikutveckling och marknadsmekanismer. Mäktiga intressen ska inte utmanas, samhället ska förändras så lite som möjligt i miljö­omställningen. Förbud, regleringar och statligt ägande har setts som ”ineffektiva”.

Så Pourmokhtaris försäkringar i Agenda om att klimatmålen ska nås var ekande tomma. I själva verket består hennes klimatpolitik av närapå ingenting.

Och priser må vara ett effektivt sätt att styra marknaden, men de är inte socialt neutrala. Höga priser slår oproportionerligt mot låginkomsttagare och mot dem som har få eller dåliga alternativ. Marknaden reagerade planenligt på utbudsstörningarna som följde av Ukrainakriget, men när missnöjet väcktes i breda folklager blev det för frestande även för de mest marknadstroende partierna att överge dogmen – för bränslepopulism. 

En liknande utveckling skedde på elsidan. När den avreglerade elmarknaden reagerade genom höjda priser lovade högern ett högkostnadsskydd mot extrema elpriser och massiva statliga kreditgarantier om 400 miljarder för investeringar i kärnkraft. 

Men om den marknadsmässiga miljöpolitiken skapar problem är det inte heller enkelt att bryta sig loss från den. Regeringen, inklusive Romina Pourmokthari, har två sammanlänkade problem att hantera. 

Det första handlar om trovärdigheten i klimatfrågan. Om det var nödvändigt att tillfälligt sänka bränslepriset i ett för många tufft ekonomiskt läge, vilka åtgärder ska då vidtas för att kompensera för utsläppshöjningarna så att klimatmålen kan nås? Pourmokhtaris svar i Agenda var entydigt: 

”Framtiden är el. Elektrifieringen behöver påskyndas och därför satsar vi väldigt mycket pengar i den kommande budgeten på att bidra till omställningen till el”, sa hon. 

Och det var nästan så att man trodde henne. Ända tills morgonen därpå, då hennes departement skickade ut ett pressmeddelande om att klimatbonusen för elbilar avskaffas. Beslutet kommer av allt att döma leda till att elektrifieringen stannar av. 

Så Pourmokhtaris försäkringar i Agenda om att klimatmålen ska nås var ekande tomma. I själva verket består hennes klimatpolitik av närapå ingenting. 

En annan klimat­politik förutsätter en mental frigörelse från de nyliberala hjärnspöken som så länge begränsat demokratins räckvidd till förmån för kapitalets frihet.

Det andra problemet rör den ekonomiska trovärdigheten. Skälet till att elbils­subventionen skrotades var statsfinan­siellt. Säga vad man vill om ekonomiska styrmedel, men ur budgetsynpunkt är de fördelaktiga. Skatter ger intäkter. De storvulna löftena om sänkta el- och bränslekostnader för hushållen är helt enkelt vansinnigt dyra att genomföra.

I årets budget sänks därför drivmedelspriserna bara med 14 öre för bensinen och 40 öre för dieseln, vilket gett upphov till en allvarlig svekdebatt. Det gör ingen skillnad för bilberoende glesbygdsbor, ändå kostar det statskassan sex miljarder per år. 

Högkostnadsskyddet för elpriser kommer att införas, men senare än först utlovat. Vad som kommer att hända med kärnkraften står ännu skrivet i stjärnorna – däremot kommer regeringen redan nu med andra besparingar i klimatpolitiken, förutom skrotad elbilsbonus även minskat stöd till havsbaserad vindkraft och tågunderhåll. 

Om Pourmokhtari gav intryck av att klimatmålen skulle prioriteras i statsbudgeten dröjde det inte länge innan finansminister Elisabeth Svantesson slog fast motsatsen. På frågan om regeringen kommer att klara klimatmålen till 2030 svarade hon i en SvD-intervju: ”gör vi det inte, så gör vi det inte”.

Högerregeringen lovar alltså en ”annan” klimatpolitik, men har i själva verket ingen. Och kan inte heller skaffa sig en annan med mindre än att synen på statsfinanserna förändras. 

En intressant fråga är hur den rödgröna oppositionen ska förhålla sig till det nya läget. Även bland socialdemokrater och vänsterpartister har ibland en önskan att byta ut en dåligt fungerande klimatpolitik mot ingen klimatpolitik skymtat, allt medan MP tappert försvarar det bestående. 

Med ett inom politisk teori ofta använt begrepp befinner vi oss i ett interregnum – under en döende regim men innan en ny kan födas, i ett mellanrum där ”morbida symptom” frodas, enligt den italienska marxisten Antoni Gramsci. Frasen skrevs 1930 och syftade förmodligen (enligt Gilbert Achar) på Kominterns och Stalins ultravänsterlinje som Gramsci kritiserade inifrån fängelset dit Mussolini skickat honom. I vårt fall motsvarar det de märkliga politiska uttryck – trumpism, putinism, kristerssonism, med mera – som uppstått under nyliberalismens dödsryckningar. 

Vad det nya som ska födas består i vet vi förstås inte. I Sverige härskar ännu budgetdisciplinen över såväl de nya som gamla regeringspartierna och kedjar fast dem vid de ekonomiska styrmedlens inskränkta logik. En annan klimat­politik – inte bara en fortsättning på eller försvagning av den nuvarande – förutsätter en mental frigörelse från de nyliberala hjärnspöken som så länge begränsat statens – demokratins – räckvidd till förmån för marknadens – kapitalets – frihet. 

Till och med delar av kapitalet börjar nu inse att de närapå segrat sig till döds. Det svaga samhället förmår nämligen inte att reproducera grundläggande villkor för långsiktig ackumulation, som fungerande skolor, pålitlig energiförsörjning, tillräcklig konsumentefterfrågan och ett stabilt klimat. 

Nyliberalismen har kallats den mest framgångsrika ideologin någonsin men har under senare år frekvent dödförklarats. Den djupa ekonomiska krisen 2007–2009 och den tillfälliga återgången till keynesiansk stimulanspolitik var ett avbräck, men det kan bli pandemins och Ukrainakrisens återverkningar som på allvar knäcker den. Det börjar nu bli uppenbart att dess besatthet vid globala marknadsreformer, privatiseringar och nedskärningar av offentlig sektor inte kan förse samhället med grundläggande trygghet i kristider. 

Nyliberalismens konvulsioner kommer också att påverka klimatpolitiken. Som jag skriver i boken Klimatet, tillväxten och kapitalismen (Verbal 2022) har den länge dominerats av ”grön tillväxt”, övertygelsen om att så länge marknaden är fri kommer teknikutveckling och ekonomisk tillväxt fixa klimatfrågan. Den främsta utmanaren till det synsättet har varit dess negation, nedväxt. 

Men på senare tid har ett annat sätt att betrakta klimatpolitiken vuxit sig starkare. Det handlar om att göra (den demokratiska) staten till lok i klimatomställningen. Genom interventioner i marknadsekonomin så som att styra investeringar, eget ägande, direkta förbud och regleringar kan staten dra med sig hela samhället i en snabb och djup klimatomställning som både fasar ut fossila bränslen och ökar välfärden. Förslag i den riktningen kallas ofta för grön ny giv, benämnd efter president Roosevelts reformprogram som lade grunden för den amerikanska välfärdsstaten, men nu med grön inriktning.

Den amerikanska debatten om en grön ny giv tog fart genom studentrörelsen Sunrise Movements aktioner, Alexandra Ocasio-Cortez och Ed Markeys kongressmotion, Bernie Sanders presidentvalskampanjer och en lång rad böcker och skrifter. Joe Bidens klimatreformer har, innan de vattnades ur under förhandlingarna med reaktionära sydstatsdemokrater, kallats för en grön ny giv till allt utom namnet. 

På den europeiska sidan har tanken inspirerat EU:s återhämtningspolitik Green Deal, och till och med i budgetdisci­plinens kärnland Tyskland har den rödgröna regeringen insett behovet av stora investeringar och även i EU drivit på för budgetlättnader (allt medan Sveriges rödgröna regering anslöt sig till ”the frugal four”, sammanslutningen av EU:s budgethökar).

Sverige blir kanskesist i världen att tuffa ut från den nyliberala bangården, men de nya idéerna har redan parkerat på stickspåren. Böcker som lyfter fram mer eller mindre socialistiska lösningar på klimatkrisen (av Andreas Malm, Ståle Holgersen, Kajsa Borgnäs, Jens Holm och undertecknad) har publicerats och debatterats. Internationellt sett har, under 2022, bland annat Matt Hubers Climate Change as Class War och Chantal Mouffes A Green Democratic Revolution getts ut, som båda bidrar till den otroligt viktiga diskussionen om hur en klimatomställning också kan få stöd av en majoritet av befolkningen. 

Världen är av allt att döma på väg in i en lågkonjunktur och erfarenheten visar tyvärr att miljö- och klimatfrågor får stå tillbaka under kriser. Att det i det här fallet är så uppenbart att en fungerande krispolitik kräver stora satsningar på sådant som leder bort från klimatförändring och miljöförstöring är dessvärre ingen garanti för att det blir så. 

Men att under det kommande året verka för en sådan politisk inriktning förefaller vara av största vikt.