Sanningen är att det redan är betalt.

Och att rejäla satsningar nu kommer göra länder rikare imorgon.

Ändå börjar medierna skrämmas med statsskuld igen. Har vi råd med löneökningar? Blir det någon pension?

Men frågan om statens skulder är knäpp i Sverige. Alla ekonomer vet att det inte finns något problem, Sverige offentliga sektor har ett stort finansiellt överskott, minst 1 000 miljarder kronor – vilket räcker mer än väl till både klimatsatsningar och coronakris (se Magdalena Anderssons finansproposition, tabell 9.11, sid 153). Ändå rapporteras det om ”växande skuld” i nyhetsprogram.

I affärstidningen är det dramatiska ordet ”skuldexplosionen” och ordet ”skuldberg” återkommer envist.

Men inget av det är ett verkligt problem. Det stora problemet är faktiskt det motsatta. Världens investeringsskuld, saker vi inte gjort men borde gjort för många år sedan. Som klimatpolitik. Utjämning mellan rika och fattiga. Bättre och fri utbildning. Mer forskning.

Den enda skuld vi verkligen har är skulden att ha gjort för lite.

Brott mot åtstramning

Vem är världens stater skyldig pengar? Hur mycket? Och vad kostar det?

Den sista frågan är enkel att besvara. När Internationella valutafonden (IMF) räknar samman alla statliga skulder skapar det en räntekostnad på två procent av de växande staternas BNP och 3,8 procent av de rika staternas. Det här är inget ekonomiskt problem, två procent av BNP är en låg kostnad för att bygga upp ett land. Däremot är det en politiskt utmaning. Det är först när politiken bestämmer att stater inte ska satsa och investera som man börjar prata om statsskuld.

Många trodde att nyliberalismens vanvett skulle försvinna vid finanskrisen 2009 när staterna fick gå in med över 17 000 miljarder dollar – motsvarande 140 000 miljarder kronor – för att rädda finansekonomin. Men det blev tvärtom. Tillfälliga satsningar för att rädda banker användes sedan för att tvinga på åtstramningar. Observera, inte skattehöjningar, utan mindre bidrag, sämre villkor, förstörda försäkringar och lägre löneutveckling, framför allt för offentlig sektor.

Pengarna fortsatte att gå från de som hade lite till de som hade jättemycket.

Coronapandemin innebär ett abrupt stopp på den politiken. Nu blev bidrag det stora, staterna storsatsade, jobb räddades, företagsvinsterna hölls uppe liksom börserna och investeringspaket för tusentals miljarder presenterades och kallades gröna.

Just då börjar svenska medier prata om statsskuld igen.

Man tar sig för pannan.

Finansiellt överskott

Är det verkligen så svårt att förstå sammanhanget? Om man är journalist är det enkelt att få fram fakta kring ämnet. Man kan gå in på OECDs statistiksida. Då får man se OECD-staternas ”financial wealth”. Det är alltså de lån offentlig sektor har jämfört med de pengar samma sektor har. Det visar sig då att tio länder inte har några nettoskulder alls – Sverige är ett av dem – och att bara fem länder har verklig skuld större än ett enda års BNP.

OECD visar det här som procent av BNP, det gör det enklare att jämföra länder än att räkna i valutor. För Sverige betyder det att offentlig sektor har finansiellt överskott motsvarande hela 28 procent av BNP. Rikast är Norge med 330 procent av BNP och sedan kommer Finland och Sydkorea.

I botten ligger Grekland, sedan Italien och sedan märkligt nog ett av världens rikaste länder, nämligen Japan.

Sverige lånar av Sverige

Hur kan Japans offentliga sektor ha denna nettoskuld på 124 procent av landet BNP?

Förklaringen är enkel. Japansk politik har varit att försöka öka konsumtionen hos hushållen och därmed få lite inflation. Skattesänkningar, direkta bidrag, allt för att hjulen ska snurra. Men hushållen har valt att istället spara, det vill säga låna till staten. Politiken har inte fungerat men Japan är alltså inte skyldig någon något utom sig själv, för ett land är ju dess medborgare. ”Skulden” är intern.

Det här stämmer även på Sverige. 90 procent av de lån staten har kommer från Sverige och är i svenska kronor. Lånen kommer från offentliga fonder, som pensionsfonder men även försäkringsbolag, banker och den egna banken. Riksbanken är faktiskt en av de största ”långivarna” till den egna staten genom att man köper upp obligationer på marknaden. Lån betyder alltså inte att en stat är fattig. Det betyder att den lånar av medborgarna för att göra något.

Det finns ett land som kraftigt avviker från de andra. Det är USA. Trots landets enorma resurser så har staten en netto­skuld på 111 procent av BNP. Ändå ökar staten utan problem utgifterna i form av stöd till företag och landets rika detta pandemiår. USA har, trots enorma underskott i budgeten år från år, inget problem med sin nettoskuld eftersom landet är världens imperium. Alla andra stater tvingas stödja den amerikanska genom att man köper dollar och statsobligationer som staten ger ut. I princip finansieras USA:s militära satsningar av andra stater den här vägen. Dollarn är världsvalutan och att ge ut nya statspapper i dollar är att trycka pengar som alla andra får betala.

Nej, världen har inte problem

Lägger man samman alla staters underskott finansiellt så verkar det som om världen tillsammans lånat pengar från Venus. Världens stater har ju minus i kassan. Men det är en illusion. I själva verket lånar de allra flesta länder från sig själva, det är i länder med hög korruption (Grekland, Argentina med flera) och länder med diktatorer som storsatsat på vapenköp (många afrikanska länder) som fått skadliga underskott.

Vissa länder får tillfälliga underskott genom usel politik. Island är ett exempel där staten tvingades rädda ett korrupt banksystem, Sverige ett annat där skattesänkningar 1989 och den fasta valutan 1992 skapade en kris som kostade rejält.

Några års underskott kan skapa statsskuld men det räcker oftast med modesta skattehöjningar några år för att reglera det.

Men är det inte ett problem om världens stater har nettoskulder som motsvarar 100 procent av världens BNP?

Nej, inte alls.

BNP handlar om ett enda års produktion. Lån handlar om 30 år eller mer.

Tänk så här: Om en löntagare i Sverige som skaffar sig bostad och bil fick höra att hen då bara fick en skuld motsvarande en årslön, ja, då skulle alla inse vilken liten skuld det är. Kanske 500 000 kronor. Men för att skaffa sig bostad och bil krävs flera miljoner för de flesta. Det vill säga flera hundra procent av ”privat BNP”.

Man kan helt enkelt inte jämföra långsiktiga lån med ett års BNP.

Propaganda pågår

Den här artikeln har hittills handlat om de olika offentliga sektorernas verkliga överskott eller underskott finansiellt. OECD tar skulderna och de finansiella tillgångar, lägger ihop och får en siffra där Sverige alltså har ett överskott på 28 procent av BNP år 2019. I pengar var det cirka 1 400 miljarder. I år, på grund av pandemin, räknar finansdepartementet med att det ska sjunka men Sverige kommer fortfarande ha ett ovanligt stort överskott .

Men hur är det med den berömda statsskulden, den som Aktuellt-reportern oroar sig för?

Den som enligt regeringens prognos ska bli 42,6 procent efter detta år, räknat som andel av BNP.

Att jämföra med exempelvis Tyskland som kommer ha 101 procent. Och Japan 266 procent.

Det är nu ekonomi förvandlas till politisk propaganda.

Det som kallas statsskulden är bara lånen, inte de finansiella tillgångar offentlig sektor har.

Ungefär som om den som lånar tiotusen på banken efteråt kallar sig fattig och utarmad, samtidigt som hen har 100 000 kronor på ett annat bankkonto.

Men varför dyker då påståenden om statsskuld upp när verkligheten just bevisat för oss alla att alla länder kunnat göra enorma insatser ekonomiskt för att hantera krisen? Det är ingenstans brist på pengar, vi kan finansiera storskalig klimatpolitik och storskalig hälsovård och rädda företag och jobb utan problem genom att statsskulden inte är något problem.

Jag tror orsaken är att nyliberalismen gärna vill få fortsätta några år till.

Det enda argumentet mot att vanliga människor ska våga kräva en ekonomi som satsar och gör livet bättre för de många är påståendet om att pengarna är slut. ”Skulden äter oss ur boet.” Det blir inga löneökningar för Kommunal, det finns ingen chans att försvara borttagen karensdag eller bättre a-kassa. Nu ska det sparas igen.

Pandemi året visar att en annan ekonomisk politik är möjlig. Propagandans uppgift är att få oss att glömma. Och enklaste sättet är att sätta igång en ny vända av statsskuldsskräck via Aktuellt och andra medier.

Det har ju gått förr.