över 30 år har den nyliberala brasan brunnit, och det är mycket som gått förlorat. Den starka välfärden, den fulla sysselsättningen, vår förmåga att dela ut post och förvalta 1800-talsuppfinningen ”tåg”. Nödvändiga offentliga investeringar uteblir eller läggs i malpåse för att vårt finanspolitiska ramverk till varje pris ska upprätthållas, krona-för-krona. Om framtida investeringar ska bli möjliga måste vi, heter det, först spara i ladorna.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

I praktiken innebär det att vi låter bli att investera i dagens infrastruktur och välfärd. Och varje dag är ju en ny dag, med nya påpekanden om vikten av att spara idag för att kunna satsa i morgon. Därför är också varje dag en ny dag med nya rälsbrott och bostadsbrist.

Logiken är lika enkel som förnuftsvidrig. Likväl har den ekonomiska vetenskapen gett vår dysfunktionella finanspolitik namnet ”sunda statsfinanser”.

Sunda statsfinanser är idag den enda existerande finanspolitiken i Sverige och EU, och dessutom är den lagstadgad. Så har det varit sedan det tidiga 1990-talet och införandet av konvergenskriterierna för EMU och därefter EU:s stabilitets- och tillväxtpakt. Sunda offentliga finanser utgör kärnan i valutaunionen, och stabilitetspakten syftade från början till att permanenta en restriktiv finanspolitik med låga underskott och skuldnivåer. Detta gällde naturligtvis bara för de offentliga finanserna.

I och med att man tvingade dessa att gå på sparlåga fick den privata skuldsättningen driva ekonomin på ett ohållbart sätt, vilket finanskrisen snart skulle bekräfta. Sunda offentliga överskottsfinanser leder alltså till sjuka privata finanser, och det är precis det misstaget som vi nu håller på att upprepa.

Allmänhetens bästa

Ibland tänker jag, naivt, att tyngdlagen ska hinna ikapp de ”sunda statsfinanserna” och förvandla dem till ”funktionella statsfinanser”, ett begrepp som myntades efter det andra världskriget och den insikt om de finanspolitiska friheterna som avvecklingen av guldmyntfoten innebar.

Funktionella statsfinanser möjliggjorde välfärdsstaten och är bara ett annat namn på en finanspolitik som tar sin utgångspunkt i allmänhetens bästa, såsom full sysselsättning och livskraftiga pensioner.

I den tyska valkampanjen såg det ut som om socialdemokraterna (SPD) äntligen börjat få lite hum om tyngdlagen, alltså den som gör sig påmind när bristande underhåll får bropelare och tak att rämna. Tysk infrastruktur och offentliga byggnader, såsom skolor och tågcentraler, är sedan länge i fritt fall, och betydande delar av vägnätet är därför avstängt. Efter årtionden av kategorisk vägran att investera i framtiden, såg det alltså ut som om SPD var mogna för åtminstone ett litet trendbrott. Men icke. För snart två veckor sedan lade finansminister Olaf Scholz fram sin första budget, och budskapet var klart: i syfte att uppnå budgetbalans kommer Tyskland de nästkommande åren att minska de offentliga investeringarna.

Så mycket för tyngdlagen, och förnuftet. Efter 30 långa år av nyliberalism trumfar det fiskala imperativet om budgetbalans förnuftsimperativet om investeringar i framtiden.

Flyktingvänlig opinion

Men hur är det då med moralen, har den också förkolnat i den nyliberala brasan? På vissa sätt kanske den har det, men inte på andra. Ett bevis på det senare finner vi i en nyligen publicerad europeisk opinionsundersökning gjord av den franska tankesmedjan Fondapol. Ett av påståendena som de svarande skulle ta ställning till löd: ”Det är vår plikt att välkomna flyktingar som flyr krig och fattigdom”. 64 procent svarade att de ”instämde eller instämde starkt” i påståendet. Vafalls! Att döma av budskapet från media och det politiska etablissemanget i EU om vad de ”vanliga” européerna tycker om flyktingar borde väl resultatet snarare varit 10 procent. Fast vänta lite, undersökningen innehöll ju fler påståenden att ta ställning till. Som det här till exempel: ”Vi kan inte släppa in fler flyktingar eftersom det kommer att skada vår ekonomi.”

61 procent svarade här att de ”instämde eller instämde starkt” i påståendet.

Medan en majoritet anser att vi har en skyldighet att ta emot ”flyktingar som flyr krig och fattigdom” anser en majoritet samtidigt att vi inte har råd med detta. Ett moraliskt imperativ råkar i konflikt med ett fiskalt imperativ, och precis som i fallet med konflikten mellan förnuftet och det fiskala avgår det fiskala med segern. Vi har alltså varken råd att investera i framtiden eller att leva upp till vår moraliska plikt att ta emot flyktingar.

Vi har hamnat i den värsta av världar. En värld där den ekonomiska åtstramningen – eller de sunda statsfinanserna – också leder till en moralisk åtstramning. Nej, alla är inte flyktingfientliga och rasister, långt därifrån; men de allra flesta tror att flyktingmottagande är en kostsam affär som hotar statsfinanserna, inkräktar på välfärden, fördelningspolitiken och försämrar skattekraften. Ja, även många av de som förespråkar flyktingmottagande inbillar sig detta, men hävdar istället till att vi trots kostnaden ändå har råd. Detta öppnar genast dörren för de, både till höger och vänster, som hävdar att ”flyktingvännerna” allt är ena besuttna och verklighetsfrånvända typer, utan kontakt med de bortglömda ”svenskarna” eller den kuvade ”arbetarklassen”, som sägs betala flyktingkalaset.

Flyktingspenderande ger intäkter

I den forskning som hjälper till att underblåsa den här vilseledande bilden hänvisar man till en motsättning mellan flyktinginvandring och välfärdsstat. Flyktingar, hävdar man, intar en så kallad negativ fiskal position. Man kommer fram till detta genom att jämföra medlen som går till att finansiera flyktinginvandringen med flyktingarnas skatteinbetalningar. Ur denna jämförelse kommer man fram till att flyktingarna utgör en nettokostnad (en negativ fiskal position) för de offentliga finanserna och att detta omfördelar pengar från svenskarna till flyktingarna.

De många tiotals miljarderna som pumpats ut för att finansiera flyktingmottagandet hamnade alltså i flyktingarnas fickor, och de togs från dem som redan bor här. Eller hur? I den fiktiva världen som den neoklassiska ekonomiforskningen befinner sig, där offentliga finanser blir jämförbara med det privata hushållets, stämmer detta. Men i den verkliga världen ligger det till på ett helt annat sätt. Vad forskningen om ”flyktingkostnaderna” inte förstår är att när den svenska staten spenderar så hamnar dessa pengar som nettointäkter på andra ställen i ekonomin. Därför existerar det varken någon ”nettokostnad” för svenska staten eller någon ”omfördelning” från svenskar till flyktingar. Däremot har statens flyktingspenderande inneburit enorma nettointäkter för svenska kommuner och företag. Som ett direkt resultat av statens flyktingpengar gjorde kommunsektorn sitt kanske bästa resultat någonsin 2016, med överskott hos nära nog samtliga kommuner. Och lika viktigt: man fick en glimt av vad som händer när den katastrofala avfolkningen bryts. Det är just därför som Sveriges fattigaste kommun, Laxå, har fått tillbaka framtidstron, vilket Ulrika Lindahl visade i sitt utmärkta reportage härförleden (ETC, 23 feb). Flyktingarna tillför ett nettotillskott av ung arbetskraft och barn och staten tillför ett nettotillskott av finansiella resurser. ”Nu kan vi bygga nya bostäder istället för att riva”, säger kommunalrådet Bo Rudolfsson. ”Vi kan bygga om skolor och bygga ut äldreboendet … Vi kan anlägga nya parker och bygga en ny förskola”.

Låter som en kommunist

Så här ser det ut i många kommuner där flyktingmottagande blivit synonymt med förstärkt välfärd; och inte bara i
Sverige utan även i Italien, Tyskland och i alla andra EU-
kommuner där staten skjutit till lite pengar och förnuftiga politiker insett möjligheterna.

Bo Rudolfsson är kristdemokrat, men låter som en kommunist i en Ken Loach-film. Men först och främst omfamnar han – i likhet med förnuftigt kommunfolk i både Sverige och EU – funktionella statsfinanser. Många kommuner förstår alltså att vi både har råd att investera i framtiden och leva upp till vår moraliska plikt att ta emot flyktingar; faktum är att det var det senare som möjliggjorde det förra. Och kommunerna har sett vad ett skifte från sunda till funktionella statsfinanser innebär i praktiken.

Sorgligt nog verkar fler och fler vänsterdebattörer inte förstå detta. Istället är de omedvetet fångar i det neoklassiska paradigmet och tror sig föra arbetarklassens talan när de påpekar flyktingpolitikens negativa inverkan på fördelningspolitiken, de arbetslösa och de fattiga. Med en sådan vänster behöver varken den neoklassiska ekonomiska teorin eller de sunda statsfinanserna några högervänner. Så förstår man också hur mycket som faktiskt har gått förlorat i den nyliberala brasan.