BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
För bara två år sedan rapporterades det om att Kina höll på att gå om USA. Att konsumtionen och tillväxten var så hög att landet skulle peta ner USA från förstaplatsen och bli världens största ekonomi. Men bakom dessa siffror dolde sig en annan verklighet, som byggde på en enorm skuldsättning. För att investera i landets industri har man lånat pengar, men dessa investeringar har inte lett till en förväntad avkastning utan snarare en överkapacitet inom industrin.
Kina är ett land som är ett typexempel på en modern diktatur. Det finns ingen diktator eller enväldig härskare men väl en politbyrå som fungerar som en styrelse för Kina AB. Sedan 1970-talet har man tagit steg mot en mer liberal ekonomisk politik, utan att överge den hårda statliga regleringen. Kinas regering kommunicerar nu via internationella kanaler att oron för landets haltande ekonomi är överdriven och understryker att politikerna har koll på ekonomin och kommer att träda in där det behövs. För Kina är ekonomin viktig ur ett propagandasyfte. Att visa på en blomstande ekonomi är att visa på regimens lämplighet och legitimitet.
Folks missnöje är alltid ett problem, även i totalitära stater. Att en nöjd befolkning är en befolkning som är lätt att kontrollera är en gammal devis, som formulerades redan av Guang Zong, en kinesisk ekonomisk tänkare som verkade 700 år f.Kr. Hur den ekonomiska situationen kommer hanteras återstår att se. Men vi kan nog förvänta oss kraftig politisk intervention. Affärsmän och börsmäklare har försvunnit. En av landets rikaste män försvann i fem dagar för att sedan återinrättas. Antalet strejker i Kina har ökat kraftigt. Under 2015 förekom 2 500 stora strejker. Eftersom utomstatlig facklig organisering är olagligt kom aktivister och fackföreningsaktiva att fängslas. Det politiska ingripandet rör sig på alla nivåer.
Fallet Kina visar att en liberalisering av ekonomin inte per definiton innebär ett friare samhälle. Det har gått utmärkt att tillåta utländska kapitalinvesteringar att samexistera med repression. Enligt en klassisk uppfattning är statliga åtgärder mot en svag ekonomi vänsterpolitik. Att marknaden sköter sig själv är högerpolitik. Denna uppfattning missar hur tätt sammanlänkat politik och ekonomi är. I nyliberalismens epok blir det uppenbart att statligt ingripande i ekonomin knappast behöver innebära vänsterpolitik. Åtstramningar och nedskärningar är exempel på direkta politiska åtgärder som ofta görs med hänvisning till att det är nödvändigheter som krävs för att ekonomin ska komma igång igen.
Nyhetsrapporteringen om Kina visar att väst bryr sig om Kina när ekonomin inte längre fungerar, när krisens svallvågor riskerar att nå oss. Men vad det innebär för Kinas befolkning verkar inte ha något högt nyhetsvärde. Men erfarenheten har gjort det uppenbart att de som får bära kostnaderna för kris är medborgarna. Dagens industri skriver att regimen borde vara rädda om de privata entreprenörerna, eftersom det är de som skapar jobben, vilket i sin tur ger politisk stabilitet (DI 8/1-16). Men det är inte bara de privata entreprenörerna som är föremål för repression. När ekonomin är ett mål snarare än ett medel blir alla medel för att uppnå målet legitima för Kina AB.
