När vi pratar om kvinnors villkor i arbetslivet så kan vi konstatera att kvinnorna drar de kortaste strået på nästan alla punkter: Tyngre arbetsmiljö som i högre grad präglas av monotona arbetsuppgifter. Sämre arbetstider, oftare förlagda till kvällar, nätter och helger. Oftare delad tur, det vill säga en arbetsdag som är uppstyckad i olika arbetspass med en obetald paus på flera timmar däremellan. Till det kommer större utsatthet för hot och våld på jobbet och så könslönegapet. Att sjukskrivningarna blir fler bland kvinnor, sett till den arbetsrelaterade ohälsan, är alltså inte konstigt alls.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Två faktorer sticker dock ut.
• Män har det värre vad gäller risk för olyckor på jobbet. I mansdominerade industri- och byggbranscher förolyckas fler än i de kvinnodominerade branscherna – men där är å andra sidan det arbetsmiljörättsliga regelverket oerhört mycket mer omfattande än i de kvinnodominerade. Vilket naturligtvis i sig är bra, men regleringen av de psykosociala faktorer som i större utsträckning drabbar kvinnor på jobbet måste bli minst lika bra.
• Nästa faktor som sticker ut är att kvinnors villkor på arbetsmarknaden förändrats kraftigt på en avgörande punkt de senaste 20 åren – allt fler kvinnor blir chefer.
Från ett läge där bara var tionde chef var kvinna på den svenska arbetsmarknaden har situationen i rask takt förändrats till vad som brukar kallas jämställd (inom spannet 40–60).
Eftersom det är den delen av arbetsmarknaden som den borgerliga kvinnorörelsen varit mest intresserad av, med krav på kvotering till börsstyrelser, mentorsprogram för kvinnliga chefer och så vidare – är det en fråga som vi på vänsterkanten till stor del lämnat därhän. För visst är det bra om alla aspekter av arbetsmarknaden blir jämställda, men om att fler kvinnor får titeln vd förändrar det knappast spelreglerna för alla de arbetarkvinnor som sliter på sina timanställningar och så småningom riskerar att drabbas av både förslitningsskador och en pension de inte kan leva på.
I serien #Kvinnojobben som vi publicerat i sex delar här på Dagens ETC:s ekonomisidor de senaste månaderna har vi därför haft ett självklart fokus på arbetarkvinnornas villkor, ur just de aspekter jag nämnt ovan.
Men det finns dessutom en aspekt av chefsfrågan som intresserar oss – nämligen att kvinnor som är chefer tenderar att få sämre villkor än män. De blir i högre utsträckning mellanchefer, vilket innebär ett snävare manöverutrymme än om du sitter högre upp och har större inflytande. Men framför allt är den stora skillnaden att kvinnor som är chefer tenderar att ha fler anställda att arbetsleda än vad männen har – vilket kan innebära en nästintill orimlig stress och en ständig känsla av att inte räcka till.
Situationen drabbar även de anställda på golvet, som knappt ser sin chef.
