TTIP – Transatlantiskt partnerskap för handel och investeringar – tycks vara dött. ”Samtalen med USA har i praktiken misslyckats”, säger den tyske näringslivsministern Sigmar Gabriel. Frankrikes premiärminister Manuel Valls har krävt ”ett entydigt stopp”. Belgiska och österrikiska ministrar har sagt samma sak. Folkmakten vinner. Så här långt.
Men lobbyisterna som krävde detta fribrev för storbolagen ger aldrig upp. Publiken har buat ut TTIP, men i kulisserna väntar ännu ett avtal, med nästan exakt samma troliga konsekvenser. Och det avtalet är längre kommet – det väntar bara på slutgiltigt godkännande. Om det godkänns innan Storbritannien lämnar EU så får vi antagligen dras med det i 20 år.
Cetaavtalet (Comprehensive economic and trade agreement) är skenbart ett avtal mellan EU och Kanada. Nu undrar du kanske vad Kanada kan göra oss för ont. Men avtalet tillåter alla bolag med verksamhet där, oavsett var de har sitt huvudkontor, att dra stater inför rätta i en internationell tribunal. Det hotar att riva upp lagar som skyddar oss från exploatering, och det hindrar parlament på båda sidor Atlanten att stifta lagar.
Att säga att det inte finns något mandat för sådana avtal är en underdrift. Tvärtom finns det ett entydigt mandat mot dem. Den remissrunda som EU motvilligt startade angående TTIP-förslaget att ge nya juridiska rättigheter till företag fick 150 000 svar, varav 97 procent var negativt inställda. Men valfrihet har man när man ska köpa smör, inte när det gäller de stora besluten.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Oklart om vetorätt
Det är oklart om nationella parlament kommer att ha vetorätt mot avtalet. EU:s handelskommissionär Cecilia Malmström har hävdat att det inte behövs: Det räcker att lägga fram det i Europaparlamentet. Men även om de nationella parlamenten får ha ett ord med i laget, så får de bara säga ja eller nej till avtalet. Innehållet anses redan ligga fast.
Först när förhandlingarna mellan europeiska och kanadensiska representanter var avslutade och avtalet hade läckts publicerades avtalstexten av EU-kommissionen. Den är 1 600 sidor lång. Den har varken innehållsförteckning eller förklaringar. Vad gäller transparens, likvärdighet och begriplighet motsvarar den de markavtal som man på 1800-talet fick icke läs- och skrivkunniga afrikanska hövdingar att underteckna. Det är svårt att se hur parlamentsledamöter ska kunna fatta ett välgrundat beslut.
När du ska köpa en begagnad bil nu för tiden så kan försäljaren visserligen lirka och bre på, men tack vare EU:s konsumentskyddslagar är hen också skyldig att upplysa om alla risker och förbehåll. Något sådant skydd har du inte när du ska bestämma dig för om du ska köpa det här handelsavtalet. EU:s webbplats pratar om vilket härligt vrålåk det är, men säger inte ett knyst om riskerna.
Är det här transparens?
Här är EU:s svar på frågan om huruvida Cetaförhandlingarna genomfördes i hemlighet: ”Inte alls ... Under de fem år samtalen pågick höll kommissionen olika dialogmöten med berörda parter.” Jag följde den länk som gavs och hittade uppgifter om att fyra möten ägt rum. Alla i Bryssel, alla dominerade av näringslivsorganisationer, som antagligen ändå redan har varit insatta. Var fanns publiciteten? Var fanns försöken att nå bortom en inre krets av lobbyister och gamla stallbröder? Var fanns ansträngningarna att ta diskussionen till andra nationer? Var fanns debatterna, strävandet efter genuint engagemang hos allmänheten, för att inte tala om samtycke?
Om det här är transparens så vågar jag inte tänka på hur brist på insyn skulle se ut.
Efter att ha kämpat med avtalet i flera timmar insåg jag att jag inte hade en chans att begripa dess följder. Jag har fått förlita mig på experter som anlitats av grupper som Attac i Tyskland och Canadian centre for policy alternatives i Kanada.
Liksom TTIP hotar Ceta att låsa fast oss vid privatiseringar och göra det omöjligt för stater att åternationalisera (låt oss säga de brittiska järnvägarna) eller för städer att ta kontroll över dåligt fungerande infrastruktur (som Joseph Chamberlain gjorde i Birmingham på 1800-talet, och därigenom lade grunden för modern samhällsservice). Liksom TTIP tillämpar Ceta en bred definition av både investering och expropriering, så att företag ska kunna stämma stater när de anser sig riskera att gå miste om ”förväntade framtida vinster” på grund av nya lagar.
Liksom TTIP begränsar Ceta staters möjligheter att skydda sina medborgare. Det verkar till exempel som om avtalet förbjuder regler som hindrar banker från att växa sig så stora att man inte kan låta dem gå omkull. Avtalet tycks hota planeringslagstiftning och andra skyddsmekanismer som bygger på sunt förnuft.
Avtalet anses omfatta allt som inte uttryckligen undantas. Om regeringarna inte har förutsett ett problem kan de inte göra något åt det när det väl uppträder. Till exempel tycks EU ha avtalat bort sina möjligheter att kräva att investeringsbanktjänster och privatbanktjänster ska hållas åtskilda.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Fokus på förkastad politik
Ceta utger sig för att vara ett handelsavtal, men många av dess bestämmelser har inte mycket med handel att göra. De är snarare försök att inskränka demokratin till förmån för storbolagens makt. Miljoner människor i Europa och Kanada vill bort från den nyliberala eran, men de här avtalen vill låsa fast oss i den och låta en politik vi förkastat bestämma över oss från graven.
För den händelse att parlamenten säger nej till det här avtalet förbereder man redan nu en ny överenskommelse – tjänstehandelsavtalet (Tisa), som EU samtidigt förhandlar om med USA och 21 andra länder. Den brittiska regeringen under Theresa May har uttryckt sin entusiasm. Det av henne inrättade departementet för internationell handel säger så här: ”Storbritannien står fortsatt bakom ett ambitiöst tjänstehandelsavtal”. Så mycket var pratet om att ”ta tillbaka kontrollen” värt.
Företagslobbyisterna, och regeringarna som de har i sitt våld, har försökt införa avtal av det här slaget i över 20 år. Det började med MAI-avtalet (Multilateral agreement on investment), som 1998 nedkämpades av jättelika protester från allmänheten – precis som TTIP. De kommer att försöka med det om och om igen, i hemlighet, utan demokratiskt samtycke, i hopp om att nöta ner vårt motstånd.
När du får höra att frihetens pris är evig vaksamhet så är det just det här som menas. Kampen kommer att pågå under hela din livstid. Vi måste vinna varje slag – de behöver bara vinna ett enda.
Sluta aldrig vara på din vakt.
Låt dem aldrig segra.
Artikeln är tidigare publicerad i The Guardian, men genom ett samarbete läser du även George Monbiot i Dagens ETC.
