Myter om unga blockerar debatt om rimlig lön

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Unga vill stanna på samma jobb

Men unga är varken bortskämda eller kräsna, problemen är andra.

De senaste åren har undersökningar om vad unga ”vill ha” avlöst varandra. Den senaste kom i september från kundtjänstföretaget Transcom och visar att många unga kan tänka sig att stanna på samma arbetsplats länge, så länge som de trivs. Merparten tyckte också att det är viktigt med ett fast jobb. Dessutom var en del oroliga över att inte få tillsvidareanställning i framtiden.

Ytterligare en undersökning från analys- och konsultföretaget Insight Intelligence visar att nio av tio unga (16–30 år) anser att en fast anställning är viktig och åtta av tio tror att de kommer att ha ett fast jobb om tio år (januari 2017).

Rapporten ”Ett anständigt liv”, som jag tog fram tillsammans med nationalekonomen Per Lindberg, visar också att bostadsmarknaden kräver anständiga löner och anställningsvillkor, ja även för unga. Att det är viktigt med höga lägstalöner för att kunna mer än klara sig varje månad och för att slippa ha flera jobb för att kunna betala sina räkningar. Det är viktigt med bra löner och villkor, särskilt för unga, inte minst för att kunna uppnå självständighet.

I rapporten tog vi dessutom fram siffror på vad det kostar att bo i Sverige i relation till vilka nivåer som de lägsta lönenivåerna ligger på. Utifrån en sådan jämförelse blir det tydligt att de lägsta lönerna inte alltid går att leva på. Vi behöver alltså en diskussion om levnadslöner. Det är dyrare att bo i storstäder med bostadsbrist än i mindre orter utan bostadsbrist.

I Storbritannien driver Living Wage Foundation ett viktigt arbete för att lyfta frågan om levnadskostnader. Företag som erbjuder levnadslöner får utmärkelser och är på sikt även attraktiva arbetsgivare.

Facket är nyckeln

En nyckelfråga för att åstadkomma trygghet i anställning och levnadslöner är naturligtvis facklig organisering. Därför är det högst oroande läsning att LO:s färska rapport ”Facklig anslutning år 2017” redovisar att unga arbetares anslutningsgrad har sjunkit från 77 procent bland 16–24-åriga arbetare år 1994 till dagens 38 procent. Detta kan betyda att unga, som de amatörer de är på arbetsmarknaden, inte vet varför de ska vara med i facket. Det betyder också att facket inte har varit bra på att jobba med skolinformation. Men facken behöver också vara mer tillgängliga för olika sorters arbetsmetoder. Alla unga är inte aktivister på sina arbetsplatser och alla unga är inte heller enbart intresserade av karriärutveckling. Unga är däremot betydligt mer utsatta för otrygga anställningar, och vare sig det är frivilligt eller ofrivilligt så borde hindren för fackligt medlemskap tas bort.

Debatten präglas av myter

Lägre facklig organiseringsgrad hos unga betyder inte att unga inte vill ha trygga anställningar. Däremot betyder det att facken misslyckats med att nå ut, i ett klimat där högern driver en debatt som präglas av att vi har för höga lägstalöner. I kölvattnet av den debatten stoppas alla diskussioner om vad det faktiskt kostar att bo.

Detta följer en lång tradition av att slå från höger mot fackliga rättigheter, och inte minst att rikta in sig på de unga, till exempel genom att sätta ungas entreprenörsanda mot trygga anställningar. Muf säger sig vilja skrota både lagen om anställningsskydd och medbestämmandelagen samt sänka ingångslönerna.

CUF hade sin clownkampanj och krävde ”Fuck Facket 4-ever” i valet 2010. Innan dess ville KDU införa en ”non-facklig generation”. Liknande kampanjer både före och efter har uppmanat unga till självständighet och frihet genom lösa förbindelser med arbetsgivaren.

Hoppfullt att trenden vänder

Vilken roll kampanjerna spelat för den fackliga anslutningen vet vi inte (liksom vi inte vet i vilken utsträckning det påverkat att även arbetsgivare strävar efter mer lösa förbindelser med unga) – däremot vet vi alltså att den fackliga anslutningen för unga minskat betydligt.

Det är med andra ord dyster läsning att den fackliga anslutningen sjunkit så dramatiskt bland unga – men här finns samtidigt hopp.

För undersökningen visar också att facklig organisering ökar med åldern, vilket innebär att högerns ryktesspridning och mytbildning funkar för en grupp som inte alltid känner till sina rättigheter eller vad det innebär att vara organiserad som arbetstagare. Men när samma grupp blir varma i kläderna på arbetsmarknaden inser majoriteten att facklig organisering är nyckeln till bättre villkor för alla anställa och, ja, även dem själva.

Två slutsatser

Efter denna djupdykning i floden av aktuella rapporter utkristalliserar sig framför allt två slutsatser:

Facken behöver bli bättre på att organisera unga och fler än dem som redan arbetar – de behöver inkludera även dem som står och stampar utanför arbetsmarknaden och vill in.

Vi behöver med kraft motverka mytspridning genom att sprida sanningar i stället för falska rykten.

Så låt mig avsluta med en lista över sanningar som behöver spridas idag:

Unga och nyanlända är ambitiösa och vill komma in på arbetsmarknaden.

Unga och nyanlända vill ha och förtjänar bra villkor och löner.

Lägstalönerna behöver bli högre och alla ska uppnå ­levnadslönenivåer.