Den här trenden är inte begränsad till Storbritannien – överallt tar mördarclownerna över. Boris Johnson, Nigel Farage, Donald Trump, Narendra Modi, Jair Bolsonaro, Scott Morrison, Rodrigo Duterte, Matteo Salvini, Recep Tayyip Erdogan, Viktor Orbán och en hop av andra löjliga starke män – eller svaga män, som de så ofta visar sig vara – dominerar nationer som en gång i tiden skulle ha skrattat ut dem. Frågan är varför. Varför ger teknokraterna, som för några år sedan hade makten nästan överallt, vika för överspända pajasar?
Sociala medier, denna inkubator för absurditet, är helt klart en del av svaret. Men medan det har gjorts mycket för att undersöka medlen, har det tänkts förvånansvärt lite på målen. Varför finansierar de ultrarika, som fram till nyligen använde sina pengar och dagstidningar åt att stödja okarismatiska politiker, nu denna cirkus? Varför vill kapitalet representeras av mellanchefer i ena ögonblicket och av gycklare i nästa?
Anledningen är, tror jag, att kapitalismens natur har förändrats. Den dominerande kraften under 1990-talet och det tidiga 2000-talet – bolagens makt – krävde teknokratiska regeringar. Den ville ha personer som kunde styra en kompetent och säker stat, samtidigt som de skyddade vinsterna undan demokratiska förändringar. 2012, när Bremner beklagade sig, hade makten redan börjat förflyttas någon annanstans, men politiken hade inte kommit ikapp.
Den politik som var tänkt att främja företagande – med sänkta skatter för de rika, nedmontering av offentliga skydd, krossade fackförbund – stimulerade i stället en kraftfull spiral av nedärvd rikedom. De största förmögenheterna skapas numera inte genom entreprenörsbriljans, utan genom arv, monopol och privilegiejakt, så kallad ”rent seeking”: man säkrar exklusiv kontroll över centrala tillgångar såsom mark och byggnader, privatiserad samhällsservice och intellektuell egendom, och bygger upp servicemonopol, såsom handelsnav, mjukvara och plattformar för sociala medier, och kräver in användaravgifter som är långt högre än kostnaderna för produktion och leverans. I Ryssland kallas personer som gjort sig rika på detta sätt för oligarker. Men det här är ett globalt fenomen. I dag överskuggas bolagens makt av – och muteras till – oligarkisk makt.
Vad oligarkerna vill är något annat än vad de gamla bolagen ville. Som deras favoritteoretiker Steve Bannon säger, så eftersträvar de ”nedmontering av den administrativa staten”. Kaos är katastrofkapitalismens vinstmultiplikator som får de nya miljardärerna att frodas. Varje omskakning utnyttjas för att erövra fler av de tillgångar som våra liv är beroende av. Kaoset vid en omöjlig Brexit, Trumpregeringens återkommande härdsmältor och nedstängningar: det är den sortens nedmonteringar som Bannon förutsåg. När institutioner, regleringar och demokratisk tillsyn imploderar, utökar oligarkerna sitt välstånd och inflytande på vår bekostnad.
Mördarclownerna förser även oligarkerna med något annat: distraktion och avböjning. När kleptokraterna skinnar oss, drivs vi att titta åt andra hållet. Vi fascineras av pajasar som uppmuntrar oss att kanalisera den ilska som borde vara reserverad för miljardärer mot invandrare, kvinnor, judar, muslimer, rasifierade och andra inbillade fiender och sedvanliga syndabockar. Precis som på 1930-talet så är den nya demagogin en bluff, en revolt mot kapitalets effekter, finansierad av kapitalister.
Oligarkens intressen ligger alltid utomlands: i skatteparadis och sekretessregimer. Paradoxalt nog stöttas dessa intressen främst av nationalister och nativister. De politiker som mest högljutt proklamerar sin patriotism och försvarar suveränitet är alltid de första att sälja ut sina nationer. Det är inte en slump att de flesta av de dagstidningar som främjar den nativistiska agendan och piskar upp hatet mot invandrare och ryter om suveränitet, ägs av miljardärer i skatteexil utomlands.
När det ekonomiska livet flyttat utomlands har även det politiska livet gjort det. De politiska regleringar som ska förhindra att utländska pengar finansierar inrikespolitiken har kollapsat. De som tjänar mest på det är de självutnämnda försvararna av suveränitet som kommer till makten med hjälp av annonser i sociala medier, som köps av okända personer eller tankesmedjor och lobbyister som vägrar att avslöja sina finansiärer. En nyligen publicerad artikel av akademikerna Reijer Hendrikse och Rodrigo Fernandez hävdar att offshoreekonomin medför ”den otyglade bolagiseringen och kommersialiseringen av staters suveränitet” och en förflyttning av makten till ett hemlighetsfullt, exterritorialt juridiskt område, bortom alla staters kontroll. I den här offshorevärlden, konstaterar de, ”är det i själva verket finansialiserat och hypermobilt globalt kapital som är staten”.
Dagens miljardärer är de verkliga medborgarna i Ingenstans (här syftar Monbiot på Theresa Mays omdiskuterade uttalande om ”citizens of nowhere”, reds anm.). De fantiserar, likt plutokraterna i Ayn Rands förfärliga roman ”Och världen skälvde” om att fly vidare. Se bara på den ”havsbosättning”, finansierad av PayPals grundare Peter Thiel, som vill bygga konstgjorda öar mitt i havet. Dess invånare skulle förverkliga en libertariansk fantasi om flykten från staten, dess lagar, regleringar och skatter, och från organiserat arbete. Det går knappt en månad utan att någon miljardär lyfter möjligheten att lämna jorden helt och hållet för att kolonisera rymdkapslar eller andra planeter.
De som har sin identitet utomlands försöker bara komma än mer offshore. För dem är nationalstaten både en facilitator och en belastning, en källa till välstånd och indrivare av skatt, en pool av billig arbetskraft och en myllrande otacksam pöbel, från vilken de måste fly och lämna de eländiga jordborna åt sitt välförtjänta öde.
Att försvara sig mot oligarki inbegriper att beskatta bort den. Det är lätt att fastna i debatter om vilka skattenivåer som maximerar genereringen av intäkter. Det förs ändlösa diskussioner om Lafferkurvan, vilken sägs visa var denna nivå ligger. Men dessa diskussioner förbiser något centralt: att indriva intäkter är bara ett av beskattningens syften. Ett annat är att bryta spiralen av nedärvd rikedom.
Att bryta denna spiral är en demokratisk nödvändighet: annars kommer oligarkerna, som vi har sett, att dominera nationellt och internationellt liv. Spiralen stannar inte av sig själv: bara regeringars handlande kan få stopp på den. Det här är ett av skälen till att, under 1940-talet, den högsta skattesatsen för inkomstskatt i USA steg till 94 procent och i Storbritannien till 98 procent. Ett rättvist samhälle kräver periodiska korrigeringar på den här skalan. Men nu för tiden borde de högsta skatterna riktas mot förvärvat oförtjänt välstånd.
Den offshorevärld som miljardärerna har skapat gör det naturligtvis extremt svårt att driva sådan djärv politik. Det är, när allt kommer omkring, ett av dess syften. Men vi vet åtminstone vad målet borde vara och kan börja se utmaningens omfattning. För att kunna bekämpa något måste vi först förstå det.
Översättning: Jenny Cleveson
Fotnot: Texten har tidigare publicerats i The Guardian
