Idag är mer än vart femte tyskt jobb ett så kallat minijobb. Med en månadslön på högst 450 euro (ungefär 4 200 kronor) betalar den anställda ingen skatt, men får heller ingen sjuk- eller arbetslöshetsförsäkring och bara minimal pension.
”Minijobb är ett stigma”
På rådgivningscentrum för minijobbare i centrala Berlin är de anställda förvånade över att någon vill ställa upp på en intervju. Minijobb är ett stigma, förklarar de, särskilt om man dessutom går på socialbidrag, vilket var fjärde minijobbare i Berlin gör. En av dem är 50-åriga Maria som flyttade hit för att söka arbete 2009. Hon är utbildad kemiingenjör, ett bristyrke i Berlin, men hennes bulgariska sexåriga examen erkänns inte. På sitt förra minijobb lagade Maria mat och städade på en restaurang för motsvarande 20 kronor i timmen, sju dagar i veckan. Nu säger hon sig ha ”haft tur” och städar uthyrningslägenheter för 8 euro i timmen, ungefär 75 kronor. Den sedan januari lagstadgade minimilönen är dock 8,50 euro.
– När jag påpekade det sa chefen att ”vi får se”. Det vore ett stort plus så klart – jag tänker på pengar varenda dag – men jag måste också vara taktisk så att jag inte förlorar jobbet, säger Maria.
Kroppen strejkar
Trots att hon numera bara jobbar två dagar i veckan har kroppen börjat säga ifrån. Hon har värk i korsrygg och leder, tennisarmbåge från dammsugandet och har tvingats operera menisken på grund av att hon står på knä och skurar golv. En månad fick Maria vara hemma, någon sjukersättning var det inte tal om.
– Jag gjorde inga anspråk. En tysk kollega berättade efteråt att det står i lagen. Då var det för sent, säger hon.
Liksom de flesta minijobbare fick Maria inte någon semesterersättning under de första tre åren på städfirman, trots att även det är lagstadgat. Sedan hon och kollegan insisterat får de nu pengarna, men bara om de påminner varje månad. Transporterna mellan lägenheterna är obetalda, och övertid skriver Maria bara upp ibland.
Så länge arbetsrätten efterlevs är det inte billigare för arbetsgivaren att anställa minijobbare. I praktiken har jobben blivit ett sätt att dumpa löner. Många vittnar om att ha arbetat ett obegränsat antal timmar för sina 450 euro. Tysklands arbetslöshet har minskat med 40 procent på tio år, men landet har nu bland Europas största låglönesektorer, där minijobben är motorn.
Är dumpade löner ett pris Tyskland helt enkelt måste betala för låg arbetslöshet?
– Nej, just därför har vi ju infört minimilön, det är en viktig reform, säger Antje Lezius, riksdagsledamot för kristdemokraterna (CDU) och tidigare butikschef med anställda minijobbare.
I själva verket var det CDU:s koalitionspartner socialdemokraterna (SPD) som drev på för minimilön. I fjol försökte SPD dessutom genomföra reformer som skulle få arbetsgivare att betala fulla sociala avgifter för minijobbare, men stoppades av CDU. Lezius är nöjd med minijobben i sin nuvarande form.
– De är ett bra sätt att hålla arbetsmarknaden flexibel, genom att snabbt kunna kalla in extrapersonal när de fast anställda inte räcker till, till exempel till jul eller under helgen. Minijobbare ska inte ersätta den ordinarie personalen, utan fylla kortsiktiga behov, säger hon.
”Kortsiktig brygga”
Att underlätta för arbetsgivarna var dock inte alls det ursprungliga skälet till att minijobb infördes 2003. Den röd-gröna koalitionsregeringen med Gerhard Schröder vid rodret menade att jobben skulle fungera som en kortsiktig brygga mot jobb på reguljära arbetsmarknaden och dessutom minska svartarbete. Men en statlig undersökning visar att mer än 80 procent av minijobbarna har sett svartarbete förekomma i samband med minijobb.
– Minijobb är en inbjudan till svartarbete. Särskilt inom krogbranschen har vi väldigt många som får sina 450 euro vitt och resten under bordet. Mina fackkollegor beskriver det som en epidemi som breder ut sig, säger Doro Zinke, ordförande i Berlin-Brandenburg-distriktet av tyska LO-facket DGB.
Och hur var det med språngbrädan ut i arbetslivet?
– Det är fina ord, men i praktiken kan du knappast göra karriär med minijobb, oavsett hur mycket kraft du investerar. Det är i alla fall min erfarenhet, säger Maria, som drömmer om ett vanligt jobb för att kunna ge sin dotter en tryggare framtid.
Zinke från DGB-facket instämmer:
– Det är ingen ingång till arbetsmarknaden utan ett avsked. En återvändsgränd. Det programmerar äldrefattigdom eftersom pensionen är minimal. Framför allt är det en kvinnofälla.
I Tyskland får kvinnor idag bara hälften så mycket som män i pension. Av dem som har minijobb som huvudsaklig sysselsättning är två tredjedelar kvinnor. En statlig rapport beskriver jobbens effekt – den tänkta språngbrädan in på arbetsmarknaden – som ett ”snabbverkande klister”. Tre fjärdedelar av kvinnorna stannar längre än tre år, en tredjedel längre än tio år. Bara 14 procent av de kvinnor som tidigare har haft minijobb som huvudsaklig sysselsättning har idag ett heltidsjobb.
Även Antje Lezius från CDU anser att minijobben kan bli kvinnofällor.
– När kvinnor inte är medvetna om villkoren, till exempel att de själva måste lägga undan pengar för sin pension, då kan det bli effekten. Men sedan måste vi komma ihåg att många kvinnor bara vill ha ett minijobb, till exempel när barnen är små, säger hon.
Den största gruppen minijobbare är mycket riktigt hemmafruar. Tysklands sambeskattningslag, alltså att inkomsterna hos ett gift par beskattas tillsammans, gjorde att det före de obeskattade minijobbens tid kunde löna sig att avstå från ett jobb med få timmar. Arbetsmarknadsforskaren Dorothea Voss, som har studerat orsakerna till att ta ett minijobb, menar att deras särskilda status i lagen befäster kvinnors sämre chanser på arbetsmarknaden.
– Minijobb går hand i hand med en normativ familjebild där mannen är huvudförsörjaren. Det finns en ohelig allians mellan minijobb och sambeskattningslagen, säger hon.
Voss blir av denna anledning lite förbryllad när hon hör att minijobb diskuteras i Sverige.
– Ni har ju individuell beskattning. Då borde incitamenten för er att införa minijobb vara betydligt mindre, säger hon.
