För att förstå det måste vi först gå igenom vad som egentligen hände 2007 och 2016. Men låt mg först blicka ännu längre tillbaka och påstå: Det är superbillig fossil energi som varit förutsättningen för den ekonomiska tillväxt vi vant oss vid sedan 1800-talet, massproduktion, masskonsumtion, global mass-handel, masstransporter och det enorma överskottet av varor och tjänster, allt producerat … billigt. Det är ett påstående. Fakta är att den superbilliga energin började sina i början på 1970-talet. Sakta började produktionskostnaderna för olja att stiga och samtidigt satsades det istället på ny dyr energi, som kärnkraft.
Nu till ett nytt påstående: De stigande produktionskostnaderna för energi gjorde att framför allt kapitalprodukter som bilar och hus började bli för dyra för masskonsumtion. Det problemet löstes genom ökade krediter. I mitten av 1980-talet hade den nya lånedrivna ekonomin fått upp farten. Ständigt sjunkande räntor, ständigt mer lån och nya pengar som pumpades ut i ekonomin började dessutom producera bubblor. Börsbubblor och fastighetsbubblor till att börja med. Med jämna mellanrum sprack bubblorna. Lösningen efter varje krasch blev att göra en ny bubbla, ännu lägre ränta, ännu mera nya pengar in i systemet och därför, ännu större skulder. Det fungerade varje gång.
Men de växande skulderna löste inte problemet. Börskrasch 1987, Long term Capital management-krisen 1998. Dot.com bubblan sprack 2000. För varje kris hade den underliggande matematiken blivit sämre med stigande produktionskostnader för energi och nu också andra råvaror, och på den andra sidan ett ännu större skuldberg som måste hanteras inom det globala finansiella systemet.
Ännu mer pengar i systemet
2008 kom så finanskrisen. De obetalbara och därför värdelösa skulderna i det finansiella systemet hade nått kritisk massa och i strikt mening så dog allting. Alla de stora bankerna stod inför konkurs, många av de stora företagen, världshandeln föll som en sten, hela nationer på ruinens brant och slutet för hela masskonsumtion – masshandelscivilisationen. Lösningen blev: ännu mer: ännu lägre ränta och ännu mera pengar in i systemet. Denna gången passerades gränser som förut ansetts som omöjliga att passera, vissa länder införde minusränta, mängden pengar som trycktes slog alla tidigare rekord men det viktiga var att det fungerade. Världsekonomin skakade igång igen.
När ekonomin saktar ner för att gå in i recession eller depression så händer vissa inledande saker som spekulanter och analytiker, som de stora bankernas chefsanalytiker, deras ”quanter” håller utkik efter, priserna på vissa basråvaror som koppar börjar sjunka på grund av minskande efterfrågan, transporterna av varor i ekonomin minskar något, ökningstakten på mängden nya lån och skulder i ekonomin går ner något. När varningsklockorna ringer på det sättet inne på finanskontoren allra högst upp i skyskraporna börjar de smarta pengarna dra sig bort från börsen, efter en tid förstår även andra spekulanter längre ner i näringskedjan att något är på gång och börsen börjar gå ner, eller till och med krascha. Nu blir det uppenbart för alla därute i verkligheten att dåliga tider är på gång. När börsen kraschar är det ett dåligt tecken för ekonomin framåt. Alla fattar.
Köpte sina egna aktier
2007 och 2016. Samma sak. Sjunkande priser på råvaror. Stagnerande eller sjunkande handelssiffror. En bit in på 2008 började börsen krascha och sen fortsatte det och utvecklades till finanskrisen. I början av 2016 började börsen också krascha men sen stannade förloppet av. Börsen återhämtade sig. Handeln tog fart och tillväxten repade sig. Vad hade hänt?
För det första Trump. Han var inte alls med på att bli syndabock och konkursförvaltare för historiens värsta krasch. Trump genomförde ofinansierade skattesänkningar för de rika och för företagen som tog hem en massa gömda pengar och köpte, ja, sina egna aktier så börsen rusade och allt var bra igen.
För det andra Kina som fick panik och lossade kreditkranarna ännu mer. I Europa – också panik – under chefen Draghi köpte europeiska centralbanken ECB skräpskuld och annat i en takt av som mest 80 miljarder euro i månaden.
Det fungerade. 2016 var finanskrisen som aldrig tilläts starta. 2017 blev ett hyggligt år. Finansminister Andersson kunde gå ut med sin återkommande ekonomiska analys: den svenska ekonomin är urstark. 2018 började bra men sen kom tecknen igen, sjunkande råvarupriser, oljepriset kraschade, minskande handel, den tyska ekonomin började krympa. Den kinesiska importen och exporten minskade och försäljningen av bilar och iphones i Kina gick ner men ekonomin växte i alla fall med 6,5 procent, hävdade myndigheterna, ingen trodde på dem. I de högsta belägna finans-kontoren hade varningsklockorna pinglat hela 2018. De smarta pengarna drog sig ur. Informationen letade sig ned i näringskedjan. I december 2018 började börserna gå ner, ordentligt, i USA gick börsen ned med 19 procen, mer än den inledande nedgången i börskraschen 1929. Alla fattade.
Därför minusränta
En ekonomi med en skuld på över 100 procent klassades för inte så länge sedan som bananrepublik. Idag har Sverige en skuld gentemot den egna ekonomin på 275 procent. Skulden gentemot den egna ekonomin delas in i fyra delar, statsskuld, finansskuld, företagens skuld och hushållens skuld. Det är den sammanlagda skulden som är intressant. I en ekonomi som sedan länge drivs framåt av en accelererande produktion av nya lån blir den gamla skulden ett problem när den börjar bli ett hinder för nya lån. Även med minusränta och mycket låga utlåningsräntor blir räntekostnaden till slut så pass stor på den gamla skulden att det blir svårare att skaffa ny skuld. Hushållen blir mätta på skuld och företagen blir mätta på skuld och det blir allt svårare att göra ny skuld.
Ett sätt att hålla igång produktionen av ny skuld i en svårt skuldsatt ekonomi är givetvis minusränta och att riksbanken trycker nya pengar och köper skuld själv, det kan vara företagsskuld eller statsskuld. Och så länge produktionen av ny skuld kan hållas uppe ser allt bra ut, det byggs t ex massor med nya dyra bostäder.
Sedan finanskrisen har riksbankerna tvingats göra alltmer för att hålla liv i det finansiella systemet. Den globala ekonomin är som en svårt skadad människa som ligger på akuten och hela tiden behöver nya insatser. 2009 gick världsekonomin nästan under och nya kriser har uppstått under vägen sedan dess, 2010 insåg den amerikanska centralbanken FED att den första omgången pengar inte räckte och lanserade QE 2, en ny omgång pengar.
2012 blev det klart att inte heller det räckte och efter det kom QE 3, ännu mera pengar. 2011 insåg den svenska riksbanken att försöken att höja räntan måste avslutas, den svenska ekonomin kan inte längre fungera med en ränta och riksbanken sänkte istället räntan till minus. 2015 stod det klart att inte ens minusräntan räckte och riksbanken började köpa svensk statsskuld. 2015 började också ECB köpa skuld i rasande takt, skuld från konkursmässiga bolag och banker och skuld från konkursmässiga länder som Grekland och Italien. 2019 hade ECB köpt skuld för inte mindre än 27 230 miljarder kronor.
Men verktyget för den finansiella akutvården är pengarna. Det är pengarna som centralbankerna kontrollerar. Om det trycks alldeles för mycket pengar riskeras till slut pengarnas värde. De kan till och med sluta att fungera som i Zimbabwe eller som i Venezuela. Därför slog FED stopp under 2017 och började istället höja räntan och minska på mängden dollar. Det höll i ungefär ett år och sedan började börserna över hela världen att krascha. Eftersom det var den ständigt växande mängden pengar som tryckt upp priserna på aktier och fastigheter går det ju inte att börja minska mängden pengar, för då kraschar det. Det fattar alla nu.
Fungerar en gång till?
Sedan 2008 har riksbankerna blivit snabbare. Efter decembers nedgång på börsen i USA la FED genast om politiken, antagligen inga fler räntehöjningar, antagligen snart slut på åtstramningen av penningmängden, Kina slog genast på kreditkranarna till – ännu mera – max. Vi kan översätta det här till slutet på alla försök att någonsin höja räntan eller minska mängden pengar och istället trycka ut ännu mera nya pengar i systemet. Kommer det att fungera en gång till? Börserna har börjat stiga men det verkar värre med den reala ekonomin. Den globala ekonomin saktar fortfarande in och fastighetspriserna sjunker, ett tecken på att hushållen inte förmår ta på sig skuld tillräckligt mycket för att fortsätta pressa upp priserna, försäljningen av bilar sjunker, också ett tecken på att bilköparna inte förmår ta på sig tillräckligt mycket med ny skuld för att hålla försäljningssiffrorna uppe. 2007 eller 2016? Det står och väger.
Med obegränsat penningtryckande och nollränta för alltid som framtidsscenario förflyttas hela trycket från den allt sämre matematiken i ekonomins bas till pengarnas värde. Stadigt ökande produktionskostnader för energi och råvaror ska för all framtid betalas med att helt enkelt trycka mer pengar och producera nya skulder.
Kan det fungera? Det är klart det inte kan, slutresultatet av det kan bara bli att pengarna förlorar sitt värde. Då blir världens alla riksbanker till slut maktlösa och ekonomin blir verklig igen. Konkursmässiga banker och konkursmässiga företag, allt som egentligen inte går runt, kommer att försvinna i den verkliga ekonomin. När ekonomin blir verklig så blir den mindre. Men det viktiga är egentligen att nedgången måste hanteras på ett rättvist och intelligent vis så att samhället kan hållas samman och ekonomin kan ställas om till något som fungerar.
