Samtidigt har det de senaste åren dykt upp en rad lokala undantag i Sverige, som visat att det är fullt möjligt att fortsätta minska arbetstiden, utan att produktiviteten minskar.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Konsultbolaget Brath i Örnsköldsvik har till exempel infört sex timmars arbetsdag med bibehållen lön, vilket enligt dem själva lett till flera positiva erfarenheter, bättre välmående och ökat intresse bland arbetssökande.
Toyota Center i Mölndal är ett annat känt exempel, där kortare arbetsdagar infördes 2002. I båda fallen säger företagen att produktiviteten ökade när arbetsdagarna blev kortare. Dessutom uppger anställda att de trivs bättre.
Förändrade arbetstider kan samtidigt upplevas som en huvudvärk för enskilda företag och individer, hur man ska planera på bästa sätt så alla blir någorlunda nöjda, med hänsyn till kostnader, löner och livspussel. Men sett till hela samhället är frågan enklare.
Det viktiga för samhällsekonomin och offentlig sektor är att folk har arbete och att det kommer in tillräckligt med skattemedel. Men huruvida en person jobbar åtta timmar (eller åtta dagar) eller två personer jobbar fyra timmar (eller fyra dagar) vardera har ingen avgörande betydelse. Avsevärt viktigare är i så fall vad folk gör på jobbet när de är där.
Gott om resurser för ökad ledighet
Samhällsekonomiskt finns inga belägg för att tillväxten skulle avstanna i och med sex timmars arbetsdag, att vi skulle bli fattiga bara för att vi planerar arbetstiden annorlunda. Eller omvänt – det finns ingenting som tyder på att längre arbetsdagar är optimalt för samhällsekonomin.
Det som nationalekonomer bekymrar sig mest för är istället övergångsperioderna. Tillsammans med Stig Tegle presenterade jag i en rapport förra året en beräkning på vad som skulle krävas för att gå ned till 35-timmars arbetsvecka, sju timmars arbetsdag.
Vi jämförde vår beräkning mot en liknande om än lite annorlunda analys Konjunkturinstitutet (KI) presenterade 2002, i samband med att regeringen då lät utreda möjligheterna för sänkt arbetstid. Både vi och KI kom fram till att under de år som arbetstidsförkortningen genomförs så ökar BNP lite långsammare än vanligt: 1,4 procent enligt oss och 1,1 procent per år enligt KI, istället för gängse 2 procent (se diagrammet nedan). Men efter genomförd reform fortsätter BNP att öka som tidigare. Ingen beräkning tyder alltså på att BNP eller samhällsekonomin i övrigt skulle påverkas särskilt negativt.
För att finansiera fler anställda som ska täcka upp de arbetstimmar i vård, skola och omsorg som försvinner i och med att de anställda där går ned i arbetstid har vi räknat på en skattehöjning motsvarande ungefär 0,6 procent av BNP. Detta betyder alltså att vi antar att Sverige kommer att vilja ha samma mängd av dessa tjänster som i dag.
I sammanhanget är detta en relativt liten skattehöjning. Men skattehöjningar är sällan populära. Inte heller saknas det reformer på önskelistan som ska finansieras med skattemedel.
Vad händer om vi på lite längre sikt vill gå ned till sex timmar per dag istället? Det kommer krävas att ytterligare personer ersätts i offentlig sektor, vilket kräver kanske en dubbelt så stor skattehöjning och dessutom att det ska finnas ännu fler personer som kan ta dessa jobb. Det kommer innebära en större förändring för många företag, vilket kanske kommer kräva en längre tidsperiod för omställning. I övrigt finns inget som talar för att detta medför någon avgörande skillnad för samhällsekonomin jämfört med en sänkning till sju timmars arbetsdag.
Arbetstiden inte avgörande
Varför kom vi och Konjunkturinstitutet (KI) fram till olika resultat? Till skillnad från KI menar vi att produktiviteten ökar, såsom Toyota och Brath vittnat om. Och vi antar att inte alla kommer gå ned i arbetstid, dels därför att några inte vill och dels därför att de som i dag inte jobbar heltid nog inte vill jobba ännu mindre. KI antar att alla kommer att jobba mindre.
Beroende på hur man tänker sig att arbetstidsförkortningen genomförs kan effekterna bli ganska olika. Väljer vi att minska mängden vård, skola och omsorg behöver vi inte heller höja skatterna.
Därför kanske den mest intressanta lärdomen snarare är att oavsett reform eller BNP-utveckling så är arbetstiden inte särskilt avgörande för vårt samlade materiella välstånd. Och kostnaderna är förhållandevis låga sett i ett längre perspektiv.
Däremot måste förändringstakten på arbetstidsförkortningsreformen anpassas till kostnaderna. Detta för att slippa allt för obehagliga överraskningar. Det vill säga om själva sänkningen av arbetstiden kommer kräva mer resurser – kommer vi behöva mer tid på oss att genomföra sänkningen av arbetstiden.
Ingen har hittills lyckats visa att det är negativt ekonomiskt att jobba mindre per dag. Frågan är när detta kommer märkas i den politiska debatten.
Inga nya sänkningar på gång
Tidigare har stora nationella sänkningarna av arbetstiden i Sverige skett genom lagändringar. Dessa har sedan successivt fått stor effekt på hur vi förhåller oss till arbetslivet.
Övergången till 40-timmarsveckan slutfördes 1973 och 1978 infördes fem veckors semester genom lagstiftning. Efter 1978 har mindre förkortningar av årsarbetstiden skett men endast via avtal mellan fack och arbetsgivare. När arbetstiden kortas har det dessutom ofta inneburit att skillnaderna i arbetstid mellan anställda minskar. Före reduceringen till 40 timmars arbetsvecka var normalarbetsveckan 39–48 timmar. Efter reformen 1973 minskade glappet till 39–42 timmar per vecka. I dag jobbar de flesta ungefär vad som anses vara en heltidstjänst, cirka 40 timmar per vecka, även om de har möjlighet att jobba mer.
Efter 1980 har det dock varit skralt med nya generella sänkningar av arbetstiden. Bland de flesta riksdagspartier, liksom fackförbund och arbetsgivarorganisationer, är frågan stendöd. Så även bland de flesta ekonomiska debattörer. Undantagen märks främst inom delar av vänstern.
Ur samhällsvetenskaplig vinkel finns dock ingen solklar logik i denna politiska lägeruppdelning. Detta eftersom att arbetstiden i sig inte verkar vara avgörande för något av de politiska lägrens intressen i övrigt. Förändring av arbetstiden kan medföra kostnader och även sammanfalla med andra förändringar. Men det är svårt att utifrån forskning se att själva arbetstiden i sig, ensamt, skulle medföra några radikala förändringar på något annat område än just vår arbetstid och vår fritid.
