– Det är en grupp som det refereras till konstant i den svenska debatten. I den ekonomiska, politiska såväl som den kulturella debatten. Men folk vill inte definiera den. Det är som vilken projiceringsyta som helst. Det gör ju att folk kan tillskriva den alla möjliga egenskaper och förmågor och problem och privilegier, utan att närmare behöver specificera vilka man pratar om. Jag har undrat i hela mitt vuxna liv varför det är så, vad är medelklass egentligen?

Samtidigt har hon själv, liksom en majoritet av befolkningen, sett sin egen medelklasstillhörighet som självklar. Uppväxt i ett radhusområde i Umeå med välutbildade föräldrar, är klasstillhörigheten given.  

– Jag är född i medelklassen och kommer att dö i medelklassen!

Mer än radhus

När Lovisa Broström lämnade uppväxtstaden blev det uppenbart att medelklass är någon betydligt spretigare och bredare än radhusuppväxt i medelstor stad.  

– Innan jag skrev den här boken pratade jag om mitt intresse för medelklassen med kompisar i Stockholm, som tyckte att "du kan skriva om mig!". Vad pratar du om, sa jag, du slår i taket vad gäller ekonomiskt kapital, kulturellt kapital, socialt kapital. Jag kommer in i ett rum där det är helt uppenbart att jag är klassmässigt lägst, hur kan medelklassen då handla om dig? Men jag insåg att den gör ju det, också. 

Delvis är det därför medelklassen är så intressant. För vagheten, bredden och hur nästan alla ändå tycker sig tillhöra den. Men också för att synen på medelklassen skiljer sig så mycket åt. Från vänsterhåll beskrivs den ofta som ängslig, privilegierad och normsättande, enligt Lovisa Broström.

– Det är lite som en piñata, du kan fylla den med vad du vill och sen kan du slå på den. Det handlar ofta om medelklassens livsstil, vad de gör på fritiden, vad de ser på tv. Jag tycker att det är bortom ointressant, det är kontraproduktivt skulle jag säga

Hon menar att medelklassen reduceras till en slags livsstil, fast vänstern hade haft nytta av att lägga fokus på medelklassens arbetssituation, deras skuldsättning och ekonomiska omständigheter.  

– Man behöver medelklassen för att kunna bygga en allians med arbetarklassen, för att skapa ekonomisk omfördelning och en starkare välfärdsstat. Medelklassen behöver inkluderas för att de som är svagaste i samhället ska kunna stärkas. Men medelklassen dras bort från det här projektet genom en ganska trist retorik, säger Lovisa Broström.

Parasiter och det arbetande folket

Den andra beskrivningen av medelklassen kommer snarast från ett borgerligt håll. Det är den breda medelklassen, den som regeringen Reinfeldt var duktiga på att etablera. Även den bilden av medelklassen gör att avståndet till dem nedanför växer. 

– Där inkluderas i stort sett alla som arbetar. Det är undersköterskor likaväl som chefer. Och de som inte ryms där, de befinner sig i utanförskap. De personerna ses i princip som parasiter.

De som inte ryms där, de befinner sig i utanförskap. De personerna ses i princip som parasiter.

Lovisa Broström beskriver det som att man från borgerligt håll lyckats förskjuta medelklassens solidaritet från arbetarklassen och de människor som verkligen behöver en välfärdsstat, till att gemenskapen bara finns mellan dem som lönearbetar.

– På så sätt skapar man en splittring i det här välfärdsstatsfundamentet. Och det gör att medelklassen blir mindre benägen att vilja bidra till staten, den ekonomiska omfördelningen försvagas, bidragen sjunker, det blir mindre pengar i den gemensamma kassan, medelklassen skaffar privata försäkringar, och så vidare.

Det är det här Lovisa Broström hoppas att medelklassen själva ska se. Inte minst, att de ska se igenom det. Att de faktiskt inser att de till stor del gynnas av samma saker som arbetarklassen, och samhällets fattigaste grupper. Medelklassen behöver en stark välfärdsstat mer än vad de behöver rut- och rotavdrag. För att medelklassen ska inse det tror Lovisa Broström att det först krävs att de blir klassmedvetna. Och att de inser sin egen position.

– Man måste begripa var man står i hierarkin, att man ser var man är i förhållande till andra, säger hon. 

Varför är det så viktigt?

– Storbritannien är ett exempel på vad som händer om man inte gör det. Där har medelklassen känt väldigt mycket sympati, eller samhörighet, med överklassen. Det har inneburit att man går med på att skatterna sänks, på privatiseringar, på att välfärden urholkas. För man vill verkligen inte understödja de här andra grupperna, de som ses som parasiterande på systemet. Men det man gör är att man underminerar sina egna klassintressen. 

"Folk blev galna"

En liknande utveckling syns i Sverige. Det där som sattes i rullning när Moderaterna blev Sveriges nya arbetarparti, och alla som inte bidrog genom arbete kallades människor i utanförskap, har växt. Ingen vill tillhöra utanförskapet. Och kanske var det därför Lovisa Broström fick halva Twitter (nu X) emot sig i somras, när hon pekade på vilka som faktiskt utgör utanförskapet. Ja, det är nu vi kommer in på Lovisa Broströms andra favoritämne – männen. 

– Egentligen handlar det om ekonomiskt bistånd, som är det jag har fördjupat mig mest i. Jag var med i en artikel i Dagens Nyheter och pratade om det här, kommenterade statistik från Socialstyrelsen, och det tog hus i helvete. Folk blev galna, jag hamnade mitt i kulturkriget på Twitter. 

Det som upprörde var slutsatsen att den största gruppen av dem som får långvarigt bistånd utgörs av gruppen inrikes födda, ensamstående män utan barn. Moderaten och en av Sveriges största höger-twittrare, Hanif Bali, kallade Lovisa Broströms forskning ohederlig, och menade att det handlar om siffertrixande. När han väl uppmärksammat sina följare på slutsatsen fick hon hela Bali-svansen efter sig. 

– Det förvånade mig väldigt mycket, för hela min ingång till det här handlar ju om att många män har det tufft av olika anledningar. Men det tolkades som att jag ser män som parasiter för att går på ekonomiskt bidrag. Det intressanta är ju att det är fler män än kvinnor som får ekonomiskt bistånd. Det är faktiskt något helt nytt.

Hon tog kritiken med ro. Men också, med visst allvar. 

– Flera menade att jag borde lyfta andra aspekter, till exempel inte utgå från hushållstyper utan individer. Det fick mig i alla fall att känna att ja, jag borde kanske gräva djupare i det här. Så nu håller jag på med en forskningsansökan om just det här, för att kunna se mer vad orsakerna är till att man behöver ekonomiskt bistånd. 

Tack Hanif Bali? 

– Ja, tack Hanif Bali! Tack för uppslaget.