– Medan SD ser ett samhälle där grupper är i konflikt med varandra – svenskar mot icke-svenskar – organiserar fackföreningsrörelsen olika sorters människor, med olika sorters bakgrund, religiös tillhörighet, etnicitet, kultur. Detta är kärnan i den fackliga organiseringen, att organisera människor efter gemensamma intressen.

Enligt Niclas Nilsson finns det, mot bakgrund av de ideologiska skillnaderna rörelserna emellan, fog för den diskussion som pågår inom fackförbunden.

– Som facklig företrädare måste en kunna representera alla medlemmar, oavsett bakgrund. Jag har träffat många medlemmar inom olika förbund genom åren och det är tydligt att många inte känner så, de litar inte på att en SD-politiker kan representera dem och deras intressen, säger han och fortsätter:

– Man får inte glömma att Sverigedemokraternas politik i praktiken också delar upp löntagare och arbetare. Det finns gott om människor inom förbunden som inte platsar i SD:s beskrivning av svenskheten.

”Inte åsiktsregistrering”

Niclas Nilsson menar på att SD:s inställning till facket också spelar roll för förbundens förhållningssätt till partiet.

– En del av Sverigedemokraternas narrativ om arbetarrörelsen är att den är en förtryckande politiskt korrekt elit som åsiktsregistrerar sverigedemokrater och dess företrädare. Både retoriskt och politiskt har arbetarrörelsen målats upp som en fiende av partiföreträdare. Samtidigt har SD haft som ett politiskt projekt senaste åren att minska träffytorna och formulera om principprogrammen för att undvika att stöta sig med facken.

Enligt Niclas Nilsson är det förenklande att beskriva förbundens uteslutningar som åsiktsregistrering.

– SD vill gärna att det ska framstå som att frågan handlar om att förbunden kartlägger åsikter och ställer krav på vad medlemmarna ska få tycka och tänka. Men de här frågorna handlar om att SD-politiker också representerar ett parti, med alla dess idéer och värderingar. Och att många medlemmar inte känner sig bekväma med det, säger Niclas Nilsson.