Det var ingen lätt match att organisera den nymornade arbetarklassen. De socialistiska agitatorerna stötte på våldsam patrull, inte bara från bolagen och länsman, utan också från föremålen för organiseringen – skogs- och sågverksarbetarna.

Det var religionen som spökade, den övre Norrlandskusten var indränkt i luthersk moralism, och enligt den gängse uppfattningen var socialismen djävulens påfund. En god kristen skulle arbeta och göra rätt för sig, inte syssla med samhällsförändring.

Tröttnat på att spara dina pengar hos giriga banker som tar ut miljardvinster?

Spara dina pengar i ETC Sol och låt pengarna göra nytta för klimatet!

I dessa trakter fanns därmed gott om ”arbetsvilliga”, som strejkbrytare kallades på bolagsspråk. ”Här var de arbetsvilligas paradis”, som P.O. Enquist uttrycker det. Vilket arbetsgivarna aldrig var sena att utnyttja vid minsta missnöjesyttring. Och för den som försökte organisera sig fackligt väntade ofta svartlistning.

Ändå formades så småningom en rörelse. Vid sidan av saktmodet fanns trägenheten. Men framför allt drevs rörelsen fram av ekonomisk nödvändighet. Sågverksbolagen staplade lönesänkning på lönesänkning, arbetets värde devalverades, nöden bredde ut sig. Till slut var botten nådd, och rädslan för socialismen överskreds.

”En man som bodde i barackerna, och vars namn man inte känner, var den förste. Han tog unican och gick hem. Han tyckte inte längre det tjänade någonting till”, skriver P.O. Enquist. Den okände följdes snart av andra. ”De tog unicaboxarna och gick. Alldeles tyst, mycket stillsamt. Inget riktigt tåg, ingenting egentligen organiserat, inte i rad, inte i flock. Men utspritt och långsamt gick de en och en från sågen ... Och detta skulle Nicanor minnas bäst av allt: hur allihop till sist befann sig i rörelse.”

Och rörelsen växte, blev starkare, mer stridbar. Inte bara i Västerbotten, utan över hela landet. Facklig organisering, strejker, rösträttstrid, Ådalskravaller, Saltsjöbadsavtal, kollektivavtal, solidarisk lönepolitik, arbetsrätt.

Med åren blev sänkta löner en absurditet, lika förlegat och omodernt som ångdrivna sågar och fogsvansar. I och med fackets starka position blev det i praktiken omöjligt, och lönesänkningar ansågs dessutom vara skadligt för ekonomin. Istället stod rationalisering, arbetsmarknadspolitik, socialförsäkringar, välfärd och allmän utjämning på agendan.

Men historien är inte rätlinjig. På senare år har idén om sänkta lägstalöner återvänt från det förflutna, och torgförs nu allt oftare som en mirakelkur mot arbetslöshet och integrationsproblem. Under årets Almedalsvecka meddelade till exempel Centerpartiet att man vill lagstifta om ”enklare jobb” med lägre lön. Det finns alldeles för få lågbetalda jobb för de som saknar utbildning, ansåg Annie Lööf, men ”det är ingen naturlag att det ska vara på det här sättet”, underströk hon. ”Vi måste se till att dessa människor får en trygghet, får ett jobb. I dag så dömer fackföreningarna och Socialdemokraterna dem till livslångt utanförskap.”

Att läsa Musikanternas uttåg mot fonden av dylika uttalanden är en minst sagt egendomlig upplevelse. Visst är vi långt ifrån det gamla Fattigsveriges diktatoriska bolagsvälde, där arbetarna hade att välja mellan svältlöner och arbetslöshet. Men likväl går de gamla tongångarna igen. Hetsen mot facket. Den förvrängda retoriken (det är för landets, ja för ert eget bästa som vi sänker era löner). Förljugenheten (man vill att det ska ”löna sig att arbeta”, samtidigt som man ju vill göra det mindre lönsamt att arbeta).

Samtidigt finns USA som en nutida påminnelse om hur det kan gå om lönesänkarna får som de vill. Där har en allians av arbetsgivare och konservativa politiker i decennier malt sönder fackföreningsrörelsen, sänkt lönerna och omfördelat inkomster från botten till toppen, allt under förevändning att alla i slutändan skulle få det bättre.

Så blev det förstås inte. Istället blev USA ojämlikhetens land.

På många sätt påminner dagens amerikanska samhälle om det tidiga 1900-talets svenska: arbetsgivarnas godtyckliga makt, fientligheten mot arbetarrörelsen, den konservativa kristendomen som förleder fattigt folk att se facket som ett hot.

Ändå har den närmast krossade amerikanska fackföreningsrörelsen kämpat på. Reorganiserat sig. Bedrivit ett fredligt gerillakrig. Kampanjat. Och med tiden har också konsekvenserna av de usla lönerna sjunkit in bland allt fler ekonomer och politiker. Är det verkligen rimligt att folk som arbetar ska leva i fattig­dom?

Dagens federala minimilön ligger på 7,25 dollar i timmen (vilket blir ca 10 000 kronor i månadslön för ett heltidsjobb, före skatt och sjukförsäkringsavgift), och har inte höjts sedan demokraterna förlorade majoriteten i kongressen 2010.

Bernie Sanders har velat höja minimilönen till 15 dollar i timmen, en nivå som också demokraterna ställt sig bakom i partiets plattform. Hillary Clinton är inte beredd att gå lika långt, utan förespråkar en höjning till 12 dollar i timmen.

Till och med Donald Trump har sagt att minimilönen borde höjas. Och detta samtidigt som de svenska allianspartierna predikar fler låglönejobb och sänkta lägstalöner.

Det sägs att vi rör oss framåt. Varför känns det då som att vi går i en cirkel?