Aldrig närmare socialismen

Aldrig hade Sverige varit närmare socialismen och hela näringslivseliten gick till full attack. Men efter år av bittra fondstrider blev det till slut bara en futtig pyspunka. Löntagarfonderna blev aldrig verklighet och upphovsmannen drog sig undan offentligheten. Den svenska arbetarrörelsen övergav alla planer på att gradvis socialisera den svenska industrin.

– Inom socialdemokratin har det närmast etablerats ett tanke­förbud i frågan, sa statsvetarprofessorn Bo Rothstein nyligen till Dagens ETC.

Meidner gick bort 2005 och ligger begravd på Lidingö kyrkogård.

Men på andra sidan Atlanten har hans idéer nu återuppstått, i hjärtat av världskapitalismen.

Viktig inspiratör

Socialismen gör comeback i USA, av alla ställen. Vänsterpolitikern Bernie Sanders, sprungen ur 60- och 70-talsradikalismen, är en av demokraternas toppkandidaterna inför presidentvalet 2020. Hans förra kampanj var början på en vänstervåg som resonerade starkt hos landets millenniegeneration. En Gallup-undersökning visade att mer än hälften (51 procent) av unga amerikaner, födda på 80- och 90-talen, är positivt inställda till socialism. Och i Storbritannien har en annan vithårig vänsterman byggt upp Labour till ett av världens största partier med en miljon medlemmar. En viktig inspiratör för denna nya anglosaxiska vänster är, märkligt nog, den svenske ekonomen Rudolf Meidner.

Plötsligt skrivs det artiklar i den amerikanska vänsterpressen om ”the Meidner plan”. I våras annonserade Bernie Sanders att han arbetade på ett förslag, inspirerad av Meidnerfonderna, ”för att röra sig mot en ekonomi där arbetare inte bara känner sig som ett kugghjul i maskineriet – utan där de har makten över sina jobb och kan ta beslut”, sa han till Washington post.

För drygt ett år sedan lanserade Labour ”Inclusive Ownership Fund” som innebär att alla företag med mer än 250 personer måste sätta upp fonder som ska göra de anställda till delägare i företagen där de arbetar. Syftet var att sprida makten över ekonomin och få en jämnare fördelning av kapitalinkomsterna.

Unik öppning

Den gamle LO-ekonomens kanske största fan är Bhaskar Sunkara, vars bok ”Det socialistiska manifestet” nyligen gavs ut på svenska. Sunkara är grundare av USA:s ledande vänstertidskrift Jacobin magazine och i sitt manifest argumenterar han för att vänstern nu har en unik öppning att rida på kraften från Sanders framgångsrika kampanj. I det socialistiska manifestet ger Sunkara ett övertygande svar på frågan: ”Varför skulle vi upprepa nittonhundratalets katastrofer och återigen införa ett socialistiskt system?” Sunkara menar att världens fattigdom och lidande kräver en reaktion mot ett kapitalistiskt system som skapar ett överflöd utan det når de mest behövande. Lönearbetet bygger på en exploatering och därför behöver vi demokrati även på arbetsplatserna, argumenterar Sunkara.

Sunkaras skriver också att ”om vi nöjer oss med att bara reformera kapitalismen kommer reformerna ständigt att undermineras av kapitalets strukturella makt”. Något bakvänt listar han klimatfrågan som sist. Men som Andreas Malm sa i en intervju med Flamman: ”Så länge vi inte löst klimatfrågan kan vi glömma alla andra politiska strider.”

Resonerar tvärtom

Om det är sant att verklig jämlikhet, avskaffande av exploaterande lönearbete och förhindrandet av rovdriften på planetens resurser och klimatet kräver ett avskaffande av kapitalismen i någon form. Hur gör vi det på demokratisk väg?

Ett svar på den frågan hittar Sunkara i Rudolf Meidners gärning. I sin bok ägnar han ett helt kapitel åt den gamle LO-ekonomen och den svenska socialdemokratins fram- och motgångar på 70-talet. Det är intressant hur den nya radikala vänstern förhåller sig befriande kritiskt gentemot de socialistiska experimenten i Ryssland, Europa och Kuba. Den socialdemokratiska välfärdsstaten har tidigare avfärdats av marxisterna och radikala socialister som ett stickspår. Men Sunkara och många med honom resonerar tvärtom. Allmän och gratis sjukvård måste finnas på plats innan mer radikala reformer går att genomföra. Kapitalets makt kan monteras ner, gradvis med en demokratisk reformism, menar de.

I Sunkaras analys av de socialistiska projekten från industrialismens födelse fram till nutid lyfter han fram Sverige som ett föregångsland. Inget annat land i världen lyckades uppnå samma nivå av ekonomiska jämlikhet och en av arkitekterna bakom den framgångsrika svenska modellen var Meidner.

Makten åt det arbetande folket

Urpsrunget till Meidners politiska visioner tog sina början i det sena 20-talets Tyskland.

Han växte upp i en högborgerlig judisk familj men som tonåring läste han Marx och blev radikaliserad. 1933. När judeförföljelserna och våldet tilltog flydde familjen till Sverige. Här studerade Meidner bland annat nationalekonomi under Gunnar Myrdal, tillsammans med studiekamraten Gösta Rehn. De hamnade så småningom båda två på centrala positioner i LO-borgen. Tillsammans lade de bland annat grunden för den solidariska lönepolitiken som klubbades på LO-kongressen 1951. Löntagarfonderna som LO ställde sig bakom på kongressen 1976 var en logisk följd av den politiken. I boken ”Rudolf Meidner – skärvor ur ett nittonhundratalsliv” skriver Göran Greider om hur fondförslaget tog form. Det är ”ungdomens Marxläsning som plötsligt ljuder igen i Meidners medvetande. I femtio år har de legat vilande. Nu bryter de fram.”

Greider beskriver spänningen i den svenska arbetarrörelsen på den här tiden: ”Mot varandra stod två skilda politiska synsätt. Makten åt medborgarna – eller makten åt det arbetande folket. Funktionssocialism eller arbetets rätt. Det förra handlar uteslutande om reformism och samförstånd; en historisk kompromiss mellan arbetet och kapital. Det senare förmår omfatta även välfärdsradikalismen, men vetter åt socialism med vissa mer omstörtande inslag och rör vid den privata äganderätten.” Meidner rörde sig mitt i detta spänningsfält.

Funktionsocialismen, som var mycket framgångsrik i Sverige, rundade den grundläggande maktfrågan om ägandet och med regleringar, välfärdsreformer i praktiken socialiserade grundläggande behov som sjukvård, bostad och utbildning. Reformismen liksom hägnade in delar av samhället och innanför stängslet fick marknadskrafterna löpa fritt.

Problemet var att projektet stannade av. Det kom en oljekris 1973 och det blev allt svårare för ett litet land i Norden att stå emot det globala kapitalets växande makt. Nyliberalismen förde in den svenska socialdemokratin på vägen mot marknadslösningar, de övergav målet om full sysselsättning och med det själva drömmen om verklig jämlikhet. Funktionssocialismen monterades ner. Under mer än 30 år av nyliberalism har stängslen rivits och kapitalet tillåtits tränga in nästan överallt. Hålen i stängslen gapar tomma.

Vågskålen har tippat

Sunkara argumenterar i det socialistiska manifestet att beskattningen av kapitalet har inneburit att välfärden kunnat bibehållas i de skandinaviska länderna. Men den grundläggande maktfrågan ligger fortfarande orörd. Vi ser nu löneandelen är rekordlåg i Sverige, kapitalinkomsterna skjuter i höjden för de allra rikaste. Sakta men säkert har vågskålen tippat över och löntagarnas makt har eroderats. Många håller med om att det är orättvist att en stor del av befolkningen kämpar för att få vardagsekonomin att gå ihop samtidigt som de rikaste badar i överflöd. Men kapitalansamlingen ökar även kapitalismens tendens att krisa. Dessutom ser vi nu hur att kapitalet inte återinvesteras i den reella ekonomin. Allt detta sker i en tid då vi är i desperat behov av kapital för att ställa om ekonomin.

Det är egentligen logiskt att Meidners idéer får nytt liv ­eftersom tanken med Löntagarfonderna var att vrida makten ur händerna på kapitalägarna.

En ekonomi som inte utplånar liv

Det är uppenbart att de privata ägarna av exempelvis energisektorn inte kommer göra de nödvändiga gröna investeringar. Ska rätten att äga Preems oljeraffinaderi i Lysekil stå i vägen för vår omställning till en ekonomi som inte utplånar livsbetingelserna på jorden? Frågan måste i alla fall få ställas. Kanske kunde en uppdaterad version av Meidners fondförslag vara just den sortens visionära politik som kan väcka den slumrande arbetarrörelsen till liv i Sverige. Fondernas mål bör ge arbetarna ökad ekonomisk demokrati men de måste också vara demokratiskt styrda och konstrueras för att medverka till en omställning av den fossila ekonomin.

Dödsdömd är den rörelse som ägnar sig åt palliativ vård av nostalgisk dröm istället för som Meidner, dess arkitekt, se välfärdsprojektet inte som ett slutmål utan som startpunkt på vägen mot ett verkligt jämlikt samhälle. Det går inte att blunda för maktfrågan när både Amazonas och Arktis brinner och klassklyftorna växer. Den gamle LO-ekonomens ord ekar in i vår tid: ”Vi kan i grunden inte förändra samhället utan att också ändra på ägandet.”