Men i Norden säger man nej. I ett brev till EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen förklarar tio nordiska centralorganisationer att de inte står bakom beslutet.
– Det handlar om att värna våra arbetsmarknadsmodeller, där fack och arbetsgivare är de som gör upp om löner. Det handlar om makt över priset på arbete och makt över villkoren på en arbetsplats, säger Clas-Mikael Ståhl, jurist vid LO, vars ordförande Karl-Petter Thorwaldsson är en av dem som undertecknat brevet.
Rädsla för förlorad kontroll
Farhågan är helt enkelt att en lagstadgad EU-gemensam minimilön, som i praktiken skulle ligga på en nivå som idag är lägre än de lägstalöner som finns i svenska kollektivavtal, i slutänden skulle användas som ett argument av arbetsgivare för att hålla svenska löner nere.
EU-kommissionen har vid upprepade tillfällen sagt att Sverige och övriga länder där löner sätts via partsmodeller inte ska behöva oroa sig. Men detta tror inte LO på.
– De förfogar inte över det löftet. Ytterst är det EU-domstolen som tolkar EU-rätt och bestämmer vad dess innebörd är. Och EU-domstolen har i flera fall visat sig ha en väldigt kreativ syn på vad som är gällande rätt, säger Clas-Mikael Ståhl.
Enorma skillnader
Men det står samtidigt utom tvekan att något behöver göras åt de stora skillnaderna i minimilön mellan EU:s medlemsstater. Dessa kan enligt Eurostat delas in i tre grupper: De där minimilönen är lägre än 500 euro (motsvarande 5 300 kronor) i månaden, där minimilönen ligger mellan 500 och 1 000 euro (motsvarande 10 600 kronor), och där minimilönen överstiger 1 000 euro.
Skillnaderna mellan länderna är betydligt större. I botten ligger Bulgarien med en minimilön på strax under 3 300 kronor i månaden, någonstans i mitten återfinns Grekland med 8 000 kronor i månaden och högst upp finns Luxemburg där arbetare har rätt till minst 22 700 kronor i månaden.
Företagen ignorerar
Lagstadgad minimilön är dessvärre inte någon garant för att företagen följer lagen. En kartläggning från 2016 genomförd av Karolina Goraus-Tanska vid Warszawas universitet och Piotr Lewandowski vid Institute for Structural Research i Polen visade att det var relativt vanligt – särskilt för kvinnor, lågutbildade, jordbruksarbetare eller tillfälligt anställda – att arbetare tjänade mindre än respektive lands lagstadgade minimilön. Allra värst var läget i Litauen, där nästan sju procent av arbetarna tjänade mindre än vad lagen gav dem rätt till.
– Den svenska kollektivavtalsmodellen omfattar inte alla arbetare, men trots detta är efterlevnaden avseende lönenivåer generellt sett väldigt hög. I länder med lagstadgade system efterlevs lagar i lägre grad än i Sverige. Självreglering är på många sätt överlägset statsreglering, säger Clas-Mikael Ståhl.
Kartläggningen gällde endast tio länder i det forna östblocket, men det är också där, med Slovenien som enda undantag, som minimilönerna är lägst.
Livstid kvar
Skillnaderna mellan öst och väst är så stora att CMKOS, den största fackliga centralorganisationen i Tjeckien, i en rapport från 2019 slog fast att det kommer att ta 80 år för landet att komma ikapp de rikare grannländernas lönenivåer. Och att utvecklingen hittills inte erbjuder en meningsfull ”tidtabell för att minska skillnaderna med våra utvecklade grannar inom en livstid”.
– Bättre löner kommer man åt via rättsstatsprinciper, krav på det sociala området, genom socialförsäkringar. Vi hjälper gärna dessa länder att lyfta sig, men varken rumäner eller bulgarer får det bättre genom att våra principer offras, säger Clas-Mikael Ståhl.
Vad tycker de europeiska facken om att ni spjärnar emot?
– Klart att en del säger att vi brister i solidaritet. Men vi står fast vid att lagstadgad minimilön inte är en lösning.
– EU-kommissionen är dessutom enligt fördraget förhindrat att gå fram med lönefrågor. Reglerna om att inte lagstifta om föreningsrätt, lön och strejkrätt var avgörande när LO rekommenderade sina medlemmar att rösta ja till EU. Det här är en identitetsfråga för oss som vi inte kan kompromissa kring.
