”Inflationen har stigit till den högsta nivån sedan 1990-talet och kommer att vara hög ännu en tid. För att motverka att den höga inflationen biter sig fast i pris- och lönebildningen har direktionen beslutat att höja reporäntan från noll till 0,25 procent.”
Så inleder Riksbanken pressmeddelandet där de informerar om sitt beslut att höja den ränta som i slutänden också styr bankernas utlåningsränta, vilket direkt kommer att påverka hundratusentals bolånetagare i Sverige och öka deras utgifter ytterligare.
– Det är klart att inflationen är väldigt hög, den högsta på över 30 år. Men det vapen Riksbanken vill använda mot inflationen är ett väldigt trubbigt sådant. Inflationen är ju till stor del importerad och därför är en räntehöjning inte särskilt träffsäker, säger LO-ekonomen Torbjörn Hållö med hänvisning till kriget i Ukraina och andra omvärldsfaktorer som på olika sätt driver den inflation vi nu ser.
Problemet enligt honom är att de positiva effekterna av höjd reporänta är högst osäkra, medan de negativa – åtstramad ekonomi och höjd arbetslöshet – däremot är lika säkra som ett brev på posten.
Vad skulle bli annorlunda om Riksbanken och politikerna följde LO:s linje?
– Nollränta är ju inte ett normaltillstånd, klart att de över tid behöver höja reporäntan. Men man måste vara lite försiktig därför att man riskerar betydande negativa effekter på ekonomin. Riksbankens penningpolitik och regeringens finanspolitik måste kunna samverka mer. Lite av de höga priserna går att adressera via riktade politiska insatser. Man skulle kunna lätta på energibeskattningen eller stärka övervakningen av konkurrens inom livsmedelssektorn. Mycket av prishöjningarna är egentligen kanske bättre att bemöta med aktiva politiska förslag.
Det var två förslag. Har du fler?
– Det är väl de två nämnda som är mest klockrena som tydliga exempel på vad politiken kan göra.
Förra veckan sade LO:s chefsekonom Laura Hartman att en höjd ränta kan komma att mötas av LO med högre lönekrav i avtalsrörelsen. Nu har höjningen kommit. Vad blir LO:s svar?
– Det vi pekar på är att höjd ränta kommer att sätta tryck på löntagarna på golvet att i sin tur trycka på för högre löner. Många av LO:s medlemmar har fått se stigande priser på energi och på drivmedel och får se sin ekonomi urholkas. Ska de nu också tvingas se på när bolåneräntorna höjs? I ett sådant läge är det inte uppenbart att lönekraven minskar. Snarare kommer det att finnas ett ännu högre behov av att få en kompensation. ”Höjer man räntan minskar lönetrycket” är vad Riksbanken håller sig till, men jag undrar om det stämmer den här gången. Vi som fack är också angelägna om att hålla oss till Riksbankens inflationsmål, men det här handlar också om medlemmarna och om hur de uppfattar situationen. Det finns en stor frustration över att allt blivit dyrare.
Vad gör era analyser och prognoser bättre än andras?
– Det handlar om perspektiv. Att höjd ränta paradoxalt nog bidrar till att folk på golvet får nog och vill ha högre lön är ett perspektiv som ofta saknas när bankekonomer kommenterar frågan.
Som bekant är det reporäntan som i slutänden styr bankernas räntor på bolån. Och det är dessa historiskt låga räntor som i sin tur bäddat för den prisökning på bostäder som bidragit till att hushållens skulder som andel av disponibel inkomst fördubblats på 25 år.
Att LO nu kritiserar en höjd reporänta ska enligt Torbjörn Hållö inte uppfattas som att de inte tar problemet på allvar. Och inte heller att de glömmer bort att det konsumtionsutrymme LO försöker slå vakt om också är problematiskt ur klimatsynvinkel.
– Generellt borde det pratas mer finanspolitik och mindre penningpolitik. Via finanspolitiken kan man göra avvägningar kring konsumtion och klimat och miljö och sociala frågor. Det kan ju inte Riksbanken göra via sin penningpolitik. Och ja, det har satt sig en bild hos unga att de tidigt kan gå in i bostadsmarknaden med hög belåning. Det har varit lönsamt hittills, jag har varit skeptisk till det och hittills har jag haft fel om boprisernas utveckling. Men förr eller senare slutar det vara lönsamt.
– Men det här är två olika frågor. Ett samhälle med nollränta är inte bra. Vi behöver ett annat ränteläge. Och då kommer finanspolitiken in i bilden. Den viktiga frågan här och nu är vad vi kan göra åt en sexprocentig inflation. Där är jag kritisk till idén om höjda räntor.
Vilken utveckling i samhället kommer vi att behöva se närmaste tiden för att LO om ett år ska säga ”vad var det vi sa?”?
– Det trista scenariot är om Riksbanken snabbt höjer räntan och att vi nästa år får en väldigt dålig ekonomisk utveckling, att arbetslösheten stiger. Då kanske vi kan få säga att man borde ha lyssnat på oss och varit mer försiktig.
