Det vi ser är en extrem och snabbt ökade ojämlikhet i förmögenheter som är nära knuten till det nya kreditsamhället. För höginkomsttagarna innebär stora lån en språngbräda i bostadskarriären och belåning blir en hävstång till större rikedomar när bopriserna stiger. För oss andra, med normala inkomster, innebär den nya ordningen ett liv i ständigt skuld. Åtminstone i storstäderna.

Högre växel av ojämlikhet

För drygt ett år sedan rapporterade Dagens ETC att tre svenska finansmän var rikare än 60 procent av befolkningen. Uträkningen baserades på banken Credit Suisses årliga Global wealth report. Under 2019 har denna ojämlikhet inte bara bestått, den har lagt in en högre växel.

Nya beräkningar utifrån Credit Suisses senaste rapport visar att H&M:s ägare Stefan Persson tillsammans med Tetrapak-arvingarna Finn och Jörn Rausing har en sammanlagd förmögenhet på 362 miljarder kronor. Det är mer än vad 60 procent av den vuxna befolkningen, 4,6 miljoner svenskar, äger tillsammans. Samtidigt, nere på botten, har halva befolkningen större skulder än tillgångar. Vi har fått en klass av rentierer som lever på rikedomar de själva inte har gjort mycket för att skapa. Minst 40 procent av förmögenheterna är ärvda i Sverige, visar nationalekonomisk forskning.

Några få förmögna arvingar kan leva på räntan, de flesta andra är slavar under den.

Den som är satt i skuld ska tydligen skämmas. Återkommande får vi höra uttalanden från riksbanken att ”hushållens höga skuldsättning största risken i svensk ekonomi”. Men det krävs större åtgärder än några lutherska förmaningar om sparsamhet för att vända utvecklingen. De allra flesta skuldsätter sig på grund av nödvändighet. Skuldberget byggs inte upp av ett kollektivt moraliskt förfall utan av marknadslogik. Det går lika gärna att beskriva problemet som att ”bankernas oansvariga utlåning skapar ohållbara risker”. Hushållen gör bara vad som krävs i det nya kreditsamhället – de belånar sig för att ha någonstans att bo.

Vi sneglar livrädda uppåt

När löneandelen har stannat av samtidigt som kapitalägarna hela tiden expanderar sina förmögenheter är skuldsättning ofta den enda vägen för upprätthålla konsumtionen. Det är konsekvensen av en medveten politik med minusränta och ränteavdrag. Dagens ETC:s granskning visade nyligen att de 200 rikaste tjänar mer än 1 miljon svenskar. Och det är framförallt kapitalinkomsterna som ökar i toppen. De högre upp i inkomsttabellen sätter standarden för alla andra. Vi sneglar uppåt, livrädda för att halka nedåt.

Denna utveckling med en så kallad finansdriven ekonomi, dopad med billiga lån, har gått längre i USA och Storbritannien. I boken ”Stolen – how to save the world from financialisation” beskriver aktivisten och ekonomen Grace Blakeley hur den brittiska ekonomin lamslås av en skenande ojämlikhet. Denna process med sjunkande löneandel, ökad belåning och ökad spekulation är konsekvenserna av den ökade finansialiseringen. I Sverige inleddes denna nya era i samband med avregleringarna på 1980-talet och successivt har finanssektorn fått ett allt större inflytande över den reella ekonomin. Finansialiseringen ledde till den globala finanskraschen 2007–2008 och sedan dess har de västliga ekonomierna plågats av djupa strukturella problem som sjunkande produktivitetsökning, ökad ojämlikhet, finansiell instabilitet och inte minst: en rasande klimatkris.

Industrin åderlåts

I sin bok beskriver Grace Blakeley utvecklingen mot en så kallad ”kvartalskapitalism” där de börsnoterade företagen prioriterar aktieägarens intressen. Allt större del av vinsterna betalas ut i aktieutdelning istället för höja lönerna för arbetarna eller investera i den egna verksamheten.

Professor Adri de Ridder har gått igenom de svenska börsbolagens bokslut från 1970 och visat att på varje hundralapp i vinst har 60 kronor betalats i utdelningar till aktieägarna. Han kallar det en ”modern åderlåtning av vår industri”. Allt mindre del av kapitalet investeras till att göra industrin mer effektiv, eller till produktutveckling. Istället flödar kapitalet ut för kortsiktig vinstmaximering på börsen. Där används finanskapitalet till att elda på finanskrisen genom fortsatta investeringar i den fossila ekonomin.

Dagens enorma vinster är bara möjliga eftersom att de ansvarig tar en springnota från kostnaderna för utsläppens klimateffekter.

En uthärdlig stöld?

Industrialisterna blev rika på att betala sina arbetare mindre än värdet av vad de producerade under en arbetsdag. Det är i grunden en stöld av de arbetande människornas tid.

Men den ordningen upplevdes ändå delvis som uthärdlig under efterkrigstidens välfärdsbygge när även arbetarna fick ta del av en stigande levnadsstandard. Så är det inte längre.

Nu erbjuds arbetarna lån istället för stigande löner. Och i det nya kreditsamhället gör kapitalägarna anspråk på även de belånade löntagarnas framtida inkomster. Frågan är hur länge finanssektorn ska tillåtas med denna åderlåtning på den produktiva ekonomin och gigantiska vinster på en fossil ekonomi som redan nu äventyrar våra möjligheter att leva på den här planeten.

Det krävs kraftiga regleringar av finanssektorn, högre kapitalskatter kommer inte i grunden rubba finanssektorns maktställning. Det måste ske snabbt, för att bromsa klimatkrisen och förebygga eller åtminstone dämpa nästa börskrasch.

Det har kommit en i snitt varje årtionde. Frågan är inte om utan när.  

Källor: ”Stolen – how to save the world from financialisation”  av Grace Blakeley (Repeater books 2019). ”Global wealth databook 2019” rapport från banken Credit Suisse.