Det handlar inte om folk med extraordinär kompetens. Utan om den sortens vardagliga jobb, på olika kompetensnivåer, som är nödvändiga för att samhälle och näringsliv ska fungera.
Som byggnadsingenjörer och byggnadsarbetare, sjuksköterskor och undersköterskor, lärare, fordonsmekaniker, kockar och serveringspersonal. För att nu ta några ur högen.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Bristen på folk som svarar mot kompetenskraven betyder förstås att verksamheterna hämmas, att företag tappar expansionsmöjligheter och att välfärdssektorn fungerar sämre.
Så då borde väl den arbetsmarknadspolitiska diskussionen handla om åtgärder som ökar tillgången på folk med de kvalifikationer arbetsgivarna frågar efter?
Inte då. Debatten i dag handlar om det rakt motsatta – hur man på olika sätt ska lyckas förmå arbetsgivare att anställa folk som INTE har de kvalifikationer som behövs.
Låga löner – lägre än dagens lägsta – antas vara medlet att åstadkomma det.
Visst, det är den motsatta sidan av arbetsmarknadsproblemen i dag: en stor grupp arbetssökande som har mycket svårt att få jobb. Främsta skälet är för kort utbildning och brist på relevant yrkeskunskap.
Gruppen beräknas dessutom öka, vartefter de senaste årens många nyanlända – varav cirka en tredjedel bedöms som kortutbildade – kommer ut på arbetsmarknaden.
Man ska inte förneka det problemet. Men Sverige har alltså redan i dag EU:s högsta förvärvsfrekvens. Den arbetskraftsreserv vi har att ta till finns i huvudsak bland de nyanlända. Och bland de övriga som finns anmälda hos Arbetsförmedlingen som arbetssökande.
Det verkar då onekligen mer rationellt med åtgärder som får fler i denna enda tillgängliga reserv att svara mot arbetsmarknadens behov. Hellre än att försöka konstruera fram jobb som arbetsmarknaden inte spontant uppvisar några behov av.
Och där alla erfarenheter säger att det faktiskt är mycket svårt att skapa jobb på tvärs mot vad arbetslivet efterfrågar!
Den i dagens debatt så omhuldade föreställningen om att lågutbildade kommer att få jobb bara lönerna sänks bygger på teorin att om priset på en viss typ av arbetskraft sänks, så kommer efterfrågan att öka. Men det empiriska stödet för det är svagt – faktiskt.
Just sänkta löner för lågt utbildade har för all del inte prövats på svensk arbetsmarknad. Däremot finns ett stort antal subventioner som sänker arbetsgivarnas lönekostnader för anställningar av långtidsarbetslösa eller nyanlända.
I princip har det samma effekt som sänkningar av den anställdes lön. Stödet varierar men kan vara så högt som 100 procent. Det har dessutom gjorts försök med generella subventioner, som sänkta arbetsgivaravgifter, för särskilda grupper anställda. Effekterna är i samtliga fall marginella.
Sänkta arbetsgivaravgifter, som provats bland annat i Finland, Nederländerna och Sverige, är så dyra i förhållande till utfallet att det inte är värt kostnaden. Riktade anställningssubventioner kan öka chanserna för personer med svagare kvalifikationer att få jobb, men effekterna för den totala sysselsättningen är små.
Stöden är många: nystartjobb, instegsjobb, YA-jobb, traineejobb, extratjänster, särskilt anställningsstöd, lönebidrag, moderna beredskapsjobb i staten, och litet till. Lönebidrag avser endast personer med funktionshinder, medan övriga stöd utgår för långtidsarbetslösa och nyanlända.
Volymerna är med undantag för nystartsjobben små. I maj i år hade nära cirka 43 000 personer nystartsjobb, men bara cirka 4 100 instegsjobb, cirka 4 000 hade extratjänster eller moderna beredskapsjobb, cirka 700 fanns i yrkesintroduktion och inte fullt 500 hade traineeanställning. Det finns några noteringar att göra kring detta.
En är att de olika stöden för jobb i kombination med utbildning – som instegsjobb, YA-jobb, traineejobb – inte möter särskilt stort intresse hos arbetsgivarna. En annan är att stöden främst används för anställningar av personer relativt nära arbetsmarknaden, medan de som har stora brister i sina kvalifikationer, exempelvis mycket kort utbildning, bara i begränsad utsträckning kommer i fråga.
Slutsatsen är att arbetsgivare anställer folk som de tror har förutsättningar att klara jobbet. Det innebär:
a) att de inte så gärna anställer personer som behöver mer än den vanliga inskolningen; arbetsgivare anställer folk för att göra ett jobb, inte för att ge dem kunskaper de borde haft med sig från skolan.
b) att man inte anställer personer som bedöms sakn förutsättningar att klara jobbet, även om de kostar mindre än andra.
Det senare strider mot nationalekonomernas argument att med lägre löner törs arbetsgivaren anställa folk med otillräckliga meriter. De bortser från att en person som inte fullt ut klarar de arbetsuppgifter den är anställd för sänker produktiviteten på arbetsplatsen och alltså är en ekonomisk risk – trots den lägre lönen.
Det här handlar alltså om subventioner för redan existerande jobb.
Vad gäller varianten med nya ”enkla jobb” är bristen på innehållslig konkretion påfallande. Ofta hänvisas till de tyska så kallade mini-jobben.
Men mini-jobben är korta deltider, motsvarande cirka en tredjedel av ett heltidsjobb. Det är inte jobb man försörjer sig på, och majoriteten av mini-jobbarna har också annan försörjning (annan arbetande i familjen, studiemedel eller pension).
Mini-jobben är mest ett sätt för arbetsgivare att få den ”flexibla” personalstyrka de vill ha. Det liknar de svenska timanställningarna, där folk med kort varsel kan kallas in för att sedan få gå hem när de inte längre behövs. Det är talande att mini-jobben i huvudsak finns i samma branscher som i Sverige har de högsta andelarna tillfälligt anställda. Och att mini-jobbens andel av den totala sysselsättningen ligger på liknande nivå som andelen tillfälligt anställda i Sverige.
Idéerna om fler låglönejobb, av det ena eller andra slaget, som lösning på problemet för kortutbildade att få jobb, är alltså illa underbyggda. Men även bortsett från det – skulle det verkligen vara önskvärt med en växande låglönesektor? Starka erfarenhetsbaserade argument talar tydligt emot det – både ekonomiskt och socialt.
Det behövs fler arbetade timmar i ekonomin för att klara välfärdens finansiering, javisst. Men det räcker inte med fler timmar, de måste också ge sådana löner att skatterna svarar mot det genomsnittliga uttag av välfärdstjänster, som vård, skola och omsorg. Och det gör inte extremt lågavlönade jobb.
Ny forskning, bland annat inom OECD och IMF, visar dessutom att stagnerande löneutveckling innebär stagnerande tillväxt. Parentetiskt kan man tillägga att det stämmer med äldre, socialistiskt färgade teorier om underkonsumtion.
Utbildningsmöjligheterna måste bli större
Lågavlönade har fler hälsoproblem, medellivslängden är kortare, ekonomiska bekymmer påverkar familjelivet och barnens uppväxt negativt, valmöjligheterna på bostadsmarknaden är små och skapar segregation, och så vidare.
Och de segregerande effekterna av att skapa en ny växande låglöneklass som i huvudsak blir etniskt definierad, de borde vara så uppenbara, och så skadliga, att den enda möjliga slutsatsen är att den utvecklingen måste undvikas.
Arbetslöshet är ett problem, och en social risk, ja. Men en stor låglönesektor medför liknande problem, marginalisering, segregering och spänningar i samhället.
Så litet undrar man ju varför denna icke-lösning får dominera hela debatten. Kan det möjligen ha att göra med att det under den döljer sig den gamla vanliga frågan om maktrelationerna på arbetsmarknaden.
Men oavsett vilket perspektiv man anlägger – ekonomiskt, socialt, arbetsmarknadspolitiskt, eller det som handlar om fördelningen av makten i arbetslivet – så måste huvudlösningen vara att öka utbildningsmöjligheterna för dem som har för litet med sig i bagaget.
Både för att ge dem själva möjlighet till en hygglig försörjning och för att arbetsmarknaden faktiskt behöver dem i andra jobb än enkla och lågbetalda.
