Utnämningen av IMF-chefen Christine Lagarde som Europeiska centralbankens nästa direktör kom som en överraskning för många. Christine Lagarde är inte ekonom, utan jurist, och hon har ingen erfarenhet av att arbeta på en centralbank. I november kommer hon att ansvara över världens näst största reservvaluta.
I ljuset av de övriga kandidaterna till posten, som anses vara monetära ”hökar” (det vill säga att de är förespråkare för en mycket sträng åtstramningspolitik), har valet av fransyskan välkomnats av ekonomer som exempelvis Paul Krugman.
Men samtidigt understryker många att det i en kommande kris - Italiens ekonomi befinner sig på randen av en kollaps - kommer att behövas en centralbanksdirektör som är en auktoritet på det ekonomiska planet.
Ekonomijournalisten Martine Orange på franska nyhetsportalen Mediapart noterar att valet av ny ECB-direktör paradoxalt nog inte medfört någon seriös diskussion om ECB:s framtida penningpolitik och utmaningarna eurozonens ekonomi står inför. ECB:s avgående direktör Mario Draghi har också varnat att eurozonen är sårbar.
På hemmaplan minns många Christine Lagardes roll som finansminister under Nicolas Sarkozy. Inte bara på grund av att hon dömts av en fransk domstol för vårdslöshet för att ha godkänt en mångmiljonutbetalning till en företagaren och före detta socialistministern Bernard Tapie, som offentligt gav sitt stöd till Sarkozy. Martine Orange påminner också om att Lagarde, 2007, sa att subprimekrisen inte är en krasch och att hon i november samma år vidhöll att ”fastighetskrisen och finanskrisen inte verkar ha någon effekt på den reella amerikanska ekonomin”. Fem dagar efter den ökända Lehman Brothers-kraschen försäkrade hon att ”den stora systemiska krisen (…) ligger bakom oss”.
Retoriken har rimmat illa
De flesta kommentatorer, bland andra Le Mondes journalist Eric Albert, är ense om att EU ”gjorde ett politiskt snarare än ett teknokratiskt val” när man utsåg Christine Lagarde, som är Angela Merkels och Emmanuel Macrons kandidat.
Christine Lagarde har gjort sig känd i världen för att beklaga att så lite görs för att bekämpa den ekonomiska ojämlikheten i världen, och under hennes tid på IMF fick flera röster inom fonden som ifrågasatte organisationens politik höras. Men retoriken har rimmat illa med den politik som IMF faktiskt har fört i praktiken under Christine Lagarde, som hållit fast vid samma gamla åtstramningspolitik för länder som Grekland, Tunisien och Argentina, trots kritiken. Lånen som IMF tilldelade Argentina förra året under landets valutakris har ifrågasatts av många ekonomer, inte bara för att det tvingar landet att genomföra mycket stora nedskärningar, utan framför allt för att man fortsatte låna ut pengar till en regeringen som uppenbarligen inte sätter stopp för den enorma kapitalflykt som tömde landet på dollarreserver och var en av orsakerna till valutakrisen.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
