Det säger Sonia Wazed, programchef på Society för labour and development, en arbetsrättsorganisation i Delhi. Hon talar om arbetare i läderfabriker i Indien. Från deras motparter i Kina hörs rapporter om att fabriksägare står utanför sina fabriker och väljer ut de arbetare som både är duktiga och villiga att arbeta för minst pengar.

Coronakrisen har slagit hårt mot många, och de som redan var utsatta och hade svåra arbetsförhållanden före krisen har fått det sämre runtom i världen. Läderarbetare i Indien och Kina tillhör utan tvekan den gruppen. Nu släpper organisationen Fair Action rapporten Bearing the brunt of a pandemic om hur deras villkor har påverkats av krisen, och hur de svenska företag som använder dem som underleverantörer har agerat. Coronakrisen har enligt Internationella arbetsorganisationen ILO lett till att nästan 500 miljoner jobb har försvunnit, och klädindustrin i Asien är bland de värst drabbade. Utegångsförbud och nedstängda fabriker på ena sidan och minskad försäljning på den andra har lett till allvarliga konsekvenser.

– Krisen har satt fingret på och förstorat de problem och orättvisor som fanns redan innan. Det är viktigt att lyfta textil- och läderarbetarnas röster och att företag tar ansvar för deras arbetsförhållanden, säger Nina Wertholz, projektledare på Fair Action.

Sägs upp utan ersättning

Det här är en bransch där lönerna länge har varit långt lägre än levnadslöner, alltså löner som betalar för mat, husrum, sjukvård, kläder, utbildning, transport och att kunna spara lite pengar, säger hon.

– Eftersom de inte har besparingar blir situationen ännu värre, de blir ännu mer utsatta när de blir av med jobbet på grund av plötsliga nedstängningar. Många har sagts upp utan ersättning, många har inte fått lön för perioder då de faktiskt har arbetat och sedan stått utan ersättning när fabrikerna har stängts ned.

Ingen dialog med fackförbund

Fair Action har i rapporten granskat fyra nordiska företag och hur de har agerat i förhållande till sina leverantörer i Indien och Kina under coronakrisen. Nilson Group (som äger Din sko, Nilsson shops och Skopunkten), Eurosko, Vagabond Shoemakers och Scorett säger alla att de har betalat avtalat pris för lagda ordrar och att de känner sig trygga med att löner betalats ut till merparten av de anställda i skofabrikerna.

– De har tagit vissa steg framåt. Men en stor brist är att inget av de granskade företagen har haft en dialog med lokala fackförbund eller organisationer på plats som har koll på arbetares utmaningar. Det är en förutsättning för att få en förståelse för problemen och verifiera uppgifter från leverantörerna, säger Nina Wertholz.

Vilket ansvar har de nordiska företagen för arbetsvillkoren i Indien och Kina?

– Enligt FN:s vägledande principer har företaget ansvar för att säkerställa arbetares rättigheter i hela leverantörsledet. Så det finns ett formellt ansvar och dessutom ett moraliskt ansvar att säkerställa deras rättigheter. Att ett företag väljer att lägga produktionen hos en viss leverantör betyder inte att det kan välja bort det ansvaret.

Hur kan man som konsument agera för att företag ska ta ­större ansvar?

– Företag lyssnar på sina konsumenter, det är en av de största anledningarna till att de ändrar beteende. Det man kan göra är att fråga i butik efter hur företag har agerat i krisen, man kan också uppmärksamma problemen i sociala medier.

Många gör för lite

Alldeles för få företag i världen värnar mänskliga rättigheter i sina produktionsled, säger

Sandra Atler, folkrättsjurist och chef för Human Rights and Business Practice Group, vid Enact Sustainable Strategies. Hon rådger företag om hur man ska arbeta med mänskliga rättigheter. Atler stöttade även processen med att ta fram FN:s vägledande principer för företag och mänskliga rättigheter. Enligt dessa principer ska ett företag hantera sina människorättsrisker i värdekedjan genom att genomföra en så kallad human rights due diligence (HRDD).

– Jag skulle vilja påstå att en majoritet av företag i Sverige inte gör tillräckligt. En HRDD innebär att ett företag ska identifiera, hantera och följa upp risker gentemot mänskliga rättigheter. Det handlar i en sådan riskprocess inte om hur ett företags varumärke eller rykte påverkas, eller om aktiekursen går ner, utan hur människor drabbas. I en HRDD måste man även lyssna på de människor som drabbas negativt eller utsätts för risken, för att få en komplett bild.

Atler säger att coronakrisen har fört med sig nya problem, men framförallt har den förvärrat många av de gamla.

– Det är väldigt olika beroende bland annat på vilken industri man tittar på. Men för många sektorer är flera av de stora frågorna såklart arbetsrättsliga, och i synnerhet migrantarbetares situation – finns jobben kvar, får de ut sina löner, vad händer med levnadssituationen om de förlorar arbetet, kan de återvända hem, hur ser situationen ut hemma för familjer och barn, och givetvis frågor om hälsa och säkerhet som har spetsats till under coronakrisen. Men man får inte glömma att vissa sektorer går på högvarv, och där kan det finnas en ökad risk för korruption, exploatering och även tvångsarbete.

Finns det positiva exempel på hur företag har hanterat krisen?

– God praxis kan vara företag som aktivt försöker vara goda beställare; de är transparenta om sina planer och tänker långsiktigt, genom att exempelvis inte säga upp avtal, ställa in betalningar eller beställningar. Man pausar inte hållbarhetsarbetet, utan arbetar istället mer aktivt med mänskliga rättigheter där riskerna höjs. Men det jag tycker man ser och hör mindre av är hur beställare i Sverige och Europa proaktivt kan agera för att skydda grupper som genom pandemin nu är ännu mer sårbara för kränkningar av mänskliga rättigheter, såsom migrantarbetare, kvinnor och barn.