I september 2008 var festen slut och förlusterna större än någon kunde överblicka.
Världen slets ner i en ekonomisk kris som vi fortfarande brottas med.
Om det här hade varit en reguljär Hollywoodrulle skulle de skyldiga – giriga bankirer, halvblinda inspektörer och köpta politiker – ha avpolletterats eller spärrats in. Men The Big Short är en sann historia, och verkligheten bjöd på en annan upplösning.
Ingen ansvarig höjdare fängslades. Istället pumpades tusentals miljarder dollar in i de konkursmässiga bankerna medan staten tog över de ruttna tillgångarna. Bankerna hölls under armarna utan några särskilda villkor eller krav på motprestationer, bankirerna gick fria och vinstfesten kunde fortsätta – nu på skattebetalarnas bekostnad.
”Världens mäktigaste och mest välbetalda finansmän hade blivit totalt diskrediterade”, skriver Michael Lewis i boken. ”Utan statlig inblandning skulle samtliga ha förlorat sina jobb; och ändå använde de staten för att berika sig själva.”
Vinsterna privatiserades, förlusterna socialiserades. Bankirerna levde på bidrag samtidigt som miljoner människor blev av med jobbet, a-kassan, huset och pensionen. Vilket inte bara kan upplevas som orättvist, utan riggat. Som om vissa alltid vinner oavsett vad som händer. Krona så vinner jag, klave så förlorar du.
Bankerna har frodats i den offentliga kuvösen. Åtta av de 20 största företagen i världen är numera banker, eller finanshus som de snarare bör kallas. Och vinsterna är hemula. Inte minst för de fyra svenska storbankerna, som gjorde en sammanlagd profit på över 80 miljarder 2014 och som förväntas uppvisa liknande siffror för 2015.
Men bankerna är inte de enda som skurit guld med täljkniv de senaste åren. Trenden tycks vara ganska generell inom den ekonomiska eliten.
De 400 mest förmögna personerna i världen sitter nu på tillgångar värda 4 000 miljarder dollar, enligt Forbes. Och även om summan krympte något förra året har kassavalven vuxit rejält sedan 2008. Nyligen rapporterade också organisationen Oxfam att världens 62 rikaste personer äger mer än halva jordens befolkning.
Även Sverige går som tåget för kapitalet. Vi kan numera stoltsera med 156 miljardärer, 55 fler än för tio år sedan. Tillsammans kontrollerar de 1 800 miljarder kronor.
Samtidigt är inkomstklyftorna intakta. Den översta procenten kammar alltjämt hem drygt 20 procent av inkomsterna i USA och knappt 10 procent i Sverige.
Det fanns folk som trodde att klyftorna skulle minska i finanskrisens efterspel. Ungefär som efter depressionen på 30-talet. Men historien upprepade sig inte. En orsak är att den ökade penningmängden och lågräntepolitiken som var tänkt att gynna ”Main Street” mest eldat på spekulationen på Wall Street, med ökad avkastning som följd. En annan att politikerna räddhågset har vägrat höja skatten för de välbärgade.
Under tiden har finansmarknaden sluppit mer långtgående ingrepp. Både Barack Obamas regleringsreform Dodd Frank och EU:s bankunion blev halvmesyrer, ja i princip alla betydande förändringar har stoppats genom ”det ihållande inflytandet från inhemska grupper som föredrog status quo”, konstaterar den brittiske ekonomen och finansmarknadsexperten Eric Helleiner i en bok med den talande titeln The Status Quo Crisis. Med andra ord av bankerna, kapitalisterna och deras lobbyister.
Med statens hjälp kunde etablissemanget försvara ställningarna, ja rent av erövra mer mark. Krisens vinnare är alltså betydligt fler än ett fåtal klärvoajanta gamblers.
Men det kortsiktigt lönsamma är som bekant inte alltid långsiktigt hållbart. För samtidigt som de rika har skott sig har nya rasrisker byggts upp i ekonomin. Nyligen varnade OECD-ekonomen William White för att ”situationen i finansvärlden är värre än den var 2007”, och att den ”makroekonomiska ammunitionen” dessutom är slut.
Bankerna har gått på anabola sedan hösten 2008, och istället för att skapa buffertar har de passat på att göda sina aktieägare och chefer, samtidigt som gratiskrediterna har blåst upp bubblor lite överallt, inte minst på den svenska bostadsmarknaden.
När och var nästa kris inträffar är det förstås ingen som vet idag. I en framtida variant av The Big Short lär däremot allt förefalla fullkomligt givet.
