Uppvidinge kommun i Kronobergs län är den kommun i Sverige där skillnaden är störst i inkomst mellan kvinnor och män. I Jokkmokk i Norrbotten är skillnaderna minst.
I de kommuner där inkomstskillnaderna är störst har kvinnor en medianinkomst som är strax under 68 procent av männens. I kommuner där inkomstskillnaderna är minst ligger kvinnornas medianinkomst på cirka 84 procent av männens inkomst.
Rapporten visar även att inkomstskillnaderna minskar på nationell nivå, men att det går långsamt. Den utvecklingstakt vi ser idag innebär att jämställda inkomster inte kommer att nås förrän om omkring 100 år.
För att sluta inkomstgapet behöver mycket göras, konstaterar rapportförfattaren Vilgot Österlund. Ett stort steg skulle tas om kvinnor arbetade i samma utsträckning som män. I dag är sysselsättningen högre hos män, och bland kvinnor som arbetar är det dessutom vanligare med deltid. Generellt har kvinnodominerade yrken lägre löner än mansdominerade och att minska dessa löneskillnader skulle givetvis också leda till minskade inkomstskillnader.
Ett jämställt uttag av föräldraförsäkringen och att komma åt de högre sjukskrivningstalen bland kvinnor skulle också minska inkomstskillnaderna.
Mycket av ojämställdheten och andra orättvisor på arbetsmarknaden fortplantar sig och växer in i pensionen. Därför skulle ett förslag om full pensionsinbetalning för föräldralediga, sjukskrivna och arbetssökande vara en bra förändring. Det skulle både minska inkomstskillnaderna bland pensionärer och dessutom höja pensionen för de som av olika anledningar inte haft möjlighet att arbeta heltid hela livet.
Ett annat problemområde är individuell lönesättning, vilket rapportförfattaren problematiserar ur ett jämställdhetsperspektiv, eftersom inkomstskillnaderna är betydligt högre i yrkesgrupper där individuell lönesättning är vanligast.
Det finns ingen quick fix för att komma åt problemet. Men Vilgot Österlund lägger fram ett nytt förslag. En statlig bonus till de kommuner som lyckas öka kvinnors deltagande på arbetsmarknaden skulle kunna vara ett sätt att sätta ljus på frågan. Förhoppningen är att det skulle stimulera varje kommun att gå igenom inkomstskillnaderna i kommunen för att förstå orsaker och arbeta aktivt för lösningar.
Det låter visserligen som ett förslag värt att prova, men låt oss samtidigt komma ihåg att en orsak till att jämställdheten på svensk arbetsmarknad står och stampar är en politik som inte lägger krut på att säkerställa att kvinnor inte könslönediskrimineras.
Vi har en lagstiftning på plats som innebär att alla arbetsgivare måste kartlägga löner utifrån diskrimineringslagstiftningen. Men vad händer om en arbetsgivare konstaterar problem, påstår att de har en plan för att ta itu med orättvisan men inte gör det? Ingenting.
Vad som antagligen skulle göra större skillnad än nya morötter i form av bonusar till kommuner, är en kraftigt ökad tillsyn och skärpta sanktioner kopplat till kravet på lönekartläggning.
Låt oss heller inte glömma att det är arbetarkvinnorna som drabbas värst. Och det handlar inte bara om lön. Det handlar även om anställningsvillkoren, arbetsmiljön och pensionen. De trygga jobben är extremt ojämställt fördelade. Deltidsarbete såväl som tidsbegränsade anställningar är vanligast bland kvinnor i arbetaryrken. Och medan könslönegapet minskat över tid har utvecklingen vad gäller trygghet i anställning gått i motsatt riktning.
