Kärnkraften går i konkurs när subventionerna sinar

Det är 2007 och början på en renässans för kärnkraftsindustrin i USA. Westinghouse presenterar de nya reaktorerna AP 1000, ett genombrott som lovar säkrare och kanske framför allt billigare kärnkraftverk.

Fyra nya reaktorer ska byggas, två i Georgia och två i South Carolina. En del av det nya består i att mycket ska sättas ihop i förväg på fabriken och sedan bara ställas på plats, prefabricerade kärnkraftverk helt enkelt.

Man ska slippa halka runt i lera och duggregn och svetsa ihop allting från grunden. Westinghouse är så självsäkra att de går med på något som aldrig gjorts tidigare, om det ändå blir ökade byggkostnader ska Westinghouse betala det mesta av det, inte beställaren.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Mars 2017. Westinghouse har gått i konkurs på grund av skenande byggkostnader. Prefab-idéen visade sig vara ännu en sak som bara lät bra på pappret. Det har istället blivit ännu dyrare och ännu mer oekonomiskt att bygga kärnkraftverk, speciellt efter att härdsmältorna i Fukushima tvingat fram hårdare regler.

Toshiba som äger Westinghouse erbjuder ägarna Santee Cooper och Scana Corp 17 miljarder kronor för att avsluta bygget av de två reaktorerna i South Carolina – så att Toshiba kan dra sig ur med hedern i behåll – men det är för lite.

De beräknade merkostnaderna för att bygga klart är nämligen 90 miljarder kronor, vilket skulle ge en total kostnad på 199 miljarder kronor för de två reaktorerna. Det skulle kanske ändå finnas ekonomi i det om ägarna var säkra på att få alla subventioner.

Men en del av de massiva subventionerna för kärnkraftsindustrin i USA går ut 2021 och om bygget inte är klart innan dess så blir det kanske inga pengar från det hållet.

Sommaren 2017. Scana Corps chef Kevin Marsch åker skytteltrafik till Washington tillsammans med cheferna för Santee Cooper. De träffar alla ända upp till Rick Perry, förste sekreterare på det amerikanska energidepartementet, men får inga klara löften.

Det kanske inte finns några supermassiva subventioner efter 2021, Santee Cooper och Scana Corps drar sig ur. Efter att ha kostat 72 miljarder kronor blir kärnkraftsbygget i South Carolina nerlagt.

I Georgia kämpar ägarna Georgia power vidare med de två reaktorer som ska byggas där, de vill bygga färdigt trots att sluträkningen enligt de senaste beräkningarna skulle hamna på samma summa som i South Carolina, 199 miljarder kronor.

Det är klart att det är ett ödesbygge, om också Georgia reaktorerna ställs in så kommer det aldrig någonsin att byggas några nya kärnkraftverk i USA.

Det verkar också som om Georgia power fått bättre mottagande i Washington. Ledningen för Georgia power uttalar sig positivt om stödet de fått i Washington och anser att det kommer att räcka för att bygga klart.

På ett plan verkar det alltså som om kärnkraftens öde ännu en gång avgörs av politiska beslut – subventioner eller inte subventioner – och kanske finns det fortfarande finansiella lösningar för Georgia reaktorerna men kärnkraftens öde avgörs i slutändan ändå inte av politiken eller farten på sedelpressen, för under allt, bokslutssiffror och reklamblad om ny teknik och politiska viljor och floder av nytryckta pengar finns den fysiska verkligheten och en formel som bestämmer hur det kommer att gå för kärnkraften, ja för all energiproduktion i hela världen: EROI.

EROI, Energy Return on Energy Invested, räknar på hur mycket energi det går åt för att producera energi. En EROI på 5:1 betyder att det kostar en enhet energi för att producera fem enheter energi, det blir ett plus på fyra enheter som sedan kan användas i till annat än att producera energi, till exempel till jordbruket eller till transporter eller värme eller lyse eller sjukhus, skolor, tidningar, tevebolag, smältverk, servrar och reklambyråer. Men 5:1 räcker inte till allt det. 5:1 är den gamla jordbruksekonomins överskott vilket räcker för att försörja en medeltida ekonomi och inget annat.

Enligt många uppskattningar kräver vår globala ekonomi med alla ljusen tända och överfulla hyllor på Willys en energiproduktion med en EROI i trakterna av 20:1 för att energin ska räcka till allt.

Det stora ekonomiska problemet i dag är därför den fossila energins stadigt sjunkande siffror. EROI sjunker när det går åt mer energi för att producera energi, frackingoljan beräknas till exempel ha en EROI på låga 5:1 och är därför också omöjlig utan finansiella lösningar (trycka pengar som blir ”lån” som aldrig betalas tillbaka).

Men värre är att hela världens oljeproduktion sammantaget i dag är nere på en EROI av 15:1. Det betyder att den globala ekonomins centrala energi gått från att ha varit en motor till att ha blivit en kostnad.

I energisammanhang, alltså i den verklighet som existerar under de finansiella lösningarna, måste det finnas ett överskott någonstans som kan betala för det underskott som finns någon annanstans. Den höga EROI som fortfarande finns inom framför allt kol med en uppskattad EROI på omkring 46:1 betalar i dag inte bara för underskotten inom kärnkraften och den förnyelsebara energin utan alltså också oljeproduktionen.

I den finansiella världen som existerar ovanpå den fysiska verkligheten kan EROI spåras som pengar, som vinster, underskott och skulder. Frackingindustrin i USA har levt på lån under hela resan.

Den finansiella omöjligheten i det börjar i dag visa sig i de växande kostnaderna för räntor på lånen och storleken på de lån som varje år måste betalas tillbaka. Men det är inte bara oljebranschen utan också gasproduktionen i USA som möter en växande vägg av skulder som varje år måste betalas tillbaka med otillräckliga inkomster.

Bloombergs har beräknat att skuldåterbetalningarna för olje- och gasföretagen i USA är uppe i omkring 500 miljarder kronor 2017. Nästa år stiger betalningslasten till 800 miljarder och år 2019 till 1200 miljarder kronor och så fortsätter det.

Det kan i sin tur bara betalas med ännu mer lån eftersom nästan inga företag längre ger vinst. Energiproduktionen i USA är i och med det framme vid en ”grekisk ekonomi” med lån som betalar lån som betalar lån, vilket fungerar tills det inte fungerar längre.

Kärnkraftsindustrin har genom åren haft det bättre organiserat och kunnat leva på rena subventioner som finansiellt betalats med skattemedel, och i den fysiska verkligheten betalats med de stora överskott som tidigare fanns inom både oljan och kolet.

Kärnkraften har alltså alltid varit en lyx, en energiproduktion som aldrig betalat för sig själv men som existerat av andra kanske främst psykologiska orsaker: kärnkraften som den tekniska framtiden där människan inte längre behöver olja eller kol för att driva den globala fossila ekonomin in i den alltmer globala framtiden – en vision som aldrig haft något att göra med verkligheten.

I och med den fossila energins sjunkande EROI, som i den finansiella världen kan avläsas i världens exponentiellt ökande skulder i pengar, så finns det allt mindre utrymme för energilyx.

När dessutom kärnkraftsbyggare som Westinghouse inte har någon förståelse för vad de egentligen lever på, vilket är skattemedel som skapats genom överskott i annan energiproduktion, så blir resultatet konkurs.

I ett mer grundläggande fysiskt perspektiv måste energisubventionerna i dag koncentreras till oljan om den globala ekonomin ska fortsätta fungera. För oljan är central, det är inte kärnkraften.

Samhället drivs med energi, men tror att det drivs med pengar. I den verkliga ekonomin uppstår paradoxala resultat från den stadiga fördyringen av energiproduktionen.

När förmågan till Kinadriven subvention av energiproduktionen – ökande energipriser betalat med krediter – minskar faller priset och producenterna får istället betala den för den dyra energiproduktionen genom att gå med förlust.

Resultat av oljepeaken blir alltså inte som tidigare antagits stigande utan sjunkande energipriser. I det här scenariot kommer olyckan inte att vara högre och högre priser till konsumenter, men snarare att energiproducenterna går i konkurs på grund av att marknadspriserna ligger väsentligt under extraktionskostnaderna. En process som i i dag till exempel kan ses tydligt i Venezuela, men också i Saudiarabien och Algeriet för att nämna några.

I ett fortsätta som om ingenting händer–perspektiv, med globalt växande ekonomier och handel och växande konsumtion, blir kärnkraften den första energilyxen som offras. Sinande subventioner till kärnkraften är samma sak som att den försvinner.

Det andra offret kan bli den förnyelsebara energin. Den förnybara energin är inte väsentlig för den globala ekonomin, vindkraften står till exempel för mindre än en procent av världens energiproduktion.

Koncentrationen av energisubventionerna till oljan köper mer tid för att låtsas som om ingenting händer men i den fysiska verkligheten produceras egentligen inte längre det överskott som behövs för att driva modellen.

I en framtidsplanering där beslutsfattarna förstått EROI byggs infrastrukturen i dag för morgondagens ekonomi. Det betyder, för Sveriges del, att det byggs järnvägar, inte snabbtåg mellan Stockholm och Göteborg utan finmaskig och vanlig räls över hela landet.

Det betyder att det satsas på ellastbilar som går på tråd och inte superbatterier från Tesla, att det hängs tråd över alla stora vägar i landet. Det betyder att det satsas på småskalig och intensiv livsmedelsproduktion.

Det betyder att det byggs förnyelsebar energi för en nedskalad mer lokal ekonomi, en ekonomi som är så stor som den förnyelsebara energins EROI kan bära. En ekonomi som har tagit ett steg tillbaka för att hämta andan och för att överleva.