Digital pessimism
En första våg av digital pessimism gjorde sig märkbar redan 2010. Men efter att Donald Trump valdes till president i USA och särskilt efter uppmärksamheten kring Cambridge Analytica för ett år sedan, har tongångarna skärpts. Det har blivit uppenbart att det inte räcker med pedagogiska förmaningar om att lägga undan skärmen och läsa böcker. Makten som har ansamlats i företag som Google, Amazon och Facebook är ett samhällsproblem som kräver en mer djupgående analys.
Ett försök att greppa det större sammanhanget är via begreppet ”övervakningskapitalism”. Shoshana Zuboff som skrivit den uppmärksammade boken ”The Age of Surveillance Capitalism” är knappast någon antikapitalist. Däremot är hon professor vid Harvard Business School och rotad i en amerikansk tradition av företagshistorisk forskning där man skildrar hur stora företag ställs inför valet mellan distinkt olika affärsmodeller. Det digitala syndafallet inträffade strax efter sekelskiftet när IT-bubblan sprack och Googles investerare ställde krav på en ordentlig affärsmodell. Därav följde satsningen på att rikta reklam till enskilda användare och en ny drivkraft att övervaka dem in i minsta detalj. Så uppstod övervakningskapitalismen och Google utvidgade sina tjänster – mail, kartor, kalendrar, nyheter, datalagring – i syfte att suga in allt mer detaljerad beteendedata.
Egentligen är det inte övervakningen som Zuboff vänder sig mot. Att våra beteenden kartläggs är bara ett medel på vägen mot det större målet, att förutsäga våra handlingar och styra våra viljor. Kort sagt handlar det om beteendemodifikation med hjälp av betingning – med andra ord behaviorism, den psykoteknik som utarbetades kring 1900-talets mitt av psykologer som B.F. Skinner. Vår tids framgångsrika appar bygger direkt vidare på deras upptäckter, samt på nyare neurovetenskaplig forskning om hjärnans belöningssystem och signalsubstansen dopamin.
I grunden fungerar dessa appar – tänk Twitter, Tinder eller Instagram – på samma sätt som en enarmad bandit. För att hålla kvar vår uppmärksamhet ger de oss små sporadiska och föränderliga belöningar. Med lagom jämna mellanrum dyker det upp en röd symbol som signalerar att det finns något nytt, så att vi måste dra i spaken ännu en gång. Vi tog upp telefonen för att ”kolla en grej” men har plötsligt scrollat bort en kvart.
Själv har jag just installerat en app som heter Offtime. Vad den gör är att blockera alla andra appar, utom de jag väljer, under en viss tid åt gången. Det funkar över förväntan. Jag kan fortfarande maila och chatta, men inte slentriankolla nyhetssajter eller sociala medieflöden. Om jag verkligen skulle vilja kringgå spärren så finns det alternativet till hands, men en minuts fördröjning. Hittills har det aldrig känts frestande. Det räcker att med några sekunders betänketid för att jag ska hejda mig i mitt reflexmässiga, dopaminbetingade scrollande.
Liberal analys
Tristan Harris hoppade av från sitt jobb på Google för att i -stället väcka opinion mot ”den digitala uppmärksamhetskrisen” genom organisationen Time Well Spent, som även fått en avläggare i Sverige. De vill övertyga teknikföretag om att självmant göra sina appar mindre beroendeframkallande. Målet sägs vara att all tid vi lägger på digitala tjänster i efterhand ska kännas ”väl investerad”. Retoriken gör mig obekväm. Måste allt vi gör vara en investering som ska ge avkastning i framtiden? Kan det inte räcka att umgås med vänner eller lära sig saker av ren nyfikenhet? Även om Time Well Spent tar upp viktiga problem, räcker inte den liberala analysen, som enbart kretsar kring den enskilda individens frihet från yttre manipulation. En verklig förändring måste utgå från hur vi vill leva tillsammans och kan inte förlita sig på att teknikföretag ska bortse från sitt vinstmotiv av respekt för våra nervsystem.
Säljer engagemang
En grundligare analys görs av den schweiziske sociologen Felix Stalder. Hans utgångspunkt är hur den samtida kapitalismen i allt högre grad kretsar kring ”engagemang”. Ordet syftar till vad vi uppvisar varje gång vi klickar på en länk, följer, lajkar, delar, kommenterar. Engagemanget kan övervakas och mätas för att finkalibrera systemen så att vi blir ännu mer fästa vid dem. ”Sociala medier” är företag vars kärnverksamhet helt enkelt handlar om att förpacka och sälja engagemang.
Men engagemang är inte vilken vara som helst, menar Stalder. Den är vad den ekonomikritiske teoretikern Karl Polanyi skulle kalla en ”fiktiv vara”, precis som naturresurser eller arbetskraft. De fiktiva varorna har inte producerats för att säljas på marknaden.
Precis som att arbetskraft är en del av det mänskliga livet, som har hägnats in för att säljas, precis som att gruvor eller fiskevatten är delar i ett större ekosystem, är engagemang bara det mätbara uttrycket för människans förmåga till kommunikation. Kommunikation handlar om att förhandla fram mening, som i sig inte är mätbar utan subjektiv, beroende av sammanhang.
Det är därför som världen enligt Stalder blir allt svårare att förstå, trots att vi har allt kraftfullare informationsverktyg till vårt förfogande. Kapitalismen har skapat ett kommunikationssystem som inte tar hänsyn till mening, utan bara till möjligheten att utvinna mätbart ”engagemang”. Det är fortfarande möjligt att nå fram till gemensamma föreståelser, men det sker i uppförsbacke. Resultatet blir att människor drivs mot vansinnets rand. Desperata efter mening greppar de efter konspirationsteoriernas löften om att göra allt meningsfullt.
Djärvt förslag
Influerad av Polanyi, ser Stalder behovet av en social rörelse till skydd för mellanmänsklig kommunikation. Målet ska vara att ”tvinga storföretagen att erkänna att de är beroende av meningsfull kommunikation som de inte själva kan skapa”. För varje användare ska de få betala pengar till en särskild fond, till stöd för allmännyttiga kommunikationsmedel och till public service-produktioner. Många frågetecken kvarstår kring de demokratiska modellerna för att styra en sådan fond. Men just eftersom Stalders förslag är så djärvt, ter det sig mer realistiskt än att, som Zuboff, hoppas på att mer etiska kapitalister, understödda av ny dataskyddslagstiftning, ska konkurrera ut de oetiska övervakningskapitalisterna. På fullt allvar tycks hon fortsätta se Apple som företrädare för en god ”värderingsorienterad” kapitalism, i motsats till övervakningskapitalismen.
Vi behandlas som naturresurser
Det sägs ofta att du inte betalar, så är du inte kund – i stället är det du själv som är den saluförda produkten. Visst ligger det något i detta. Reklamföretag som Google och Facebook säljer vår uppmärksamhet till annonsörer. Men även företag som Netflix och Uber, som tar betalt för sina tjänster är delar av samma övervakningskapitalism, vilket Zuboff bortser från. För att inte tala om mobilspel och nätkasinon som kittlar människors belöningsmekanismer för att tömma deras plånböcker. Att ensidigt kritisera reklamspäckade gratistjänster leder lätt till intrycket att allt skulle lösa sig om man bara fick konsumenterna att betala. Oavsett om vi är betalande kunder eller inte, behandlas vi som naturresurser av företag som konkurrerar om att suga upp allt vi har att erbjuda av uppmärksamhet och engagemang.
